Arkiv | Bakgrund

Missat samtal från dolt nummer

Så kom den. Dagen då jag fick telefonsamtalet. Jag satt på tåget på väg till Jönköping och hade precis lämnat Göteborg där jag hade varit på läkarbesök. Jag var så otroligt trött på att bara sitta hemma i soffan, så jag hade beslutat mig för att se Sverige.

När man står på väntelistan får man inte lämna landet. Inte ens åka en helg till Oslo eller över dagen till Köpenhamn. Och man måste hela tiden rapportera vart man är. Det gällde så länge jag inte var i Karlstad eller Grums. Såvida jag inte hade informerat något annat, så utgick transplantationskoordinatorerna från att jag var i någon av dessa två orter.

En donator kan rädda upp till åtta liv. Och för att dessa åtta liv ska kunna räddas krävs en stor och omfattande apparat som innefattar otroligt mycket logistik. Alla de mottagare som bedöms lämpliga och i störst behov av organ ska snabbt transporteras till sitt transplantationssjukhus. Team med kirurger och koordinatorer tar sig under tiden dit som donatorn finns för att ta hand om organen. Ett team för hjärtat, ett för levern, ett för njurarna and so on. Det är alltid samma team som tar ut respektive organ som transplanterar in det i mottagaren.

Så jag hade berättat för koordinatorerna att jag skulle vara i Jönköping i helgen. Jag hade förberett allt. Mina vänner bodde på bottenvåningen. De hade bil. Jag hade färdtjänst för hemresan. Vi skulle umgås och ha det trevligt. Jag åt kolanappar och såg fram emot helgen.

När jag upptäcker att jag har missat samtal från dolt nummer.

Jag tänker direkt ”Är det dem?”. Men nej. Det är det inte. Det har inte varit dem förut, bara någon annan inom vården, sköterska, sjukgymnast, min kurator. Eller telefonförsäljare.

Sekunden efter ringer det igen.

Medan jag svarar hinner jag tänka att det här, det kan vara det. Det kan vara nu. Och det var det. Jag reagerade precis som alla andra som får samtalet. Jag trodde inte det var sant. Du skojar. Du driver med mig. Näej, händer det verkligen? Är det sant? Du skojar inte? Det är.. det är nu? Oj. Oj! Ojojojojoj.

Förutom reflexen att säga ”Du skojar” om och om igen, så reagerade jag inte som jag trodde att jag skulle reagera. Jag fick inte panik. Jag var mest lättad. Äntligen! Äntligen kan jag börja gå framåt igen, istället för att stå och stampa på ett och samma ställe. Nu kan jag trycka på Play. Livet är inte längre pausat. Nu händer det som jag har väntat på. Det är det här jag har laddat inför.

Jag hade min packade väska. I garderoben hemma. Jag hade mina cd-skivor med min favoritmusik och mitt fotoalbum. I väskan. I garderoben hemma. Jag hade mjukiskläder och fler böcker. I väskan. I garderoben hemma.

Det var bara att gilla läget.

Jag var så redo som jag kunde bli.

13

2

Ring-a-ding

När man väntar vet man inte hur länge man kommer att få vänta.

Varje dag känns lång. Varje vecka är kort.

Allt kretsar kring en platt, fånig mojäng som ryms i handen. Min telefon. Min iPhone. Jag var livrädd för att tappa bort den. Att batteriet skulle dö. Att jag skulle glömma den någonstans. Att jag skulle bli rånad.

Med hjärtsvikt springer man inte så långt. Eller alls. Jag gick sakta från busshållplatsen med nycklarna kring knogarna, en penna i andra handen och förberedde ett övertygande försvarstal om varför de skulle nöja sig med mitt VISA-kort men låta mig ha kvar min mobil.

Jag fick panik om jag inte kände mobilen i byxfickan eller höll den i handen. Att lägga den i väskan eller jackan var uteslutet. Kände jag den inte så fanns den inte. Fanns den inte så var jag körd. Den här känslan sitter fortfarande kvar efter nästan ett år. Om jag inte känner den på kroppen så måste jag kunna se den.

Dagens ungdom (oj, nu är jag tant) säger att mobilen betyder liv eller död. Utan sin mobil så döööör man. Ack ack, ni skulle allt veta ni..

Jag glömde min iPhone en gång. Det var dop och jag blev hämtad av Anne-Li. Glada i hågen anlände vi till kyrkan när jag insåg att jag inte kände eller såg min mobil. Omedelbar panik utbyttes i förtvivlad panik när väskans innehåll tömdes på kyrkbänken, och den var inte där. Jag blev förvirrad. Dopet började om fem minuter. Vad tusan gör vi? ”Men Emma”, sa Anne-Li. ”Det finns inget annat att göra, det är klart vi åker tillbaka och hämtar mobilen.”

