Heartcore » Bakgrund http://www.heartcore.me ett hjärta - många slag Wed, 27 Apr 2016 21:07:03 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=3.9.40 Genväg till tidigare inlägg http://www.heartcore.me/2014/06/genvag-till-tidigare-inlagg/ http://www.heartcore.me/2014/06/genvag-till-tidigare-inlagg/#comments Tue, 17 Jun 2014 09:10:18 +0000 http://www.heartcore.me/?p=716 Sidan är under uppbyggnad, och innan det finns ett arkiv över tidigare inlägg kan det vara tradigt att behöva klicka sig tillbaka ifall man skulle vilja ta del av hur allt det här började.

Så här kommer en liten genväg!

Första inlägget
- jag hamnar på akuten och får min diagnos

Beskedet om transplantation

Väntelistan

Samtalet

Heartcore
- vad jag har hittat på för tokigheter och syftet med den här sidan

Träningen startar

Årskontroll

Inlagd, igen..
(dvs där jag är just nu och skriver ifrån)

Håll till godo!

Vänliga hälsningar från avdelning 57.

IMG_2670

The ”keys” to happiness.

]]>
http://www.heartcore.me/2014/06/genvag-till-tidigare-inlagg/feed/ 0
Före-bilder och förebilder http://www.heartcore.me/2014/03/fore-bilder-och-forebilder/ http://www.heartcore.me/2014/03/fore-bilder-och-forebilder/#comments Sun, 30 Mar 2014 07:00:17 +0000 http://www.heartcore.me/?p=537 För att dokumentera den förändring (som jag hoppas ska ske) så hade jag en photosesh idag med Hampus Krampus. I mina ögon är han ett fotogeni.

Nu krävs det inte jättemycket för att jag ska tycka att någon är ett fotogeni, eftersom jag själv envisas med att glömma allt om bländare, ISO, f-tal och fokuspunkter fortare än kvickt. Men ändå. Hampus är verkligen tha man när det kommer till media.

Jag hade enorm tur som lyckades boka in honom några timmar idag, då han och Elin planerar sin galna tripp till Mongoliet och sitter upp till öronen i visumansökningar, passfoton, crowdfunding, bilder på hajar och rädda barn – kolla in deras projekt på Äventyrsrally.se.

Nu har jag skrivit ner allting Hampus sa om hur man tar bra kort. Det är i och för sig ingen garanti eftersom min far ständigt skriver ner instruktioner till sig själv om hur man för över foton från kameran till datorn, byter låtar på mp3-spelaren, lägger in nya kontakter i iPhone – men varje gång han ska göra det så är instruktionen spårlöst borta. Och så sitter vi där igen.

Om vi ändå pratar före-bilder så kan vi lika gärna prata förebilder.

Här någonstans är det jag siktar på.

32. Pink 2

Pink

32. Alicia 3

Andreia Braizer

Realistiskt? Ingen aning. Vi får se.

Så här ser jag alltså ut nu.

32.DSC_0157

32.DSC_0161

32.IMG_1643

32.IMG_1652

32.IMG_1680

32.IMG_1654

32.IMG_1681

32.IMG_1664

32.IMG_1690

32.IMG_1698

Jag vill poängtera att jag inte tror att mitt självförtroende och värde som människa sitter i hur jag ser ut, eller i procentandel fett på kroppen, eller antal centimeter utbuktande muskler. Jag tycker om mig precis som jag är. För det mesta. Förändrar jag ingenting till det yttre så är det helt okej. För det är den inre resan jag är mest intresserad av. Men jag är nyfiken på att se hur jag som transplanterad svarar på träning av mer seriös sort. Hur ripped kan jag bli?

Trodde för en sekund att det inte skulle bli någon träning idag, men jag tog mig ut på en kvällsrunda runt Lambergtjärn. Lilarosa himmel, en man i en roddbåt, hundar i koppel. Jag orkade till och med corepass 2 hemma efteråt. Inte fullt ut, men bättre än i torsdags. Alltid något.

32.DSC_0116

Hampus och Elin.

32.DSC_0132

Bilen och Hajen!

32.DSC_0137
Fotokurs.

Stötta deras projekt, följ deras resa!

