Nu befinner jag mig i Borlänge hos Maria. Hon är en god vän från tiden i Arvika, där vi bondade över hur mycket vi båda vill uppleva här i livet.
Igår föreläste jag på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna och idag på den årliga AnIVA-kongressen i Falun. Maria hann precis att åka från jobbet och komma och lyssna på mitt föredrag. Det känns alltid speciellt att ha någon man känner i publiken.
Särskilt Maria. Hon är en stor inspirationskälla för mig. När vi lärde känna varandra var hon mitt uppe i att göra Klassikern, och jag kunde följa henne på Vasaloppet och Vätternrundan. Hon har en vilja som inte är av denna värld.
Jag minns en extremt varm sommardag, när Maria hade tänkt gå ut och springa, men det var helt enkelt för varmt. När hon då istället slog på TV’n och fick se ett lopp med pensionärer – i realtid – springa i den heta sommarvärmen, gav hon sig ut hon också.
”Ja men” sa hon. ”Jag kunde ju bara inte med att sitta inne när jag såg hur de sprang och kämpade. Kan de så måste ju jag också kunna!”
Den dagen sprang hon hela backen upp till utkiksplatsen – på ren vilja.
Ikväll har vi käkat hokifilé stekt i sesamfrö, sötpotatismos med apelsin och till det gröna ärter. Marias kille bidrog med glass i stora lass. Vi har också pratat om hur mina tidigare resor inspirerade Maria till att åka till Thailand, Australien och Taiwan förra året. Hon som aldrig riktigt rest på det sättet förut.
Det känns som att vi kompletterar varandra bra. Vi motiverar och inspirerar varandra, pushar varandra till att våga testa nya saker och har alltid djupa diskussioner om livet när vi ses. Tänk om alla vänskaper var lika givande!
För att toppa denna idylliska kväll så avrundade vi med lite gitarrspel och sång, à la Magnus Uggla och ”Trubaduren”.
