Jävlar vad jag var taggad inför arbets-EKG’t.
Jag menar, det är ju en del som har hänt sen förra året. Träningsmässigt, alltså.
Ett arbets-EKG går till på följande sätt:
Jag kopplas upp med EKG-elektroder, får en blodtrycksmanschett runt höger arm, och så tas EKG och blodtryck i vila. Sedan flyttar jag över till en träningscykel, med elektroder och manschett kvar. Väl läkaren har varit inne och hört sig för om mitt allmäntillstånd så börjar jag cykla.
Hastigheten ska hållas mellan 60-63, och ca varje minut ökas belastningen. Då tas också nytt blodtryck, och jag ska skatta på en skala hur andfådd jag är, hur ansträngt det är för benen och om jag har någon bröstsmärta.
Sen kommer den jobbiga delen.
Jag får hålla på precis hur länge, eller hur kort, jag vill.
Det är alltså upp till mig att ge mig när jag tycker att det räcker. Vilket är skitsvårt. Inte att ge sig, utan att fortsätta. Min hjärna funkar så att om jag inte absolut måste ta i så ger jag mig. Och direkt efteråt tänker jag att jag skulle kunnat ge det iaf två minuter till. Eller fem.
Förra året kom jag upp i 117 % av förväntad kapacitet. Det ville jag slå i år.
Vi transplanterade förväntas klara 80 % av vanliga icke-transplanterades kapacitet. Så vårt 100 % är 80 % för en vanlig dödlig. Om vi gör 120 % så är vi alltså uppe i 100 % för vanliga. Hänger ni med?
Förra året var jag 3 %-enheter under en ”normal” människas kapacitet. Skulle jag komma över 120 % (räknat för mig) så skulle jag alltså ha bättre kondition än genomsnittssvensken, som inte genomgått en transplantation.
Självklart ville jag över 120 %. Sköterskan hjälpte mig räkna ut hur många watt jag skulle behöva komma upp i för att nå mitt mål.
Nu pushar du mig, okej?
..sa jag till henne innan testet skulle börja. Jag ville veta när jag närmade mig 120, så att jag inte gav upp för tidigt.
”Nu är det en minut kvar till 120 %!”
Redan? Det här går ju bra. ”Och där passerade du 120! Nu är det bara upp till dig, i ditt huvud, hur länge du vill hålla på.” Jahapp. Där kom det där svåra igen. Hur länge skulle jag orka. Hur många watt cyklar jag på nu? frågade jag. ”187″. Okej, tänkte jag. Över 200 borde jag klara.
Vid 201 gav jag upp.
Vilket visade sig vara REKORD!
Jag verkar vara första kvinna (hjärttransplanterad?) som cyklar över 200 watt! Det motsvarade 135 % av förväntad kapacitet. Jag är alltså 15 % bättre tränad än genomsnittssvensson, det ni!
(mitt skryt fick jag äta upp med råge i tisdagskväll på krav’en, när uppvärmningen var att springa – ha! jag som inte kan springa om jag inte redan är varm, pumpen måste fått komma igång i minst en halvtimme innan jag kan springa… jaja, så kan det gå)
Jippi! Fick vasalöparen på posten idag, din prestation var med på listan över coola tider på loppet
Kul att jag hittat din blogg, en tjej som skriver om träning och som är riktigt tuff, me like!
Hej Millis! Jag fick också hem Vasalöparen i brevlådan, men lyckades totalt missa den sidan – kul att du skrev till mig, där stod jag ju, efter Richard Herrey!