]]>
http://www.heartcore.me/2014/03/fore-bilder-och-forebilder/feed/ 0
Why oh why? http://www.heartcore.me/2014/03/why-oh-why/ http://www.heartcore.me/2014/03/why-oh-why/#comments Thu, 06 Mar 2014 08:19:43 +0000 http://www.heartcore.me/?p=501 Syftet med Heartcore är tre delar:

1. Ge stöd till alla som väntar – och även motivation till alla som genomgått en transplantation.
2. Få fler att prata om organdonation – och självklart, ta ställning.
3. Se hur långt man kan gå som transplanterad – hur vältränad kan man bli?

Målet är att genomföra alla fyra grenarna i en Svensk Klassiker – start blir Lidingöloppet i september -14, Vasaloppet (det riktiga) mars -15, Vätternrundan och Vansbrosimmet nästa sommar. Allt kulmineras med triathlon i World Transplant Games, i Argentina augusti 2015.

Tankarna hade funnits en tid. Men jag visste inte hur jag skulle gå till väga. I vilken ände skulle jag börja för att få projektet i spinn? Då ringde Marie.

För ett tag sedan var jag med i en tävling på Facebook om att vinna ett årskort på Optimal Träning, nyöppnat träningscenter på Bryggudden. Det ligger fyra minuters promenad från mig. Jag vann inte. Men Marie ringde runt till alla som var med i tävlingen, och erbjöd en visning av lokalerna. Jag tillhör de som går på lägenhetsvisningar bara för att se hur huset ser ut inifrån, på gratisrundturer i min hemstad bara för att jag kan alltid lära mig något nytt, till sjukhusbiblioteket när de ger bort gratis böcker – bara för att.

Jag är nyfiken till naturen. Och gratis är gott.

Min inställning när jag gick till visningen med Marie var således att det skulle bli kul att se lokalerna, jag spanade alltid in dem på vägen hem från Krav Maga. Men jag trodde aldrig jag skulle kunna träna där. När jag under samtalet med Marie nämnde mitt kommande projekt, syfte och mål, blev hon eld och lågor. Där och då föddes idén till ett samarbete mellan mig och Optimal Träning.

Carro fick jag på köpet.

Skämt åsido, Marie såg direkt att Carro var PT’n för mig. Vilket jag snart skulle komma att inse själv. Följande dag knackade hon på min dörr.

22.DSC_0055

]]>
http://www.heartcore.me/2014/03/why-oh-why/feed/ 0
Uppdaterad http://www.heartcore.me/2014/03/uppdaterad/ http://www.heartcore.me/2014/03/uppdaterad/#comments Mon, 03 Mar 2014 11:10:21 +0000 http://www.heartcore.me/?p=493 Nu har det snart gått ett år sedan min transplantation. Och vilket år det har varit. Jag tror inte att transplanterade organ kan föra med sig egenskaper från donatorn – men jag tror heller inte att någon kan gå igenom en sådan här cirkus utan att se annorlunda på livet.

Jag är fortfarande mig själv. Emma. Men jag har förändrats.

Det här skrev jag en vecka efter att jag hade fått min diagnos, i ett mail till en av mina bästa vänner. Detta var innan jag hört ordet transplantation i förhållande till mig själv. När jag trodde jag skulle bli frisk på mediciner. Redan då kom ett nytt perspektiv in i bilden.

Samtidigt som mina funderingar kring förväntad prognos och förväntad fysisk kapacitet förvirrar mig och gör mig orolig, så är jag också väldigt säker på att jag måste göra en förändring.

Vad var det vi sa Therese? Livet är alldeles för kort, det har vi snuddat vid i våra tidigare mail. Well, det visar sig att det kan vara oerhört kort.

Tänk på det. Gör allt du vill, och lite till. Det kan vända så enormt snabbt. En dag tar tiden slut. Eller så vänds allting uppochner, och man vet inte om man KAN göra allt man vill.

Jag tänker inte sitta av tiden. Inte när man fått en chans till, som man så fint kan kalla det. Men jag stressar inte iväg till Sydamerika på studs heller. Det får gå i lite lugnare tempo ett tag, innan jag förändrar hela livet.

Har en del att fundera på. Vad vill jag, vad är viktigt, vad klarar jag?

