Vasaloppet

Då var det över.

Vasaloppet 2015.

Vilket lopp. Vilken dag. Vilken in i allra glödhetas tur att jag klarade det!

Det var sååå nära att jag hade tvingats bryta vid Oxberg. Och igen vid Hökberg. Och nästan också vid Eldris. Att jag hade hamnat bakom repet och fått åka hem. Visst, jag hade Engelbrektsloppet med mig i bagaget, så skidmomentet i Klassikern var egentligen redan avklarat, jag behövde inte Vasan per se, och ingen hade klandrat mig om jag hade brutit loppet självmant eller hamnat bakom repet. Det största var som sagt att stå på startlinjen.

Men…

När jag nu hade en startplats så ville jag så gärna även vara med om målgången.

Här kommer en recap mil för mil, över det nittioförsta Vasaloppet, från en hjärttransplanterads synvinkel:

Starten Vasaloppet 3

Starten

Så otroligt mycket folk. Och så mycket lera. Och vatten.

Vi var på plats 04.30, och medan jag fortsatte sova i bilen – sött nedbäddad med täcke, kudde, öronproppar och ögonskydd – så gick Per ut och började köa för att jag skulle få en så bra startplats som möjligt. Det var tur – jag hamnade nästan längst fram i sista startledet. Det blev en lite halvstressig stund innan starten när det var lång kö till b-majorna, men jag visste att går jag inte nu så går jag inte alls.

Jag hann också träffa Birger och få GPS-sändaren fäst runt magen, så han skulle hitta mig längs med spåret. Några frågade mig sen vad det var, det liknade tydligen en spårningsGPS som jakthundar brukar ha under älgjakten..

Starten Vasaloppet 4

Starten Vasaloppet 2

Starten Vasaloppet 10

Starten Vasaloppet 6

Start Vasaloppet 1

Själva starten gick förvånansvärt smärtfritt ändå, och vips så var vi en bra bit före de som stod i startled nio! Det kan ha haft att göra med den sjö som uppstått i mitten av startfållorna, där inte många ville stå, så det bildades rätt rejäla köer på sidorna.

Min farhåga om att bli ståendes två timmar på ett och samma ställe innan man ens kom iväg var således obefogad. Fast.. Det visade sig att jag hade uppfattat det hela fel. Det var ju backen som väntade där de flesta blev ståendes. Inklusive yours truly. Jag höll mig allra längst till höger, så man hade ena sidan fri (eller ja, det var skog). Sen var det bara att hänga på stavarna och ta sig uppåt ett steg i taget.

Jag tror det tog ca en timme. Bara i backen. Som var två kilometer.

Första milen

Jag tog i som bara den och gav mig iväg väl det gick att börja staka. Det fanns absolut inga spår. Det var bara gröt. Alla bytte spår hela tiden. Jag antar att alla tänkte som jag: ”Men nu ser det bättre ut på höger sida, nej nu var det nog bättre på vänster” osv osv osv. Till slut höll jag mig i mitten, då fick jag ett fält för mig själv.

Jag kom till Smågan, första kontrollen efter 11 km, kl.09.54. Det var den kontrollen jag varit mest rädd för att inte klara, eftersom det kunde ta så förbenat lång tid i backen. Men jag var där 36 min innan repet drogs! Det kändes enormt skönt!

Andra milen

Det började kännas lite i armarna. Jag hade införskaffat ett par extrastavar, som jag använde mig av första delen, eftersom de var av tåligare material och alltså skulle hålla bättre i första backen – där många får sina stavar avslagna – men det betydde också att det var tyngre än mina vanliga. Och greppet på höger stav var tvinnat, så varje gång jag släppte staven och skulle fånga den igen hade den vridit sig… Jag messade teamet och sa att jag ville ha mina ”riktiga” stavar när vi möttes vid Mångsbodarna.

Vilken lättnad! Vi passade också på att valla om skidorna (noll fäste) och så fick jag ländrygg och nacke insmord med heat lotion.

Jag var vid Mångsbodarna (24 km)  kl.11.33, och fick då höra hur speakern ropade ut mitt namn.

Ja, här kommer ju en åkare som vi följer lite extra idag, åkare 18108, Emma Dalman – som åker för en god sak – nämligen organdonation. Hon fick själv ett nytt hjärta för knappt två år sedan och vi önskar henne all lycka i dagens lopp!