Snö och gegga sprutade när racerbruttan A-L rallycrossade oss hem till Herrhagen. Hon sprang in och hämtade the little black box. Den låg där jag hade lämnat den. På hyllan i badrummet. Inget missat samtal.

Tillbaka vid kyrkan smög vi in. Awww, så fint! Och där gick de ut. Dopet var slut. Vi hann se 12 sekunder.

12.DSC_1812

12.DSC_1800

0

Mellan Hägglund och syrén

Vi har ett uttryck i min familj. Det finns en mening med allt.

Med det menas inte att det är meningsfullt med krig, bilolyckor, barn som dör. Utan att vi alla går igenom saker. Skitsaker. Toppensaker. Vardagliga saker. Det går inte att förutse eller förhindra allt som händer oss i livet. Alla har vi en story.

Det vi däremot kan ta till oss, det är hur vi kommer ut på andra sidan. Lär vi oss någonting? Blir vi bättre människor? Snällare? Mer givmilda? Argare? Mer egoistiska? Oavsett vad så skulle du inte vara den du är utan dina erfarenheter, och utan dina erfarenheter skulle du inte vandra den väg du går på just nu.

Min mamma blev sjuk i april 2010. Hon hade tur. Hennes kropp lade av och sparkade bakut. Det kunde lika gärna varit en stroke eller en hjärtinfarkt.

I över 40 år hade hon arbetat som frissa. Gått upp vid halv fem på morgonen. Tvättat, manglat, tränat. Ätit frukost nummer två och börjat jobba vid sju. Mellan kunderna slängde hon in ytterligare en tvätt, tömde diskmaskinen och åt lunchen samtidig som hon satt på toaletten. I kid you not, det hände oftare än man kan tro. Lunchen bestod inte sällan av en banan. Efter 12-14 timmars arbete kom hon upp från frisörsalongen. Lyssnade vimmelkantigt på mina äventyr från skolan och somnade i soffan bredvid pappa. Ljuset släcktes halv elva och sex timmar senare började hon om.

Det spelade ingen roll vad vi sa. Hon sprang i sitt ekorrhjul.

Efter ett år som sjukskriven gick hon på alla rehabiliteringar hon kunde. Recure Rehab. Iris Hadar. Praktik på ett Bed&Breakfast och senare en klädaffär. Det hade nu gått två år. Fysiskt kom hon tillbaka lite i taget, men mentalt klarade hon inte av för mycket folk, för mycket ljud, för mycket stress eller påfrestningar.

Då hade jag den dåliga stilen att bli sjuk.

Det finns en mening med allt. Mamma klarade inte av att arbeta, kunde inte hantera för mycket folk och det tog hårt på hennes psyke när min hjärtsvikt upptäcktes. Men hon kunde vara där för mig. Hon kunde köra mig till sjukgymnastiken. Hjälpa mig att handla. Komma med matlådor. Vara hos mig på 20 minuter om jag ringde. Jag behövde inte ens säga någonting. ”Jag kommer.”

Jag har också fått vara med om oerhört mycket som jag aldrig skulle fått uppleva om jag inte hade blivit sjuk.

Jag har varit med i TV vid flertalet tillfällen. Första gången var live i TV4 Nyhetsmorgon, med min (inte då, men nuvarande) kollega Peter Carstedt och socialminister Göran Hägglund. Jag stod på väntelistan sedan sex veckor tillbaka och TV4 gjorde ett inslag om den statliga utredningen som Hägglund ville införa för att Sverige ska bli bättre vad gäller organdonation.

Nästa gång var midsommarafton. Transplanterad och piggare än någonsin gästade jag återigen TV4 Nyhetsmorgon för att berätta vilket bra liv man kan leva som transplanterad.

Jag har spelat in en bioreklam för att uppmärksamma organdonation. Och besökte återigen TV4 Nyhetsmorgon i samband med donationsveckan oktober 2013. Radio, webben, tidningar, sitta i publiken på Svenska Hjältargalan och se Martha motta priset som Årets Kämpe, föreläsa för gymnasieelever, högskoleelever, sjukvårdspersonal, flyga inrikes (aldrig gjort förut, nu har jag gjort det tre gånger), träffa Anders Milton som är den statliga utredningens utsedde, utbilda volontärer och – det bästa av allt – fått ett nytt jobb.

Jag ska få fortsätta kämpa för att Sverige ska bli bättre vad gäller organdonation, via MOD – Mer organdonation. Jag får vara med och göra skillnad. Jag får jobba med något som, bokstavligen, ligger mig väldigt nära om hjärtat.