Att behöva ta itu med sin egen dödlighet är jobbigt, men ack så nyttigt. Att inse vad man tycker är viktigt i livet. Släppa alla små nonsensdetaljer. Det är synd att det oftast ska till drastiska händelser för att vakna till.

Jag kan fortfarande ha riktiga skitdagar. Dagar då jag är trött, vresig, sur och allmänt folkilsk. Dagar då jag stör mig på allt och alla. Dagar då jag frågar mig själv vad det är för nytta med att diska frukostskålen på morgonen, jag kommer ju ändå behöva diska den igen nästa dag..? Dagar då jag verkligen, verkligen, inte vill gå upp ur sängen.

Men varje kväll skriver jag ner tre saker jag är tacksam för. Även om dagen varit piss så finns det ändå alltid minst tre saker jag kan känna mig tacksam för. Jag har en stående punkt som alltid finns med.

Tack för att mitt hjärta slår.

Det tar jag inte längre för givet.

Jag är jag. Varken mer eller mindre. Mänsklig. Men jag har hittat ett nytt jag. Ett, för det mesta, bättre jag. En lite ny version av mig. Emma 2.0.

20.DSC_0534

]]>
http://www.heartcore.me/2014/03/uppdaterad/feed/ 0
On top of the world http://www.heartcore.me/2014/03/on-top-of-the-world/ http://www.heartcore.me/2014/03/on-top-of-the-world/#comments Sat, 01 Mar 2014 07:04:22 +0000 http://www.heartcore.me/?p=490 Hemma blev promenaderna längre och trapporna lättare. När det hade gått två månader fick jag klartecken att bröstbenet hade läkt ihop ordentligt. Nu fick jag börja springa och cykla igen.

Mina första stapplande löparsteg och ryckiga cykeltramp dokumenterade jag i en musikvideo till Imagine Dragons. Jag hade haft deras låt på hjärnan ett bra tag och den sa precis allt om hur jag kände mig.

Jag köpte också en present till mig själv. Min rödvita Ferrari.

Tre månader efter transplantationen cyklade jag fyra mil.

Det har jag aldrig gjort förut.

Jag har alltid älskat att cykla. Det är den bästa känslan när vinden viner genom öronen, armarna skakar av att hålla i styret och det bränner i benen i uppförsbackarna. Jag hade målet klart. Vätternrundan 2015. Klassikern skulle bli av, och jag sjöng som Smurfarna. ”Blåa hjälmen på, tramporna ska gå!”. Fast min hjälm är rödvit. Som Ferrarin.

Jag började också med kampsport. Det har jag heller aldrig gjort förut.

Jag har alltid velat träna kampsport. Men inte prioriterat det utan satt annan träning före. Step aerobics. Tennis. Box-klasser. Nu var det dags att ge kampsporten en chans. Under hösten tränade jag aikido – en japansk försvarskonst. Jag lärde mig fallteknik, kast och ett riktigt ruggigt sätt att bryta någons handled. Under våren började jag utöva Krav Maga. Självförsvar med direkt counter attack, utvecklat av den israeliska armén. Här lär jag mig försvar mot strypning, anfall med kniv och ett riktigt effektivt sätt att få någon att back off.

Så hjälplös som jag kände mig som hjärtsjuk vill jag aldrig känna mig igen.

Jag vill fortsätta vara on top of the world.

19.Cykeln

19.Cykeltur till Vänern

Cykeltur till Hammarö.

]]>
http://www.heartcore.me/2014/03/on-top-of-the-world/feed/ 0
My heart goes boom http://www.heartcore.me/2014/02/my-heart-goes-boom/ http://www.heartcore.me/2014/02/my-heart-goes-boom/#comments Thu, 27 Feb 2014 14:51:20 +0000 http://www.heartcore.me/?p=484 Efter fem vakna dagar på intensiven fick jag komma till avdelningen. Där gick allt otroligt fort. En efter en sattes medicinerna ut. Slangar och sladdar drogs. Häftklamrarna (ja, häftklamrar) vid ICD-ärret togs bort. Pacemakerelektroderna in i hjärtat svischades ut.

Jag såg ut som skit. Blåslagen överallt. Det liknade mer misshandel än sviterna från en operation. Vissa märken och svullnader förstod jag inte vart de kom ifrån. Varför hade jag enorma blåmärken i ljumsken?

