Core på Optimal Träning innan frukost. Skulle nog ha bunkrat upp och käkat mer än en uppladdningssmoothie. Det var ju ändå styrka jag skulle köra, inte kondition. Ja, jag skyller på det. Blandade olika övningar från pass 1 och 2. Flest från pass 2. De går lättare.
Carro kollade läget. Jag behöver inte ha helt raka ben på benrotation med pilatesboll – yay – och tydligen var inte målet att jag skulle klara alla övningar fullt ut från början. Vilket jag hade trott. Jag orkar inte 3×20 av sidolyft plankan, men 3×15 (typ-ish). ”Vad bra, då är du ju snart där!!
Jag som tänkte jag var svag som inte redan ”var där”.
Höll på att somna i soffan, men väckte mig själv med dammsugaren. Höll på att börja gråta när teknisk support inte kunde supporta tekniken att få mitt fiber att fungera med routern. Höll på att jubla – gav upp ett litet glädjetjut åtminstone – när jag löste det hela all by myself. Åh ljufva internet, whad skola jag göra utan Dig?
Kvällens Krav Maga-pass tog musten ur mig. Jag kände mig som en urkramad tvättsvamp. En som ändå var fylld med vatten, för hela kroppen är tung och trög.
På vägen hem undrade en av mina yngre träningskompanjoner hur det var. På min tid. Say what? ”Ja, jo, jag undrar hur det var på din tid när du pluggade. Fanns det Facebook och sånt som distraherade er?”
Öh, ja, det var bara några år sen jag läste.
”Ja men jag menar bara, jag har fått för mig att det inte fanns så mycket distraktioner på din tid.”
Vad är jag? Hundra? Ett till ”På min tid..” och det blir en hammer punch åt sidan – in your face – en regular kick i skrevet, en armbåge i nacken och för att top it all off – en rak höger. You little punk.
Om jag bara inte mådde så illa.
Efter att ha undervisat unge herrn om tants vilda studietid med The Sims, GTA och MySpace – innan Facebook, Instagram och Twitter kom in i bilden – så stapplade jag mig sakta hemåt. Bananen fick jag tvinga i mig. Flaskan med O’boy smuttade jag på till och från. Ur någon annans perspektiv, vem som helst, måste jag sett stupfull ut. Långsamt, men ostadigt, vacklande framåt. Huvan uppdragen över huvudet. Och en flaska, som skulle kunna innehålla vad som helst. O’boy!
Fötterna är ömma klumpar. Benen är söndersparkade. Knäna viker sig. En ny höft kanske? Händerna är svaga och tappar greppet – om en halvlitersflaska. Blod på underarmen. Överarmarna orkar inte upp ovanför axlarna. Axlarna ska vi inte gå in på. Buken protesterar och vill inte ha i sig en droppe till. Den vill helst att jag hittar närmsta buskage.
Jag orkar inte hålla Trassel när jag ramlar omkull ner i soffan. Han får lägga sig till ro bäst han vill. Jag rör mig inte förrän, ja, när då? Lördag? Söndag kanske. Måndag låter bra.
Just det, ansiktet har jag inte nämnt. Glittrande ögon. Rosiga kinder. Ett stort leende från sida till sida. Jag älskar det här.
