Jag känner mig som nio år igen.
På ena knäet har jag ett skrapsår från att jag trillade med cykeln.
Så som man hade när man var liten. Enda skillnaden är att jag inte är så liten längre, och skälet till att jag trillade var en fotografering för en artikel jag ska vara med i. Jag satt på min sportcykeln, Ferrarin, och hade klickat fast skorna, när jag i en sväng kände att den blev för snäv, jag hade för lite fart och jag skulle behöva sätta ner foten. Bara det att skohelvetet satt fast. Det klickade inte ur.
När man faller så kan det ibland ta oerhört lång tid. Många tankar hinner passera. För det mesta låter det något så här: ”Nej. Nej, nej, nej. Nej! Fan jag kommer ramla. Jag ramlar. Jag ramlar! Fan också. Det här kommer göra ont. Suck.”
Bang. Så ligger man där.
Slutet av fotograferingen gick finemang. Det gick ut på att sitta i en soffa. Svårt att klanta till sig där.
Imorgon bär det av till Borlänge igen – två gånger på mindre än en månad, wiha! – och ytterligare ett Blodomlopp, samt en sleepover hos Maria.
Med ett bultande knä spenderade jag resten av den här söndagen som en riktig söndag ska spenderas. Med ”Glee” på Netflix, en skål med chips och en ask Toffifee. Because I’m worth it.
Inga kommentarer ännu.