Jag är inte sjuk längre. Mamma klarar av folk igen. Hon börjar snart arbeta i kansliet på Billeruds golfbana. Pappa (golftokig sen -97) är överlycklig.

Det finns en mening med allt.

11.IMG_3861

11.IMG_3617

11.IMG_3505

11.IMG_3361

11. Nyhetsmorgon feb MOD 2

11. KHaktuellt

11. Hjältegalan

0

Väntan

En vän som var gravid sade att hon inte skulle vilja ha ett planerat kejsarsnitt, för det skulle vara tråkigt. Det är ju en del av charmen med att vänta barn att inte veta när det händer.

Jag skulle gjort allt för att ha haft ett bestämt datum.

Att stå på en väntelista är absurt. Det är en levande mardröm man inte kommer ur. Så här skrev jag när jag hade väntat i nio veckor, fyra dagar och fem timmar:

Om jag ska beskriva hur det är att stå på väntelista för transplantation, så tänker jag på en spänd pilbåge. Det är en spänning i kroppen hela tiden. Konstant. Jag har ingen aning om när de ringer, bara att de kommer att ringa. Nu har jag börjat inse att alternativet, att de inte ringer, inte är något alternativ. Jag vill inte tyna bort och bli sämre. Bågen är spänd. Pilen ligger an. Och det är inte jag som avgör när den ska fyras iväg, det är inte ens jag som håller i bågen. Jag vet bara att jag är den spända bågsträngen. Det finns en risk att jag börjar repas upp, spricka och gå av från all den anspänning denna väntan innebär.

Jag kan försöka låtsas att jag inte tänker på det. Att jag kopplar bort tankarna helt och njuter av att ”vara ledig”. Det är det många som kanske tror. Men det går inte. Det finns i bakhuvudet. Detta är inget riktigt liv. Jag är enormt rädd för att bli sämre. Om det går vill jag undvika det till varje pris. Läkarna har berättat om en hjärtpump som kan opereras in om mitt eget inte orkar längre under väntetiden. Den kan man leva med i flera år. En låda i magen, kopplingar till hjärtat och sladdar ut till ett externt batteri som för väsen dygnet runt. Tack, men nej tack. Ju sämre jag blir, desto svårare blir transplantationen. Det handlar inte om jag blir sämre, utan när. Hinner jag få ett nytt hjärta i tid? Eller ja, bättre begagnat. Ska jag få börja leva mitt liv igen?

Samtidigt är jag rädd för samtalet. Jag fungerar ju rätt okej som det är. Så länge jag inte försöker göra för mycket saker. Eller gå i för många trappor. För vad händer om de ringer ikväll och säger att det är dags, sedan går allting fel som kan gå fel och jag vaknar aldrig upp ur narkosen? Då var det här min sista dag.

Jag har svårt att förstå att livet kan ta slut. Nu. Inom kort. Jag är ju så levande. Hur är det möjligt att jag inte ska finnas till längre? Och varför måste jag ta itu med detta redan? Jag kan gå med på att alla ska dö, även jag, men det är när jag blir gammal. Nu? Frustrationen av att inte ha valt detta, utan plötsligt händer det, jag måste bara acceptera det och hantera det. Vissa dagar går det inte ihop.

Uttrycket ”bryt ihop och kom igen” har aldrig varit så passande. Jag bryter verkligen ihop. Gråter, hulkar, skriker. Men jag orkar bara bryta ihop max tjugo-trettio minuter åt gången. Sen är jag trött på mig själv. Vad sörjer jag för? Jag är inte död än. Gör något vettigt istället. Oftast är det vettiga i den situationen att gå till sängs, eftersom klockan är efter midnatt (mer regel än undantag). Tanken på att inte finnas till längre. Den är lika ogripbar som att försöka föreställa sig hur det var innan man föddes. Det går inte ihop.

Att vara nära döden är en ny känsla. Egentligen är jag inte närmre döden än någon annan. Det har bara pekats ut lite tydligare för mig. Jag har egentligen bara kontroll över den närmsta halvtimmen-timmen. Det är så lång tid jag har på mig väl samtalet kommer, tills räddningstjänsten står utanför, redo att ta mig till Sahlgrenska. Den tiden är min.

Men så kan jag inte leva. I en bubbla som bara sträcker sig en halvtimme-timme framåt. Jag har, med undantag för min sjukdom – dock egentligen tack vare min sjukdom, äntligen börjat leva. Polletten har trillat ned. Det är inget som skymmer sikten. Allt är så tydligt. Livet är inte att få fler dagar, utan snarare att få mer liv i de dagar du har. Livet i stort ger mig hopp. Jag jobbar på att släppa kontrollen och inse att jag bara kan påverka hur jag mår i den här stunden – jag har ingen aning om hur nästa blir, om döden ligger nära eller långt bort. Det enda säkra är att döden finns. Och att jag lever nu.

