Arkiv | Organdonation

Min anmälan till donationsregistret

Rensade bland pärmar och papper igår.

Hittade det här.

Anmälan till donationsregistret 1

Anmälan till donationsregistret 2

Min anmälan till donationsregistret.

För över 10 år sedan.

I februari 2005 kl.15.17 stod jag i Macsalen på Älvkullegymnasiet med mina vänner. Det var rast eller så var ingen lärare i rummet at the mo. Av någon anledning hade vi börjat prata om organdonation. Alla sa att det var självklart att de skulle donera sina organ. Jag kände likadant. Någon, jag kommer inte ihåg, ställde frågan:

Är ni med i donationsregistret då?

De flesta svarade nej. Nej, men vi hade alla tänkt registrera oss. Så många gånger. Tänkt. Men inte gjort. ”Men då gör vi det nu då!” sa vi. ”Vart går man in?”

Efter 30 sekunders googlande fann vi donationsregistret på Socialstyrelsens hemsida. Och efter ytterligare 30 sekunder var vi alla registrerade.

Alla var glada – äntligen hade vi fått tummen ur. Vi skulle alla donera våra organ och rädda liv.

Ingen av oss, allra minst jag, tänkte någonsin tanken att vi kanske skulle behöva ta emot organ för att överleva. Det fanns inte på kartan.

Men här är jag nu.

Så tacksam för att någon annan också hade tagit beslutet att donera organ.

Och rädda mitt liv.

 

0

En sjuk, sjuk vecka

Första dagen utanför dörren sen i söndags!

Jag har bokstavligt talat inte rört mig på hela veckan. Säng. Soffa. Säng. Soffa. Det var en hel dag. Och så börjar vi om. Säng. Soffa. Säng. Säng. Soffa.

Feberyra tisdag och onsdag. Lite bättre torsdag-fredag, men fortfarande inte mycket aktivitet på hjärnkontoret. Hur kan man vara så enormt seg och trög och trött? Allt jag gjort är att sova. Och hosta. Hostan går mig rejält på nerverna vid det här laget. Är det inte markant bättre på måndag får farbror doktorn får lyssna på lungorna.

Sjuk 1

Sjuk 2

Nyponsoppa och polkaglass – gör allting bättre!

Jag har inte duschat sen i tisdags, inte städat på över en vecka, inte diskat på flera dagar, och bara borstat tänderna på kvällen för att jag fastnat i soffan efter frukost.. Största utmaningen har ändå varit att hålla Trassel borta från alla plastiga halstablettsöverdrag. Stolliga katt. Äta plast. Suicidal much..?

Men idag kom viljan tillbaka.

Dags att aktivera musklerna! Halvvägs till Coop sjönk jag ihop på en bänk, dubbelvikt av hosta. Vilopaus, ja tack. Det är helt galet. Jag är vältränad. Muskulös till och med (eller på god väg). Och mina ben darrade efter trappan NED från lägenheten..

Första gången utanför dörren på en vecka

Okej, på plussidan – det blir ett minor set back, jag får ta det jäääävligt lugnt när jag ska börja träna igen – men Vätternrundan är om en dryg månad. Jag hinner skynda långsamt. Sett ur den synvinkeln gjorde det inget att jag blev sjuk just nu.

Och för att ändra perspektiv helt och hållet: En som jag känner fick nya lungor för några veckor sedan, men ligger fortfarande sövd på intensiven i respirator och kämpar för sitt liv mot en infektion. Ingen vet hur det kommer att gå. Sett ur den synvinkeln ska jag inte säga ett jävla pip..

3

Busy onsdag – träning och åter träning

Drog ett tidigt intervallpass med Lena innan jobbet – det var knappt att jag var vaken – dock vaknade jag fort..!

Under dagen föreläste jag för hela Thoren Business School – tre årskurser, två föreläsningar – för att sedan träna Krav i tre timmar på kvällen med mina boys.

Gående armhävningar 1

Gående armhävningar 2

Det var Tabata-intervaller som stod på schemat idag, plus en tiominutersintervall och lite ländrygg på slutet.

Fyra stycken Tabata-intervaller, med två övningar à fyra gånger vardera. Ni vet Tabata? Man jobbar i 20 sek, vilar 10 sek osv. Mycket hett för några år sedan, och fortfarande poppis. Det blir helt enkelt HIT-träning: High Intensity Training.

Tabataintervall 1:
- snabba ben på bräda
- armhävningar

T-intervall 2:
- mage: ligga på rygg och cykla med benen, möta sida till sida
- boxhopp upp på bräda (gå ner)

T-intervall 3:
- vandrande plankan (vilket jag döpte till gående armhävningar)
- smala armhävningar

T-intervall 4:
- stå i plankan
- hopp över bräda, sida till sida

Tiominutersintervall – ”Ökenräven” – går ut på att göra så många varv man hinner på tio minuter. Varv ett: en repetition av varje övning. Varv två: två repetitioner per övning. Varv tre: tre rep, ja ni fattar.

