Free like a flying demon

Igår fick jag mina första träningsinstruktioner. Vi har valt att smyga igång med träningen, trots att vi inte har genomfört några tester hos Johan än. Läkarna i Göteborg ser helst att jag väntar med maxtester tills efter årskontrollen i slutet av april. För att inte sitta på rumpan en hel månad och tappa så mycket i tid, drar vi ändå igång så smått.

Första två veckorna – vecka 13 och 14 – ska jag göra ett löppass och två corepass i veckan, utöver mina pass med Krav Maga tisdagar och torsdagar.

Åsa ringde och presenterade löppassen. Tre omgångar 5+5. Dvs gå 5 minuter, springa 5 minuter, gå 5 igen, springa 5, och en sista omgång gå 5 och springa 5. Totalt en halvtimme träningstid.

Då mitt hjärta inte har några nerver kopplat till sig, så kommer inte min puls igång så snabbt. Min puls måste öka med hjälp av hormoner, som adrenalin. Hormoner fungerar på annat sätt än nerver. Nerverna skickar impulser oerhört fort, direkt dit de ska. Hormoner produceras på olika ställen i kroppen – adrenalin kommer t ex från binjurarna – och skall sedan transporteras med blodet till sitt mål. Det tar alltså längre tid. Hormonerna finns också kvar längre i blodet, och har således effekt mycket längre.

Jag brukar likna det med att jag kan springa till bussen, men det är först när jag är på bussen som jag har den puls jag egentligen skulle haft när jag sprang. Och väl jag går av bussen har pulsen lagt sig igen. Så jag sitter och flämtar hela bussresan och ser ut som världens mest otränade människa. Yay.

Jag behöver alltså mycket längre uppvärmning än tidigare. I somras försökte jag gå ut och springa, men då jag bara värmde upp med rask promenad i ca fem minuter kom inte pulsen igång. Hjärtat får då svårare att pumpa runt blodet i hela kroppen när jag börjar springa. Vaderna ligger längst från hjärtat och får minst blodflöde. Och får de inget blod får de inget syre, vilket ger upphov till syrebrist. AJ!

Då är det bara att stanna, gå lite försiktigt tills det släpper, börja springa igen, och vips så krampar benen ihop igen efter inte ens 100 meter. Har det väl börjat så släpper det inte, utan kommer tillbaka hela tiden.

Jag var just på grund av detta väldigt nervös när jag gav mig ut för första gången idag. Och tänkte att jag behöver värma upp riktigt ordentligt. Så jag gick raskt i 15 minuter, innan jag drog igång med min aktiva halvtimme – vilket inleds med 5 minuters promenad. Så totalt 20 minuters gång innan jag tog mina första löpsteg.

Blev livrädd när vaderna surnade till efter en minuts joggning. Shit, om jag inte ens klarar av att springa 5 minuter, hur ska jag då klara 3 mil i september? Vad kommer Åsa säga när jag berättar att inte ens det här gick? Hon kommer nog tycka att det här inte är någon idé. Jag är nog ett hopplöst fall. Fuck.

Men jag drog igång Doris låt från ”Hitta Nemo”, med en liten modifikation.

”Just keep running. Just keep running.”

Och det gick. Vaderna skärpte till sig och slutade sura. Andningen fungerade. Jag höll koll på klockan. Jag ville nästan fortsätta springa istället för att gå när de första 5 minuterna passerat. Men nu har jag ett program. Då får jag rätta mig efter det. Så jag gick. Sprang igen. Gick. Och sprang igen.

Underbart. Det kändes som om jag flög fram.

Och löpning är verkligen inte min grej. Jag har alltid velat bli bra på det, men aldrig kommit ifrån det faktum att jag tycker det är något av det tråkigaste som finns. Helt plötsligt längtade jag till nästa gång.

27.DSC_0033

, , ,

Inga kommentarer ännu.

Kommentera