Jag sjunger i kör. Jag myser med min katt. Jag fotograferar. Jag målar. Jag spelar gitarr. Jag sjunger i duschen. Jag sjunger lite till. Jag spelar brädspel med vänner. Jag experimenterar i köket. Jag styrketränar (typ). Jag skriver låtar. Jag drömmer om framtiden. Jag pratar med mig själv på franska. Jag blir lätt berörd. Jag blir mindre störd. Mindre irriterad. Mer lättsam. Jag har hittat ett annat fokus. Ett annat jag. Ett mer riktigt jag.

Jag har aldrig gått på så mycket bio, teater, stand-up som nu. Skrattat så mycket som nu. Jag har aldrig uppskattat umgänge på samma sätt förut. Att göra saker med andra. Dela härliga stunder. Upplevelser betyder så mycket mer. Och det så mycket mer som jag vill uppleva.

Att träffa andra som gått igenom olika sorters transplantationer har gett mig oerhörda mängder hopp. Det finns ett liv efter transplantationen. Ett bra liv. Ett friskt liv. Där jag kan göra allt som jag kan göra nu, och så ofantligt mycket mer. Det ser jag fram emot. Med glädje. Det är min nya chans. Att kunna bädda sängen utan att bli andfådd. Att kunna gå till affären och tillbaka. Ta trapporna två åt gången. Springa uppför en backe. Tänk, vad livet är underbart.

Frustrerande och hoppfullt på en och samma gång, det är att jag inte känner mig så sjuk som läkarna säger att jag är. Det gör det svårt att acceptera att allt som händer verkligen händer. Att de ska skära upp mig och byta ut mitt hjärta. Att det hjärta jag föddes med skall sluta slå. Medan jag ska fortsätta leva. Och allt jag ska gå igenom efter transplantationen. Livet som jag tänkte mig försvann. Jag är för alltid fast i sjukvården. Livstidskontrakt. Läkare, tabletter och inkräktande undersökningar.

Samtidigt är det hoppfullt. Jag ska inte göra mig sjukare än jag känner mig. Min i stort sett totala sjukdomsförnekelse ger mig möjlighet att gå igenom detta så ‘frisk’ och ‘stark’ som jag bara kan. Att faktiskt klara av allting. Jag planerar att komma ut ännu friskare och starkare på andra sidan. Det finns ingen rättvisa eller orättvisa. Det finns bara livet. Här och nu. Och livet blir inte som man har tänkt sig. Så släpp det.

Utan hjärtsvikten och väntelistan skulle jag inte vara den jag är idag. Den jag blivit det senaste halvåret. Och inte bli den jag kommer att bli genom hela den här cirkusen. Det fyller en funktion, och det kommer att innebära något bra. Det måste det göra.

Allting kommer bli bra till slut. Och om det ännu inte är bra, då är det ännu inte slut.

10.DSC_1959

0

Kan man inte agera, så får man reagera

De första dagarna vägrade jag inse att telefonen kunde ringa när som helst. För det var ju inte sant. Jag väntade inte på ett nytt hjärta.

Efter att ha presenterat mig på Facebook-gruppen VIKING Hjärt Lung, så hade välkomstmeddelandena strömmat in. Där fanns de som berättade om att de nyligen gjort 1-årskontrollen. 7, 10, 14 och till och med 20 år. Att de mådde bra. Att de önskade mig all lycka. Att det skulle gå fint.

Många berättade också hur länge de fått vänta.

18 månader. 13 månader. 1 år. Åtta månader. Fem. Sju veckor. Tre. En vecka. Sex dagar.

Det var då jag freakade ut. Sju dagar tidigare hade jag satts upp på väntelistan. De kunde ha ringt igår. De kan ringa imorgon. I natt. Tänk om de väcker mig fyra i natt. Eller på lördag. Jag ska träffa Therese på lördag. Jag har inte packat min beredskapsväska – med ombyte, böcker, extraladdaren till mobilen, tandborsten. Jag måste hinna förbereda allt. De får inte ringa än. Jag är inte redo!

Maniskt försökte jag få allting gjort som jag var tvungen att få gjort innan samtalet kom. Göra iordning väskan. Bränna cd-skivor med min favoritmusik. Skriva en text om mig till intensivvårdspersonalen, så de visste vem jag var, vilken mat jag gillade, att jag måste ha det svalt när jag ska sova och att jag hatar Peps Persson-låten ”O’boy!”. Göra ett fotoalbum med motiverande bilder. Skriva instruktioner om vart kattmaten finns, hur mycket mat Trassel får per dag, hur man klipper klorna och numret till veterinären. Lista alla mina utgifter, kontonummer, lösenord så att räkningarna kan betalas. Och skriva upp alla kontaktuppgifter till hjärtmottagning, läkare, sköterska, kurator, sjukgymnast, sjukhusprästen, kören.

