Det är så typiskt mig

Läkaren på akuten var Salem Al Fakir. På pricken. Han kanske moonlightar som artist, men hans riktiga jobb är akutläkare på Centralsjukhuset i Karlstad. Det är det enda jag minns från de få minuterna jag var där. Att Salem kom in och sa att alla prover såg bra ut, förutom ett hjärtprov som var lite för högt.

Jag tänkte tillbaka på natten som gått. Hur jag inte kunnat andas. Panik och ångest. Hur magen, ryggen, nacken och hela kroppen skrek. Min självdiagnosticering var given. Panikångest samt blödande magsår. Och hur jag gjort allt under natten för att inte skrika.

Så självklart protesterar jag när de i ilfart kör upp mig till hjärtkliniken. Hallå, det är min mage det är fel på hörrni – jag ska ha en gastroskopi. Och nån tablett för panikångest. Sen drar jag hem. Jag har semester och tänker vara ledig.

Det var min första betalda semester. Jag var hos mina föräldrar. Helgen hade innehållit en av mina bästa vänners bröllop, och jag försökte förtränga att magsmärtorna som funnits där vid ansträngning i flera månader, nu fanns där konstant. Dygnet runt. Jag visste att mamma och pappa inte sovit så bra natten innan, och ville inte väcka dem. Lite magont har ingen dött utav.

”Det var tur att du åkte in när du åkte in.”

Hjärtläkaren som i en timme tagit ultraljud på hjärta, lungor, buk och frågat allt mellan himmel och jord. Han upprepar detta tre gånger innan han lämnar rummet. Det var tur att jag åkte in när jag åkte in. Senare får jag veta att jag var dagar, eller timmar, från hjärtstopp. Och det kunde lika gärna ha stannat redan. Istället för att ropa på mamma när jag hörde henne gå upp, så kunde mina föräldrar ha hittat mig livlös frampå förmiddagen.

Jag tog inte in hur nära det var. Hur nära det var att min första semester kunde blivit min sista. Istället ler jag fånigt mot läkaren när han försiktigt försöker säga att det här inte är bra. ”Det är så typiskt mig”, är allt jag tänker. Framtanden slogs ut när jag var nio. Ärren på händerna fick jag när jag var tolv. Mitt Harry Potter-ärr (fast på underläppen) när jag var sju. Hjärnskakning när jag var femton. Blindtarmen sprack för fem år sen. Gallblåsan togs två år efter det. Shigella någonstans däremellan.

Incidenterna hade börjat bli så regelbundna att jag var inställd på njursten härnäst. Men kroppen hoppade över ett år och gav sig på hjärtat istället. Hjärtprovet som Salem sa var lite för högt. BNP. Brain natriuretic peptide. Det ska vanligtvis ligga under 300. Jag fick först senare reda på att jag hade över 5600.

So forgive me om jag flinade åt hela situationen. Olycksfågel? Kan hända. Lärt mig något varje gång? Ooo ja. Klarat mig fint från alla incidenter? Eh ja, nästan helskinnad – i åtminstone 80 % av fallen. Mina tankar denna vackra augustimåndag 2012 var ”Ge mig lite medicin så ordnör dä säjj”.

And that was the plan.

1. IMG_2511

1. IMG_2521

, , ,

Inga kommentarer ännu.

Kommentera