Efter lite bulle och blåbärssoppa bar det iväg igen!

Tredje milen

Minns inte så mycket. Mer än att det gick helt okej. Det var fortfarande roligt, även om det inte fanns så mycket till spår. Ibland kom spårmaskinen och gjorde två stycken fina spår på ena sidan – då samlades alla i ett lämmeltåg just där, och det drog ner hastigheten en hel del när det blev stopp efter långsamma åkare (faktiskt inte efter mig, jag fick istället åka om hur många som helst, det var en ny erfarenhet).

Sen gick det uppför. Och uppför. Och uppför. Det gick inte att åka, utan alla gick. Verkligen gick på skidorna. Tramp, tramp, tramp. Det var nu inte så långt kvar till Risberg, men en vän hade sagt att det var dryga uppförsbackar innan Evertsberg som det var bra att vara mentalt förberedd på. Jag hoppades såå att han hade blandat ihop Risberg och Evertsberg, för jag ville verkligen inte ha fler dryga uppförsbackar efter den här.

Jag kom till Risberg (35 km) kl. 12.56, hoppade upp på staketet hos mor och far och Per och tog en Mars + mer heat lotion.

Fjärde-femte milen

Ja, det var mer av samma sak. Staka. Byta lite spår. Staka. Bita ihop. Försöka komma direkt efter spårmaskinen och få lite oförstörda spår en stund. Staka. Åka i gröt. Staka.

Nu började ryggen ge sig rejält till känna, och det gjorde mer eller mindre ont överallt.

Men att se den här skylten gjorde ändå sitt till. Nu var jag halvvägs.

Halvvägs genom Vasaloppet 1

 

Jag kom till Evertsberg (48 km) kl.14.45. Kontrollen stängde 15.00, så jag började känna mig aningens stressad. Jag föll ihop i snön och hann få skidorna omvallade och lite mer heat lotion.

And on it went.

Sjätte milen

Aj. Aj. Aj.

Ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och hela jävla dan.

Det gick lite utför efter Evertsberg, men snart kom Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg. Alltså seriöst, alla som har sagt till mig att Vasaloppet är så lättåkt och mest nedför, ni kan ta och stoppa upp… ja, jag vet inte vad, men något taggigt och trasigt och vasst i lämplig kroppsöppning och bara hålla tyst. Det gick ju bara upp. Upp. Upp. Upp.

Jag hade vid det här laget ingen aning om tiden. Jag fick ett sms ganska snart efter Evertsberg att Oxberg stängde 16.30 så det skulle bli tajt. I en av de förmorskade uppförsbackarna (var tacksamma att jag inte svär ännu mer, ni skulle hört mig i spåret), frågade jag en påhejande man vad klockan var.

16.21.

Det var nio minuter kvar. Och ca två kilometer.

Jag fick panik. Det var inte sant. De fick inte dra repet. Det fick inte vara slut här. Jag skulle ju till Mora. Jag drog på alla växlar jag hade (vilket inte är många när det går uppför, Henrik vet), och skrek mig hela vägen till Oxberg. Vid ett tillfälle vände sig en annan åkare om och frågade:

Why are you crying?

Jag hade ingen energi till att svara ”We’re not gonna make it”, utan jag brölade på och sprang förbi honom. ”Nej! Nej! NEJ! De får inte, de får inte, de får inte dra repet! BRÖÖÖÖL!”

Alla runt omkring mig undrade nog hur jag mådde egentligen.

Nästan framme i Oxberg skulle man runt en liten krök, och det var inte snö längre som vi åkte i. Det var risgrynsgröt. I kurvan var alla spår borta, det fanns ett halvt på vänster sida. Där höll jag på att åka rakt in i en annan åkare, men jag lyckades bromsa och lägga mig bakom honom. Då började han sakta in, så jag skrek:

Men kör för faaan!

Han hoppade räddhågset åt sidan, och jag dundrade på. Här kunde jag höra speakern säga ”Välkomna till Oxberg! Det är en bragd att ha tagit sig så här långt”. Va? Har de dragit repet? En funktionär kom mot mig:

Vill du åka buss eller skidor?