Jag fick för mig många knepiga saker. Att jag måste hinna köpa nya stödstrumpor. Att jag måste hinna hälsa på hos pappersbruket, mitt gamla sommarjobb. Att jag måste hinna måla klart tavlan jag börjat på. Att jag måste hinna ha fest. Att jag måste hinna läsa ut de tre låneböckerna jag hade hemma. Att jag måste hinna ha riktigt fredagsmys med mamma och pappa.

Jag inser nu att det var en helt naturlig reaktion. I en situation där du inte kan kontrollera någonting, du har inget att säga till om när telefonen ska ringa eller hur det kommer att gå, då försöker varje människa att kontrollera det som kontrolleras kan. Yttre saker. En väska. En tavla. Ett par strumpor.

Jag planerade också att skriva avskedsbrev till alla nära och kära. Hell, jag tänkte även på att filma ett personligt farväl med kameran till var och en. Men det klarade jag aldrig av.

Min inställning utåt och inför mig själv var att allting kommer att gå bra. Men en liten röst viskade att det fanns en risk att det kunde sluta illa.

Det var en surrealistisk tid. Känslorna svallade. Jag kunde pendla upp och ner flera gånger per dag. Ena stunden redigerade jag bilder som aldrig förr, i nästa stund låg jag handlingsförlamad på sängen, för att sen ta upp en hantel och visualisera mig själv tävlandes i WTG – frisk och stark – för att i nästa stund gråta floder, för att i femte stunden trycka Trassel mot bröstet och le utav att känna hans päls mot min kind och hans sträva tunga i mitt öra.

Det var lätt att reagera. Det var svårare att agera. För det fanns inget jag kunde göra.

9.DSC_1836

Måleri med Elin H.

0

Siktet inställt

En helt ny värld öppnade sig för mig. Jag var inte ensam. Långt därifrån. På gott och ont. Det fanns många som var transplanterade. Som levde vanliga liv. Min första transplanterade vän såg helt normal ut. Frisk, glad och energisk. På Facebook fanns det grupper fullt med folk – transplanterade, som väntar, anhöriga. Stöd i massor. Varför hade jag inte kommit i kontakt med det här tidigare?

Jag började omformulera min inställning att det här var början på slutet, till att det här var början på något nytt. Jag skulle klara det här. Om andra hade gjort det, varför inte jag? Min annalkande katastrof hade nalkats. Nu kunde jag börja leva på riktigt. Fullt ut.

Jag fick höra talas om WTG. World Transplant Games. Idrottstävlingar för transplanterade. OS för transplanterade. Och jag fick veta att 2015 kommer spelen gå av stapeln i Buenos Aires, Argentina. Sydamerika som var min nästa punkt på reselistan. Jag bestämde mig där och då, samma kväll som jag sattes upp på väntelistan, att jag ska vara med i Argentina och jag ska ställa upp i triathlon!

8.WTG2015_logo_150(1)

8.Skärmavbild 2014-06-15 kl. 12.29.20

Det gick också upp för mig att det var många som väntade. Och alla klarade sig inte. För vissa blev väntan för lång.

Det är fel att kalla väntelistan för en lista. Det ger intrycket av ett papper med nummer från 1 till 800, och att man bockar av alla i ordning en efter en. Helt fel. Det är mer som ett väntrum där det sitter ca 800 personer. Och ingen har en aning om vem som kommer ropas upp härnäst.

Det beror helt på om de som blir donatorer matchar någon eller några i väntrummet. Blodgrupp, kroppsstorlek, antikroppar. Många variabler spelar in. Samt den som är i störst behov för stunden. Jag visste att även om jag fick vänta flera år innan det kom ett hjärta som passade mig, så kunde det dagen innan kommit in en annan person i väntrummet som också var en lämplig mottagare för just det hjärtat. Var den personen sjukare än jag, då ropades inte mitt namn upp.

Jag ställde in mig på att få vänta länge.

AB1005Väntrumsbild.

0

To be, or not to be

När mina föräldrar och jag åkte ner till Sahlgrenska i början av januari 2013 för utredning var vi alla rätt inställda på vad svaret skulle bli. Utredningen syftar till två saker. För det första, se om jag behöver transplanteras. För det andra, se om jag kan transplanteras.

Är resten av kroppen i tillräckligt bra skick för att klara av en transplantation?

