Engelbrektsloppet

Av Emma Dalman den 9 februari, 2015 i Heartcore, Media, Träning

Så var det klart.

Yikes vad jobbigt det var!

Det var mycket tuffare än jag hade trott, och jag hade gärna lagt av och åkt hem till en varm dusch och en mjuk soffa både en och två och tre gånger – men runt kom jag! Mycket tack vare Henrik som pushade och stöttade – han både drog och lockade och pockade. Sicken insats den mannen gjorde!!

Det var en ständig kamp inne i huvudet. Många tankar ville drar ner mig. ”Du klarar det aldrig”, ”Du kommer inte att orka”, ”Stanna NU och åk inte en meter till”, ”Ont, det gör ont, det gör ont”…

Sen kom andra tankar. ”Det är bara att fortsätta, till slut är du i mål”, ”Tänk på något annat”, ”Åh snart är det vår! Cykla! Varmt! Ute!”, ”Här kommer nästa kilometer-skylt, tjoho!”, ”Det går över, allting går över”.

Okej, de positiva tankarna kanske inte var jättepositiva alla gånger heller, utan mest ”stå ut”-tankar.

Men de funkade.

Solen sken större delen av dagen, spåren var bra förutom på några ställen där de var sönderåkta – då fick man vara med och ploga och se till att hålla sig upprätt. Men jäklar så kuperat. Det gick upp, upp, upp och knappt något ner.

Vi fick stanna och valla om några gånger, då jag inte hade mycket till fäste i backarna, sen drog jag mig i rejält två gånger när det gick brant nerför och det var både isigt och en kurva. Och det var inte särskilt kul med motvinden (fiiifaan..!), och när snön virvlade ner kring fyra-tiden ville jag nästan lägga mig ner och ge upp.

Jag har aldrig åkt så långt förut. Och aldrig i ett svep.

Ländryggen tog mest stryk, sedan baksida lår. I perioder fick jag lite krafter tillbaka och det gjorde inte lika ont, men allteftersom loppet pågick blev det också svårare och svårare att böja sig ner ordentligt vid stakningen. Jag var nämligen ganska kissnödig..

Så det var enormt, ENORMT, härligt att ta sig över mållinjen!

Fast, egentligen hade jag redan vunnit innan loppet ens tog sin början..