Första kvällen på avdelningen pratade mamma, pappa och jag om varför jag var sövd så länge. Att hjärtat inte hade startat. Jag försökte ta in hur nära det hade varit.

Det var en tuff tid på avdelningen, inte bara på TIVA. Det gick fram och tillbaka känslomässigt. Jag gjorde ständiga framsteg gällande fysik, ork och styrka – men även där fanns det bakslag. Jag hade ibland svårt att se hur jag någonsin skulle orka något igen.

Men det var vår. Träden utanför mitt fönster fick små gröna blad, och till slut kunde jag inte se Änggårdsbergen för all grönska. Vitsippsdalen frodades. Mina första permissioner utomhus spenderades på stigar och broar, med fågelkvitter, lummiga träd och porlande vattendrag. En dag orkade jag uppför backen till Botaniska Trädgården. Vi såg ett brudpar som fotograferades, barn som åt glass, tulpaner i tusentals och jag njöt av varje sekund.

Det fanns ett gym på avdelningen. Där var jag morgon och kväll. Tre gånger per dag tog jag promenader. Runt, runt, runt. Jag hade inga bra skor med mig. För att undvika benhinneinflammation köpte mina föräldrar nya träningsdojor. Knallorangerosa. Man såg på långt håll att det var jag som kom traskandes.

Vips var det dags att traska hem.

Sju dagar i narkos. Fem dagar i vaket tillstånd på intensiven. Två och en halv vecka på avdelningen. Det gick så fort. Jag har mycket att tacka min grundkondition för. Men än mer personalen. På intensiven, på avdelningen. Varje gång jag tänkte att de inte kunde bli mer rara och vänliga, så var det precis det de var. Ännu gladare, snällare och härliga. Alla hade tid, alla brydde sig. När jag tvivlade på mig själv så fick de mig på fötter igen. När jag drömde mardrömmar fick de mig lugn. När jag hade frossa hämtade de filtar. När jag vandrade korridoren fram peppade de mig. När jag var rädd för hur det skulle bli hjälpte de mig att hitta rätt och se framåt. När jag skräckslaget undrade om hjärtat verkligen skulle slå så här hårt så svarade de ”Javisst Emma, du har ett friskt hjärta nu. Friskt och starkt. Som du.”

18.DSC_2411

18. På avdelningen 2

18.DSC_2531

18.DSC_2493

18.DSC_2553

18. DSC_2554

DSC_2556

18. DSC_2611

]]>
http://www.heartcore.me/2014/02/my-heart-goes-boom/feed/ 0
Kan jag få tillbaka min hjärtsvikt tack? http://www.heartcore.me/2014/02/kan-jag-fa-tillbaka-min-hjartsvikt-tack/ http://www.heartcore.me/2014/02/kan-jag-fa-tillbaka-min-hjartsvikt-tack/#comments Tue, 25 Feb 2014 13:45:55 +0000 http://www.heartcore.me/?p=482 Uppvaknandet var en mardröm.

Och med det menar jag att jag hade en mardröm precis när jag vaknade.

Jag drömde att jag var patient på 20-talet och låg i en stor sal med vita sängar – ni vet, precis så som det ser ut på alla bilder från sjukhus förr i tiden. En kvinnlig sköterska i stärkt förkläde, och med vit hätta ovanpå de blonda, permanentade lockarna, stod på ena sidan av sängen. På andra sidan stod en manlig sjukgymnast i vit uniform. De pratade om mig. Över mitt huvud. Som att jag inte fanns.

Folk surrade omkring i rummet. Plötsligt var mamma och pappa vid min sida. Med tårfyllda ögon hälsade de på mig. ”Hej Emma, hej Emma, hej Emma.” Jag kunde inte svara dem. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens blinka.

Jag tror hela förloppet varade i kanske 45 minuter, max 1 timme. Sen började det om. Igen. Och igen. Och igen. Jag upplevde samma sak som i ”Groundhog Day”. Och varje gång det började om fick jag panik. Neeeeej! Inte en gång till. Det här måste vara 20:e gången.. Jag vet redan vad som kommer att ske. Och jag kan inte göra ett skit.

Sedan vaknade jag på riktigt.