I en vecka undersöks alla vinklar och vrår. Njurfunktion. Lungröntgen. Blodprover. Ultraljud. Arbets-EKG. Det innebär att cykla mot gradvist ökande motstånd samtidigt som hjärtats impulser avläses, blodtryck tas, pulsen mäts, syreupptagningsförmågan konstateras och jag ska skatta min ansträngningsgrad och andfåddhet. Hjärtkatetrisering. Här undersöks hjärtats kranskärl. Och ja, jag är vaken under tiden. Hjärtbiopsi. Här tas små bitar inifrån hjärtat för analys. Och ja, jag är vaken under tiden.

Det blev ja på båda. Jag behövde och jag kunde transplanteras.

Det var svaret från läkarnas sida. Nu var det upp till mig att ge mitt svar. Jag informerades så grundligt att det sprutade ur öronen. Jag kommer inte ihåg någonting. Jag fick se hur det såg ut på intensiven. TIVA. Thorax IntensivVårdsAvdelning. Jag fick en ICD inopererad. Implanterbar konverterar defibrillator. En dosa under vänster nyckelben med en elektrod in i höger kammare. Om hjärtat stannar kickstartar ICD’n igång det igen. Defibrillator on. Clear. BOOM. Som en hästspark inifrån. Jag var groggy, jag var snurrig, jag var rädd för hästsparken och jag hängde inte med. Då bad de om ett svar.

Vad ville jag? Sättas upp på väntelistan, med risken att hjärtat stannar när som helst och att ICD’n inte får igång det, men med förhoppningen om att ett nytt hjärta kommer i tid och att transplantationen går bra?

Eller inte sättas upp på väntelistan och långsamt, eller snabbt, tyna bort?

Det är inget val.

Det är klart att jag vill leva. Det är allt jag vill.

Tio dagar efter att vi kom ner för utredning var jag uppsatt på väntelistan.

Det första jag sa var att jag ville träffa någon som var transplanterad. Jag ville se hur man såg ut, hur man levde, hur man fungerade. Samma kväll pratade jag två timmar i telefon med en kvinna som bytte hjärta för tio år sedan. Dagen efter att jag kom hem till Värmland knackade hon på min dörr.

7.info från transplantationsteamet (kopia)

7.IMG_3093

7.IMG_3100

Ovan ser ni hur min ICD såg ut. Glädjen över att få den inopererad vad både genuin och ironisk.

0

Hej mamma, umm, jag kommer nog att dö..

Mina föräldrar fick beskedet från mig på telefon senare samma kväll. Direkt efter besöket på hjärtmottagningen gick jag och fikade med mina vänner. Att jag kunde prata och skratta som vanligt måste varit en del av chocken.

Handlingsförlamningen satte in när jag kom hem. Länge höll jag telefonen i handen och bara stirrade. Hände verkligen det här? Var jag på väg att ringa hem och berätta att jag, deras yngsta dotter, behövde en hjärttransplantation? En transplantation jag redan var övertygad om att jag inte skulle klara. Hur inleder man det samtalet? Vart börjar man?

”Hej mamma! Hur är det? Vad gör ni? Jaha, Johan har åkt ut ur Mästekocken? Och du har klippt håret på Farmor, vad trevligt! (MÅL!) Och pappa tittar på hockey hör jag – Färjestad? Nähä, Luleå. Vad bryr han sig om Luleå? Jaja, hockey som hockey. Nä, här händer väl inget särskilt. Sitter och gosar med Trassel. Och ja, just det, jag kommer behöva ett nytt hjärta för det jag har lever jag inte länge med. Men annars är det bra, var och fikade med tjejerna förut. Muséet har fått in en ny sorts te.”

Det var inget roligt samtal. Det var tungt. Det var jag som fick lugna mamma och säga att allt skulle bli bra. Att det var okej. Att jag mådde fint. Att det inte var säkert att det behövde bli transplantation. Det skulle specialisterna på Sahlgrenska avgöra. Så vi får vänta och se. Jag klarar mig säkert utan. Vi ska inte oroa oss i onödan.

Jag utelämnade dock att det redan var uteslutet att jag skulle bli frisk på mediciner. Att jag redan nu visste att jag skulle behöva sätta samman mina bankuppgifter, mina rörliga och fasta kostnader, mina lösenord, mina biblioteksböcker, telefonnummer till allt som skulle behövde avbokas, Trassels försäkringspapper. Hur jag ville ha min begravning.

Det var både positivt och negativt att jag blev den som lugnade. Det gör mig alltid lugnare att få formulera och säga högt att allting kommer att ordna sig. En del av hjärnan aktiveras och börjar tro på det jag säger. Samtidigt som det också kan vara skönt att få vara den som blir lugnad – av någon annan och inte mig själv.