Förvirringen var enorm. Hade de dragit repet? Var det försent? Var det hans sätt att säga ”Vill du åka buss till Mora, eller vill du åka lite till, men it’s over for you”? ”Nej”, sa jag, ”Jag vill fortsätta!” ”Jamen då så, varsågod!” sa mannen. Phiu!

Pappa skrek från andra sidan blåbärssoppeutdelarna och undrade vart repet drogs, om jag hade klarat mig eller inte. Jag bara fortsatte åka.

Jag kom till Oxberg (60 km) kl.16.31.

De drog repet 16.35. De bjöd alltså på fem minuter extra då det inte fanns några spår.

Phiu igen.

Sjunde milen

Det tog emot något så oerhört att staka vid det här laget. Men jag är starkare i stakning än i diagonalåkning, och det går mycket fortare. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag gjorde det, men det var ett staktag i taget. Jag gjorde ljud vid varje utandning – antingen en högljudd andning, ett bröl eller ett gnyende. Alla tittade. Jag brydde mig inte ett jota.

Jag skulle bara framåt, så enkelt var det.

Och gissa vad? Det gick uppför igen. Helvetes jävla skit. Jag HATAR uppförsbackar.

En sjukvårdare på skoter stannade och pratade med en man, och jag passade på att fråga om tiden. Och med den snorkigaste rösten jag hört, ever, svarade hon:

17.35. Du har fem minuter.

Neeeeeeej! Inte igen! Precis då såg jag skylten. En kilometer kvar till Hökberg.

And here we go with the bröling. Jag skrek, jag tjöt, jag tog i med krafter som jag inte visste att jag hade. När jag var 300 meter från Hökberg såg jag en storbildskärm, där tiden visade 17.41. No, no, no. No way.

Jag var framme i Hökberg (71 km) kl.17.44.

De drog repet 17.45.

Jag hörde speakern ”Och här kommer åkare 18108, Emma Dalman, välkommen till Hökberg! Vi hurrar henne ända fram! Hon kämpar på för glatta livet och vi ska se om vi inte kan få några ord med henne här”. Huh? Jag, prata? Är han stollig? Som tur var skötte han större delen, jag tror jag sa ”Ja”, ”Nej”, och ”Nu ska jag i mål”.

Här fick jag min avkolsyrade ljumna Coca Cola. It. Was. Heaven.

Nu hade jag till 19.10 på mig att ta mig till sista kontrollen, Eldris. En mil. Det skulle jag klara.

Åttonde milen

Här fanns det äntligen spår! Hallelujah! Och det gick väldigt mycket nedför. Precis den sortens åkning jag gillar.

Jag kanske skulle bli störtloppsåkare.. Hmm..

Nej, det var dags att fokusera, jag ville inte att det skulle bli så nära repet igen – och särskilt inte vid sista kontrollen. Varje gång jag tänkte tillbaka på starten, och den långa, sega uppförsbacken, höll krafterna på att sina. Har jag verkligen hållit på så här länge? Fy fasiken. Och jag tänkte mer än en gång:

Hur tusan ska jag orka 30 mil på cykel?

Då ska jag åka 21 mil till…

Någonstans här fick vi pannlampor, för nu var det så mörkt att man inte såg spåret längre.

Jag kom fram till Eldris (81 km) kl.19.01, och frågade andfått när målet i Mora stängde. Nej då, fick jag till svar, det stänger inte. Har du klarat dig hit så är du safe, de väntar in alla er som har kommit förbi den här kontrollen. Utmattad sjönk jag ihop på en bänk, med bulle och sportdryck. Alla runtomkring mig såg halvdöda ut. En tjej bredvid på bänken satt med tom blick och öppen mun, och verkade inte veta hur hon skulle släppa stavarna. Jag messade teamet att jag hade klarat mig till Eldris, och att nu skulle jag ta det lugnt eftersom Mora inte stängde.

Till slut reste jag mig upp igen – ytterst plågsamt – och började i sakta mak ta mig ta mig an de sista nio kilometrarna mot mål.

Nionde och sista milen

Efter en stund piper det till i mobilen.

Jag hade hela dagen blivit ganska stressad så fort jag fick ett sms, för jag kände inte riktigt att jag hade tid att stanna och titta (än mindre svara). Varför jag inte hade på ljudlös? No idea. Men nu tänkte jag att det kanske vore en bra idé att kolla ändå.

