Nu har det snart gått ett år sedan min transplantation. Och vilket år det har varit. Jag tror inte att transplanterade organ kan föra med sig egenskaper från donatorn – men jag tror heller inte att någon kan gå igenom en sådan här cirkus utan att se annorlunda på livet.
Jag är fortfarande mig själv. Emma. Men jag har förändrats.
Det här skrev jag en vecka efter att jag hade fått min diagnos, i ett mail till en av mina bästa vänner. Detta var innan jag hört ordet transplantation i förhållande till mig själv. När jag trodde jag skulle bli frisk på mediciner. Redan då kom ett nytt perspektiv in i bilden.
Samtidigt som mina funderingar kring förväntad prognos och förväntad fysisk kapacitet förvirrar mig och gör mig orolig, så är jag också väldigt säker på att jag måste göra en förändring.
Vad var det vi sa Therese? Livet är alldeles för kort, det har vi snuddat vid i våra tidigare mail. Well, det visar sig att det kan vara oerhört kort.
Tänk på det. Gör allt du vill, och lite till. Det kan vända så enormt snabbt. En dag tar tiden slut. Eller så vänds allting uppochner, och man vet inte om man KAN göra allt man vill.
Jag tänker inte sitta av tiden. Inte när man fått en chans till, som man så fint kan kalla det. Men jag stressar inte iväg till Sydamerika på studs heller. Det får gå i lite lugnare tempo ett tag, innan jag förändrar hela livet.
Har en del att fundera på. Vad vill jag, vad är viktigt, vad klarar jag?
Att behöva ta itu med sin egen dödlighet är jobbigt, men ack så nyttigt. Att inse vad man tycker är viktigt i livet. Släppa alla små nonsensdetaljer. Det är synd att det oftast ska till drastiska händelser för att vakna till.
Jag kan fortfarande ha riktiga skitdagar. Dagar då jag är trött, vresig, sur och allmänt folkilsk. Dagar då jag stör mig på allt och alla. Dagar då jag frågar mig själv vad det är för nytta med att diska frukostskålen på morgonen, jag kommer ju ändå behöva diska den igen nästa dag..? Dagar då jag verkligen, verkligen, inte vill gå upp ur sängen.
Men varje kväll skriver jag ner tre saker jag är tacksam för. Även om dagen varit piss så finns det ändå alltid minst tre saker jag kan känna mig tacksam för. Jag har en stående punkt som alltid finns med.
Tack för att mitt hjärta slår.
Det tar jag inte längre för givet.
Jag är jag. Varken mer eller mindre. Mänsklig. Men jag har hittat ett nytt jag. Ett, för det mesta, bättre jag. En lite ny version av mig. Emma 2.0.
Inga kommentarer ännu.