Jag har väldigt livlig fantasi. Jag målade upp hur jag skulle gråta och skrika när de rullade iväg mig till transplantation. För där tog det slut. That’s it. Hit men inte längre. Du behöver inte oroa dig för någon 30-års kris för du kommer aldrig få någon.

Jag visste ingenting om vad det innebar att transplanteras. Bara att jag inte skulle klara det. Det var ett stort, svart mörker. Ett enormt hål som svalde allting och efter det fanns – ingenting. Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara. Där tog min fantasi slut.

Julen då jag skulle blivit frisk kom och gick.

6. CIMG5831

6. CIMG5832

0

Det här överlever inte jag

Vi skulle precis till att tända första ljuset i adventsljusstaken. Det var nu jag skulle bli frisk igen. Vilken härlig julklapp det skulle bli.

Jag tog mig till återbesöket på hjärtmottagningen med lätta, dock långsamma, steg. Allt pekade framåt. Jag tog mig nu kanske 250 meter på eget bevåg. Pauser medräknat. Jag hade nyss flyttat till en ny lägenhet i Karlstad. En lägenhet utan 64 trappsteg. Bara 20 minuter från mamma och pappa. I samma kvarter som alla mina vänner. Jag gick på sjukgymnastik tre gånger i veckan. Två styrkepass och en omgång vattengympa. Jag, tanterna och farbröderna. Min kurator och jag pratade om allt mellan himmel och jord. Och jag hade beställt en fantastisk säng från IKEA. 1.80. Till mig och Trassel.

5.DSC_1628

5.DSC_1640

Jag lyssnade med ett halvt öra på hur min hjärtläkare började förklara att hjärtat inte hade återhämtat sig så mycket som det borde sen i somras. Inte alls faktiskt. Det hade snarare blivit lite sämre.

Jag tog inte in vad han sa. Jag mådde ju bättre. Det var väl ändå det som räknades?

När han började välja sina ord med omsorg reagerade jag direkt. På hur han sakligt förklarade att subjektivt kunde jag uppleva en förbättring, men enligt ultraljud och prover fanns där ingen. Objektivt sett hade ingenting hänt som visade att det gick åt rätt håll.

Mina tankar rusade. Var det tal på klaffbyte ändå? Varje gång mina vänner och bekanta hade frågat mig om jag var tvungen att opereras hade jag svarat i lätt ton: ”Nej nej, på sin höjd kanske de behöver byta en klaff, men inget mer.” Utan att stämma av med någon läkare så var det så långt jag någonsin hade tänkt. Jag hade heller aldrig reflekterat över vad ett kaffbyte innebar. Och nu var jag rädd. Jag ville inte behöva opereras. Inte igen. Och inte i hjärtat.

Läkaren tog lång tid på sig, och jag började inse att han skulle säga något som jag inte ville höra. Men jag kunde inte komma på vad. Min hjärna var låst. Klaffbyte. Klaffbyte. Klaffbyte.

Till slut så yttrar han för först gången ordet. Transplantation.

Det blev helt svart. Jag föll och jag föll och jag föll.
Den första tanken som dök upp var ”Det här överlever inte jag.”

Det var så tydligt. Jag har klarat mig igenom mycket, men inte det här. Nu tar det slut. Min blick fixerades vid ett anatomiskt plasthjärta på bänken bakom min läkare och jag försökte förstå. Förstå att jag behövde ett nytt. Det hjärta som jag föddes med ska skäras ut ur min kropp och sluta slå. Nästa tanke som dök upp var

”Hur berättar jag för mamma?”

Jag hörde inte mycket mer av vad som sades på läkarbesöket. Jag antar att jag hämtade mig, kom tillbaka till rummet, nickade på de rätta ställena och sade att jag förstod. Efteråt har jag fått höra att jag var stark. Att jag aldrig bröt ihop. Att jag har hanterat allting så bra.

I hela mitt liv har jag levt med en känsla av annalkande katastrof. Något hemskt kommer att hända, och innan det har hänt kan jag inte leva ordentligt. Fullt ut. Ofta har jag sett framför mig en eldsvåda. Bränder är min största rädsla. Eller en flygplanskrasch. En bomb som exploderar. Ett psyko med en k-pist. Eller att min mamma eller pappa får en dödlig sjukdom.

Plötsligt förstod jag. Det var nu det hände. Nu kom det som jag fruktat och väntat på. Det min läkare tolkade som styrka och att jag ställde in mig på att klara av detta var något annat. Jag ställde in mig på att det här var början på slutet.