Målet verkar stänga kl.20.15, så du får åka på igen! Men det klarar du!

Gaaah!

Där tog vilostunden slut och jag hävde mig iväg. Min trötta, nedbrutna kropp fick en adrenalinskjuts utan dess like och jag åkte ikapp några som också hängt på repet tidigare. ”Vet ni om Mora stänger kvart över åtta?!?!” ”Nej, men det borde vi väl hinna”, tyckte de.

Sju kilometer kvar, och 45 minuter.

Det kunde bli tajt igen, och jag tänkte inte ta några risker. Jag stakade, och stakade, och stakade, och stakade. Till slut kom en funktionär, en av de som utgjorde slutpatrullen, och vi frågade alla om Mora verkligen stängde. ”Nej då, inte alls – ni kan komma i mål precis när ni vill. Förra året kom de sista in kvart över nio.”

Då gick musten ur mig.

Där och då ville jag lägga mig ner och aldrig röra mig igen. Jag behövde inte skrika mer. Kroppen skrek åt mig. Sluta-sluta-sluta-sluta-sluta-bara sluta-sluta-snälla sluta-sluta-sluta-sluta-sluta. Funktionären frågade hur jag mådde, och när jag berättade att jag var hjärttransplanterad kallade han åt sig en kvinna som också tillhörde slutpatrullen. Hon råkade även vara sjuksköterska. Så hon följde mig de sista fyra kilometrarna i mål. Det kändes väldigt tryggt faktiskt, och jag var glad att ha sällskap sista biten.

Hon hade sett mig på TV4 veckan innan, och här var jag nu – svag, och trött och skakig – men på väg in i mål!

Vid sista raksträckan sa vi hej då, och jag kom så – äntligen! – in på målrakan.

Stjärnorna stod högt på himlen, det var en hel del publik kvar som hejade och ropade, speakerns röst ekade och musiken – den mäktiga, mäktiga musiken – välkomnade mig till Mora. Vilken känsla! Vilken fantastisk känsla!

Någonstans ifrån väcktes musklerna till liv igen och jag kunde staka på för allt jag var värd in i mål.

Jag kom till Mora (90 km) kl.20.27.

Sluttid 12 timmar 27 minuter 39 sekunder.

Jag klarade det.

Målgång Vasan 12

Målgång Vasan 1

Målgång Vasan 6

Målgång Vasan 9

Målgång Vasan 8

 

, , , , , , , , ,

3 kommentarer till Vasaloppet

  1. Katharina 18 mars, 2015 at 07:50 #

    Men så rolig läsning! Äntligen hittat någon som bloggar om sina utmaningar i Klassikern. Ja, jäklar vad jobbigt det var i spåren till Mora. Men vilken känsla att gå i mål. Nu väntar Vättenrundan även för mig (jag HATAR cykling!) och jag brottas med rejäl ångest… Jag hoppas det vänder. Lycka till med träningen!

    • Emma Dalman 20 mars, 2015 at 22:38 #

      Hej Katharina! Kul att du gillar bloggen! Och ja, Vasan var verkligen inte en walk in the park, så att säga.. Haha, oj då, om du hatar cykling lär det bli lite tungt inför nästa utmaning. Själv älskar jag att cykla! Hoppas jag kan inspirera dig något, och att du (inom kort) blir omvänd till supercyklist ;) Det hjälper verkligen om man har en bra och snabb cykel, och jag har redan fått tips på udda saker att smörja in baken med inför Vättern. Vad sägs om mosad banan?

  2. Sofia 24 mars, 2015 at 19:48 #

    Emma du e så j***a bra! :D att du klarade det! Bevakade dig under hela loppet via sms och det var helt klart värt det. Till sist hade du ganska många med mig som hejjade på dig i tankarna eftersom jag brast ut ett glatt -Yes! vid varje sms jag fick. Självklart undrade mina vänner vad jag blev så glad för och då berättade jag stolt om dig och vad som faktiskt är möjligt efter en hjärttransplantation.
    Du e grym! Om du klarat ett blött Vasalopp så ska nog resten gå suveränt.

    Men ta hand om dig <3 Kraam!

Lämna ett svar till Sofia Click here to cancel reply.