Nu har jag gjort det.
För första gången har jag cyklat tio mil. I ett svep. Inklusive några korta stopp för vatten och banan, typ.
Och det var jäkligt tufft. För tufft.
Vi hakade på Team Rynkeby, gänget som ska cykla till Paris i sommar för Barncancerfonden, och ja.. De är i stort sett alla rutinerade cyklister, och körde på i 26-27 km/h. Vilket är aningens för snabbt för lilla mig. Jag höll på att lägga a i första backen…
När man kör i klunga så kallas det att man ”ligger på rulle”. Det betyder att man cyklar två och två i bredd, de längst fram ligger och ”drar” och får ta all vind, och de bakom placerar sig så nära de kan framförvarande cyklister för att hamna i ”streamline” och inte tappa ”suget” som bildas efter de framför. När de längst fram behöver vila så sker en rullande förflyttning.
Det kan se ut så här vid en klunga om tolv pers:
11 21
22 31
33 -> 42
44 53
55 64
66 54
Och så fortsätter det, att man går till höger och sen bakåt när man inte vill ligga och dra längre. De övriga ”rullar” med i förflyttningen.
Det här klarade inte jag. Mitt utgångsläge var nummer två i högra ledet, men när jag väl kom ner och egentligen skulle börja gå upp i vänsterled så pallade jag inte. Jag höll mig istället bakom alla andra tillsammans med Perra från Karlstad Cykel och Sport. Han fungerade som grindvakt – dvs ligga sist och se till att alla är med.
Efter några mil gjorde vi en omfördelning. Tobias, en av Rynkebyarna, fick till uppgift att ligga längst bak med mig och hjälpa mig upp i backarna. Dvs sätta en hand i ryggen på mig och pusha mig uppför.
Yikes! Vad han är stark!
Han kommer ha den här uppgiften under deras resa till Paris också, så det var la bra för honom att få öva, men ett tag kändes det verkligen jobbigt. Ja, jobbigt för mig. Inte fysiskt, men psykiskt. Är jag verkligen så jäkla svag att jag inte ens tar mig uppför en backe utan hjälp?
Snabb energi
Det började också göra ont. Väldigt ont. I nacke, axlar, rygg, armbågar och handleder. Och i baken givetvis.
Jag började få flashbacks från Vasan, när varje rörelse var plågsam, och varje ljud jag gjorde var ett uttryck för smärta.
Då började det regna. Och hagla. Och allt blev tusen gånger värre.
Pers knä hade pajat i en av uppförsbackarna tidigare, så nu körde Tobias dubbelt. Han pushade mig uppför en backe, sen vände han och knuffade upp Per. När haglet kom precis vid en superlång raksträcka, som hela tiden lutade lite uppför, så hjälpte han oss båda framåt. Först fick jag hjälp, och vi åkte i 25-28 km/h, när han släppte mig för att hämta ikapp Per orkade jag inte hålla i tempot, utan halkade ner på 9-10 km/h… Tills Tobias kom tillbaka igen.
Han var helt otrolig! Vilken energi, vilken styrka! Han var vår hjälte den dagen, that’s for sure! TACK TOBIAS!
(ps. vill du köra Vätternrundan med mig??)
Vid Skåre bröt jag ihop. Jag orkade inte mer. Händerna var stelfrusna, och allt gjorde ont. Jag hade tänkt negativt i flera timmar vid det här laget. Att jag inte orkar någonting. Att jag är svag. Att jag är klen och inte har någon viljestyrka. Att jag är långsam. Att det inte kan vara särskilt roligt för Team Rynkeby att ha mig med, som saktade ner alla andra. Jag var sköldpaddan i sällskapet.
Jag frågade mig själv flera gånger:
Kommer jag någonsin bli snabb? På något? Kommer min puls någonsin att hänga med?
Per och jag stannade vid en mack och messade de andra att vi nu cyklade hemåt själva. Och så fick jag gråta lite. Jag var så besviken på mig själv.
När jag kom hem bröt jag ihop totalt.
Men nu började tankarna komma på rätt köl igen.
Jag är ingen erfaren cyklist.
Jag är inte van att köra i klunga.
Jag är inte van att hålla höra hastigheter länge.
Jag KAN helt enkelt INTE jämföra mig med de andra i Team Rynkeby.
Och – det viktigaste av allt – jag hade precis cyklat 10 (!) mil.
Tio mil. Tio jäkla mil.
Det är rätt fantastiskt. Helt otroligt bra till och med.
Och det är det som jag tar med mig från dagen.
Träning
Lördag - funktionell träning på SATS Färjestad.
Söndag - 10 mil landsvägscykling med Team Rynkeby. Totalt 364 km.
Inga kommentarer ännu.