Och det var precis som i drömmen. Ungefär. En sköterska lutade sig över mig och förklarade att jag var på intensiven och hade varit med om en hjärttransplantation. Really? Det var det jag var på väg att göra sist jag kollade. Var skulle jag annars vara? You need to get your shit together, lady.

Men inga ord kom över mina läppar. Folk surrade omkring in och ut ur rummet. Plötsligt var mamma och pappa vid min sida. De hade tårar i ögonen och upprepade ”Hej Emma, hej Emma”. Jag kunde inte svara. Jag kunde inte röra mig.

Det går otroligt fort att förlora muskelmassa och min var long gone efter sju dagars skönhetssömn. Det är väldigt orealistiskt att Törnrosa bara kunde resa upp när prinsen väckte henne efter 100 år. Hela hon borde ha förtvinat vid det laget.

Respiratorn hade också gnagt en del på mina stämband under veckan som gått. De ville vila och hade ingen som helst lust att samarbeta. De första dagarna väste jag fram ett ord i taget. Jag blev arg som ett bi om ingen förstod vad jag menade från ett enda läte. ‘Huvud…’. ”Har du ont i huvudet? Ska jag hämta en tablett? Värker det?”. Nej. Nytt försök. ‘Huvud…’. ”Ligger du konstigt med huvudet? Ska vi flytta upp dig lite? Vrida åt något håll?”. Nej och nej. Igen. ‘Huvud…’. ”Har du feber? Är du varm? Värker det?”.

Nej men för i helvete, är det så svårt att förstå att det kliar på huvudet precis bakom höger öra, och nu när det har hållit på ett tag så kliar det faktiskt i pannan också, och jag håller på att bli vansinnig! Hallå!

Just där och då reflekterade jag inte över särskilt mycket. Jag brydde mig inte att jag hade varit sövd en vecka. Jag funderade inte på varför. Jag kände mig mest lurad. Snuvad på konfekten.

Alla jag hade pratat med berättade hur de hade vaknat några timmar efter transplantationen. Upplevt en omedelbar förbättring. Känt sig kraftfulla, starka, fyllda med energi. Ringt sina nära och kära samma dag. Käkat kvällsmat och läst tidningen.

Hela tiden på intensiven, och till och från på avdelningen, så tvivlade jag starkt på om jag någonsin skulle bli bra. Detta var inte bättre. Detta var sämre. Ärligt talat, var inte hjärtsvikt bättre än det här?

Åh, när jag läste mina anteckningar senare den sommaren kunde jag inte låta bli att le. Jag hade ingen omedelbar förbättring. Den kom smygande. Sakta och försiktigt. Det tog sin tid. Plötsligt, en dag, när jag hade varit hemma i några veckor så slog det mig. Jag är frisk. Det är så HÄR det ska kännas.

Allting – från den första nedräkningen till narkosen, mitt itusågade bröstben, mina tre re-operationer, kämpandet för att kunna sitta på toaletten utan att ramla, till den sista slangen som drogs ur min kropp och min väntan på att åter kunna sova på mage – det var värt det. Allt och mer därtill.

17.IMG_0007

17. På TIVA - öva att gå 2

17.IMG_0013

17.IMG_3237

]]> http://www.heartcore.me/2014/02/kan-jag-fa-tillbaka-min-hjartsvikt-tack/feed/ 0 Open your heart http://www.heartcore.me/2014/02/open-your-heart/ http://www.heartcore.me/2014/02/open-your-heart/#comments Sun, 23 Feb 2014 20:41:54 +0000 http://www.heartcore.me/?p=480 När jag vaknar imorgon kommer jag ha ett nytt hjärta.

Så löd mitt meddelande till mina vänner under färden till Sahlgrenska. Boy, hade jag fel. Inte om att ha ett nytt hjärta. Utan om att vakna.

Det var en del komplikationer – som den lilla detaljen att det nya hjärtat inte ville börja slå. Alls. Det låg helt stilla. Jag har fått höra att det inte är särskilt vanligt men att det händer. Och det enda som finns att göra är att vänta och se. Oftast kommer det igång igen. Oftast.

Under tiden hölls jag vid liv via en hjärt-och-lungmaskin. Jag hölls också sövd. Och jag låg med öppen bröstkorg.

