När jag kom hem till mina föräldrar efter ungefär en vecka på hjärtkliniken så klarade jag ingenting. Fysiskt var jag svag som en tändsticka. Att gå 10 meter var som att springa ett maraton. Inte för att jag någonsin sprungit en mara, men jag kan lätt föreställa mig. 100 meter tog en halvtimme. Tre trappsteg, sen tog det stopp. Att först duscha och sen gå upp till övervåningen kunde liknas med att köras genom en mangel för att sen bestiga Everest.
Jag förstod inte. För en vecka sedan cyklade jag en mil, gick på fest samma kväll, åkte på bröllop dagen efter och dansade till fyra på morgonen. Nu orkade jag knappt byta om. Jag hade fått en övning från sjukgymnastiken som bestod av att resa mig upp från en stol, sätta mig igen, och upprepa fem gånger. De sista två uppresningarna flåsade jag som en varg, som försökte blåsa, pusta och frusta omkull grisarnas hus.
Jag har hört flera berätta samma sak. Att när de kom in till sjukhuset – till slut – så var det som att kroppen kände på sig att nu, nu var det okej att braka samman. Nu sätts åtgärder in. Vätskedrivande läkemedel börjar göra sitt. Jag blir omhändertagen. Kroppen kan sluta vara tapper. Hjärnan insåg till slut det som kroppen sänt ut signaler om sedan länge.
För att kunna träna åt jag inget på 3-4 timmar innan, drack inget 60 minuter innan och pumpade mig full med Novalucol och Pepsid Duo precis innan jag gav mig ut. Jag tog det väldigt lugnt de första tre kilometerna, för att kunna bränna på de resterande sju, så att inte magontet kom igång. Det var inte normalt.
För att kunna festa fokuserade jag på att hela tiden prata med någon, dricka något eller äta någonting. Allt för att inte känna efter hur det egentligen sprängde i buken och hur ansiktet ville förvridas till The Joker. Det var inte normalt.
För att kunna gå på bröllop och dansa hela natten såg jag till att inte studsa som vanligt, utan hålla mig längs golvet. Sjunga med i alla sånger. Ta en drink till. Äta chips mot den brännande syran i matstrupen. Gå oerhört långsamt uppför backen till stugan vi bodde i, samt sitta upp och sova för att få luft. Det var inte normalt.
Det är dock oerhört skrämmande hur snabbt man anpassar sig till en ny situation. Det tog inte lång tid innan jag accepterade min snigeltakt som normal. Att benen försvann under mig om jag försökte gå raskt mer än tre meter. Ni vet i en mardröm där man springer och springer men det går inte fortare. Man står stilla på ett och samma ställe. Det är så trögt. Så tungt. Precis så var det. Jag gick framåtlutad, med sänkt huvud, och orkade inte sträcka på mig. När jag började ta mig några meter längre för varje promenad såg jag det som tecken på att medicinerna fungerade. Att hjärtat återhämtade sig.
På Kulturnatta i Karlstad en kväll i oktober 2012 märkte jag hur absolut inte återhämtad jag var. Mina vänner och jag skulle gå från teatern till muséet. Det var uteslutet att följa med i deras takt, och varje gång jag försökte gå snabbare straffade det sig som så att jag blev långsammare. Jag försökte prata samtidigt. Skoja bort och ursäkta min saktfärdighet. Det skrämde mig att se deras oroade blickar. Att se deras insikt i hur sjuk jag var. I mina ögon var jag inte sjuk. Jag var på bättringsvägen och gick faktiskt riktigt fort. Fattade de inte det? I slutet av kvällen fick jag åka bil till busshållplatsen, tre minuter promenad bort, för att hinna med bussen, som skulle gå om trettio.