IMG_4353

0

Pillertrillar’n

Ett halvår innan jag blev sjuk hade jag slutat med p-piller. Jag tog knappt huvudvärkstabletter. Jag ville bort från läkemedel. Jag ville inte ha något med vården att göra. Jag hade varit patient nog många gånger. Nu var det fokus på det friska. Plötsligt var jag sjukskriven, beroende av mina föräldrar, med en stor kasse tabletter, piller, askar och burkar stående i köket. Från och med nu var det läkemedel som gällde livet ut. För hjärtsvikt är inget som man bara blir av med, som jag så naivt trodde.

En vecka efter att jag hade fått min diagnos skrev jag följande:

Det som känns tungt är att inte veta prognosen. Läkarna säger att jag med största sannolikhet kommer att bli bättre, men de vet inte hur bra. Och jag oroar mig lite för om det här kommer inverka stort på min förväntade livslängd. Kommer jag kunna bli 80-90? Eller pallar hjärtat max fyrtio år efter något sådant här så jag kolar vid 60? Tidigare? Är det ens någon idé att börja pensionsspara? Jag vill både veta och inte veta. Vet ju inte ens om det går att sia om.
Hur blir den fysiska kapaciteten framöver? Vad kommer jag orka? Vad hände med planerna på att genomföra en Svensk Klassiker? Lära mig capoeira i Brasilien och salsa i Argentina? Cykla genom Frankrike?

Jag ställdes mot en rad stora frågor. Men det som grämde mig mest var ändå behovet av mediciner. Jag som värdesätter frihet över allt annat var nu beroende av att ta tabletter på givna tider varje dag. Aldrig mer kan jag bara sticka iväg, utan måste planera hela dygn i förväg. Vilken tid kommer jag hem? Ska jag ta med kvällsmedicinen? Ska jag ta med morgondagens doser också, utifall att? Kan jag lämna det hemma? Då måste jag vara här kl.20.00 ikväll. Kommer jag kunna resa? Tänk om det blir så.. Tänk om det inträffar.. Tänk om.

Ett läkemedel gav mig klåda under fötterna, i handflatorna och lite överallt. En tablett gjorde mig speedad och klarvaken om nätterna. En kapsel begränsade pulsen. Och flera gjorde mig karusellyr. Jag hade vätskerestriktion och fick max få i mig 1-1.5 liter vätska per dygn. Jag har aldrig varit så törstig. Jag sög på isbitar för att lindra törsten och det var en rungande åtgång av ispåsar. Jag hade vätskedrivande, ACE-hämmare och betablockerare, bland annat smått och gott. De två sistnämnda skulle hjälpa hjärtat att bli starkare.

Problemet med dessa tre var att alla sänkte blodtrycket. Och jag har alltid varit en lågtryckare. Målet var att försöka bli av med det vätskedrivande (det blev aldrig så), och öka de andra två rejält. Utan att jag svimmade konstant på köpet. Det var långsamma upptrappningar, några byten, många blodprov och fler ultraljud.

En magnetröntgen gjordes i Örebro. I en klaustrofobisk liten cylinder rullades jag in. Fastspänd. Med instruktioner om att jag inte fick röra mig alls under de kommande 90 minuterna. Deras musikanläggning fungerade inte för tillfället, så jag kunde heller inte lyssna på någon distraherande musik. Bara det enorma klankandet, bonkandet och tjutandet från maskinen. I 90 minuter. Utan klocka. Jag vet nu att jag skulle hålla emot bra under tortyr.

Mot slutet kom en sköterska för att spruta in kontrastvätska. Jag frågade försiktigt om jag fick vicka lite på tårna. Det pirrade. ”Ja visst, inga problem.” Hmm. Får jag röra på fötterna också kanske? ”Absolut.” Kanske till och med sträcka på benen lite? ”Självklart! Du behöver bara ligga still med bröstkorgen, men fötter, ben, händer, armar och huvud får du röra på hur mycket du vill.”

Och hur i hela friden menar ni att jag ska tolka ”Rör dig inte alls under undersökningen” som att ”Du behöver bara ligga stilla med bröstkorgen, resten är fair game”?

Mental note till all sjukvårdspersonal: Bara för att något är självklart för er, så är det inte det för alla patienter. Var tydliga. Extra tydliga. Över-wait for it-tydliga.

Undersökningen visade att jag troligen varit sjuk i flera år. Kanske sedan jag föddes. Vi fick också veta att vi aldrig kommer få veta varför. Vi satte vår tro till medicinerna. Till läkarna som sa att hjärtat skulle bli bättre. Till hoppet om att jag skulle vara frisk till jul.

Men inga mediciner hjälpte.

4.medicinskåpet

4.IMG_3028

0