Att jag låg öppen underlättade när jag behövde opereras igen. Och igen. Och igen. Tre gånger efter själva transplantationen hamnade jag på operationsbordet. Det var blödningar som uppstod och behövde åtgärdas. Det är inget konstigt att det händer då det är stora kärl med höga tryck som ska sammanfogas. Men en gång visste de inte varför jag blödde. De hittade ingenting. Ändå fortsatte blödningen. När de för tredje gången gick ner med ultraljud i halsen såg de till slut vart felet låg. Det var en liten klammer till en av blodpåsarna som läckte. Phiu. Det var inte jag som blödde. Den gången.

Hjärtat behövde vila. Jag tror det anade vilken hyperaktiv person det hade hamnat i, så lite vila var kanske välbehövligt. Sen smög det igång. Till slut slog det så bra att läkarna vågade sy ihop mig. Fem dagar efter att jag sövdes. På sjunde dagen fick jag vakna.

Jag har frågat efteråt vad de skulle gjort om det nya hjärtat inte hade kommit igång. ”Då hade vi bara transplanterat om dig.” Huh? Bara?? Jag såg framför mig hur jag hade fått ligga sövd i flera månader i väntan på ett nytt hjärta. Men nej, försäkrade läkaren, då hade jag blivit placerad högst upp på Sverige/Norden-listan. Varit sövd i max 10 dagar. Kanske tre veckor.

Jag kan inte ens föreställa mig vilket levande helvete den här veckan måste ha varit för mina föräldrar. För mig var det som att släcka ljuset, och tända det igen.

Man drömmer ingenting under narkos. Tidsperspektivet saknas. Ni vet när man vaknar på morgonen och kan känna i kroppen om man har sovit längre än vanligt, eller väldigt kort tid. När man sövs stängs den funktionen av. Du har ingen aning om ifall det har gått 10 minuter eller 10 år. Ena stunden är du här. Nästa inte. Och så är du här igen.

Nu var jag här igen. Maj gaad om jag kände mig… lurad.

16. DSC_2380

]]>
http://www.heartcore.me/2014/02/open-your-heart/feed/ 0
Rätt fokus http://www.heartcore.me/2014/02/ratt-fokus/ http://www.heartcore.me/2014/02/ratt-fokus/#comments Fri, 21 Feb 2014 09:03:09 +0000 http://www.heartcore.me/?p=476 Mamma och pappa hann precis ner till Sahlgrenska. Vi fick lite tid tillsammans mellan lungröntgen och den bakterieavdödande duschen. Den tiden spenderade vi med en snabbkurs i hur min systemkamera fungerar. Jag ville att de skulle ta bilder. Fota allt. Jag ville komma ihåg.

Personalen sa att jag skulle klara det själv med en gång.

Men jag hade tre skäl till vår fotosession:

1. På något sätt visste jag att jag inte skulle klara av så mycket efteråt.

2. Det underlättade vår lilla tid med varandra. Det var lättare att göra något praktiskt istället för att prata om vad som komma skulle.

En av läkarna frågade mig om jag förstod att det var en allvarlig operation, och vilka risker som fanns. Han verkade inte tro att jag tog det hela seriöst. Det var först några veckor senare, när han besökte mig på avdelningen, som jag tror han insåg till fullo just hur mycket jag förstod.

3. Om det skulle gå åt helvete ville jag att det skulle finnas bilder – för mamma och pappas skull, men också för att MOD och de som följt mig där skulle få ta del av precis allting. Följa mig även de sista stegen.

Minuterna innan jag kördes iväg till operation ryckte jag åt mig mitt lilla anteckningsblock och sprang in på toaletten. Jag var tvungen att skriva ner det som jag ännu inte förmått mig själv att göra. Jag inledde med orden

”Jag har ett konto på Vita Arkivet. Men jag har inte fyllt i något.”

Sen formulerade jag mitt egna lilla vita arkiv. Jag skrev hur jag ville ha min begravning. Att jag vill kremeras. Minneslund. Ingen gravplats. Att det skulle vara roliga bilder och glad musik. Att mina föräldrar skulle ta hand om Trassel. Och att de skulle donera valfri summa från mina fonder till MOD – så att Peter och Martha skulle kunna fortsätta jobba med frågan.

Jag gömde anteckningsblocket i min ryggsäck. Och innan dörrarna slogs upp till operationssalen högg jag tag i Kalles arm. Om jag inte vaknar upp, så ska mamma och pappa läsa det som står sist i anteckningsboken.

Här tittade läkaren länge på mig. ”Du hade verkligen tänkt igenom det här, eller hur?”. No shit, Sherlock. Bara varje dag jag stod på väntelistan.

Man reagerar aldrig som man tror att man ska reagera. Min livliga fantasi som ett halvår tidigare målat upp hur jag skrek och grät när jag rullades iväg – den fick på nöten. Klart att jag var nervös. Och som texten ovan avslöjar, så var en liten del av mig inställd på att det kunde sluta illa. Men notera att det var en liten del.

Mitt största fokus var inställt på triathlon i Argentina 2015. Och för att det skulle gå i lås, så var transplantationen tvungen att gå i lås.

Så det så.

15. DSC_2374

15. DSC_2376

15.DSC_2377

15.DSC_2379

]]> http://www.heartcore.me/2014/02/ratt-fokus/feed/ 0 Om konsten att göra entré http://www.heartcore.me/2014/02/om-konsten-att-gora-entre/ http://www.heartcore.me/2014/02/om-konsten-att-gora-entre/#comments Wed, 19 Feb 2014 19:55:56 +0000 http://www.heartcore.me/?p=474 Det var nära att jag hoppade av tåget i Mullsjö. Vad fan skulle jag ha gjort om jag hade gått av i Mullsjö? Finns det någonting i Mullsjö? Finns ens Mullsjö? Det låter påhittat.

Men jag var tio minuter från Jönköping. Där väntade mina vänner. Jag fick inte äta eller dricka något mer från och med nu innan transplantationen. Min sista måltid bestod alltså av kolanappar, Djungelvrål och Loka citron.

Undrar om någon dödsdömd fånge någonsin beställt det som sin sista måltid?

Räddningstjänsten var på väg. De skulle hämta upp mig inom kort. Ingrid och jag började med att ladda min mobil utanför Pressbyrån på Jönköpings centralstation. När Madelene anlände sa jag att allt var bra men magen sa annorlunda. Kombinationen av nervositet, upprymdhet och min väldigt näringstäta måltid tidigare får mig att springa fram och tillbaka på toaletten. Till slut tror jag tarmen kommer följa med ut nästa gång.

Jag ringer hem. Nu mamma. Det är nu det händer. Det här är det, det här är det samtalet. Ja, jag vet. Andas.

Transporten var en mörkblå Volvo med blåljus på taket. Jag kramar Ingrid och Madelene. Det är en strålande aprildag, solen skiner och bilen åker snabbt genom sydvästsvenska skogar. Men jag ser ingenting. Jag ringer. Jag sms’ar. Jag skriver. Jag pratar. Så fort jag lägger ner mobilen i knäet, höjer huvudet och ser ut genom fönstret bankar hjärtat som en stångjärnshammare. Nope, uh-uh, njet. Jag måste hålla mig sysselsatt. Vem har jag inte fått tag på?

Jag undrar också vad som har hänt. Vem som har gått bort. Vems släktingar nås av ett helt annat budskap just nu? Det är en stark tudelad känsla. Jag rusar mot livet igen, men jag vet att det precis tagit slut hos någon annan.

Framme. Jag var precis här. Hade de ringt en timme och fyrtio minuter tidigare så hade jag fortfarande varit i Göteborg. Men det var ju kul att se stationen i Jönköping. Och en roadtrip är aldrig fel. Jag visste att det var bråttom. Hjärtat är det organ som är mest tidskänsligt och kan bara vara utanför donatorn i max 4 timmar innan det behöver vara inopererat och slå hos mottagaren. Mig.

Jag måste ladda. Jag måste peppa mig själv. Intala varje cell i kroppen att detta kommer att gå bra. Det finns inte utrymme för något annat nu. Så när vi går ut ur bilen stegar jag fram mot hissarna. Räddningstjänstkillarna står handfallna kvar med en rullstol borta vid dörren. Inne på avdelningen kommer Kalle, en sköterska, emot mig. Jag lyfter armarna mot taket och ler så stort jag kan med blåa syrefattiga läppar.

Jag ska få ett nytt hjärta idag!

14.2

14.1

]]>
http://www.heartcore.me/2014/02/om-konsten-att-gora-entre/feed/ 0