Övningarna i Ökenräven:
- Boxhopp upp på bräda (gå ner)
- Truster – håll en kettlebell mot bröstet, gör knäböj, sträck på benen och tryck kettlebell upp mot taket
- Burpees

Ländryggsintervall, avslutande tabataövning, två omgångar per övning:
- Simma bröstsim
- Paddla upp och ner med armar och ben
- Vanliga rygglyft
- ”Helikoptersvingar” – föra en viktplatta runt kroppen med så raka armar som möjligt

Thoren Business School

Härliga ungdomar på Thoren Business School!

Diplom Thoren Business School

Jag fick till och med ett diplom!

Det är enormt kul att föreläsa för ungdomar – de tycker det är ett väldigt intressant ämne, och de har lika smarta frågor som sjukvårdspersonal – I swear, det är ingen skillnad! Om jag så föreläser för IVA-personal eller för åk 1 i gymnasiet så är det samma frågor som kommer.

Exempel är ”Vad vet du om din donator?”, ”Hur länge beräknas ditt nya hjärta att hålla?”, ”Kan du donera ditt hjärta vidare när du dör?”, ”Vilka mediciner äter du?”, ”Får du några biverkningar?”, ”Är det något du inte får göra?”, ”Varför har du nedsatt immunförsvar?”, ”Känner du dig annorlunda?”, ”Hur KÄNNS det att ha en annan människas hjärta?”.

Det var riktigt roliga timmar – även om jag var lite pirrig innan, det var ett tag sedan jag var ute till just ungdomar, och jag var orolig att jag inte skulle lyckas förklara allting smidigt, utan att jag skulle trassla in mig och göra det hela onödigt krångligt. Men det gick vägen!

Kravträning utomhus 1

Kravträning utomhus 2

Kravträning utomhus 3

Så här gött kan man också ha det när man tränar Krav – sol, Vänern, tandskydd och susp!

Kravträning utomhus 4 - Bergvik 3

Kravträning utomhus 5

Kravträning utomhus 6

Kravträning utomhus 7

Rätt var det var så var klockan efter nio – tiden går fort när man har roligt!

Träning

Onsdag - intervallpass med Lena på SATS på morgonen, tre timmar Krav på kvällen.

0

Rekord på arbets-EKG!

Jävlar vad jag var taggad inför arbets-EKG’t.

Jag menar, det är ju en del som har hänt sen förra året. Träningsmässigt, alltså.

Ett arbets-EKG går till på följande sätt:

Jag kopplas upp med EKG-elektroder, får en blodtrycksmanschett runt höger arm, och så tas EKG och blodtryck i vila. Sedan flyttar jag över till en träningscykel, med elektroder och manschett kvar. Väl läkaren har varit inne och hört sig för om mitt allmäntillstånd så börjar jag cykla.

Hastigheten ska hållas mellan 60-63, och ca varje minut ökas belastningen. Då tas också nytt blodtryck, och jag ska skatta på en skala hur andfådd jag är, hur ansträngt det är för benen och om jag har någon bröstsmärta.

Sen kommer den jobbiga delen.

Jag får hålla på precis hur länge, eller hur kort, jag vill.

Det är alltså upp till mig att ge mig när jag tycker att det räcker. Vilket är skitsvårt. Inte att ge sig, utan att fortsätta. Min hjärna funkar så att om jag inte absolut måste ta i så ger jag mig. Och direkt efteråt tänker jag att jag skulle kunnat ge det iaf två minuter till. Eller fem.

Förra året kom jag upp i 117 % av förväntad kapacitet. Det ville jag slå i år.

Vi transplanterade förväntas klara 80 % av vanliga icke-transplanterades kapacitet. Så vårt 100 % är 80 % för en vanlig dödlig. Om vi gör 120 % så är vi alltså uppe i 100 % för vanliga. Hänger ni med?

Förra året var jag 3 %-enheter under en ”normal” människas kapacitet. Skulle jag komma över 120 % (räknat för mig) så skulle jag alltså ha bättre kondition än genomsnittssvensken, som inte genomgått en transplantation.

Självklart ville jag över 120 %. Sköterskan hjälpte mig räkna ut hur många watt jag skulle behöva komma upp i för att nå mitt mål.

Nu pushar du mig, okej?

..sa jag till henne innan testet skulle börja. Jag ville veta när jag närmade mig 120, så att jag inte gav upp för tidigt.

”Nu är det en minut kvar till 120 %!”

Redan? Det här går ju bra. ”Och där passerade du 120! Nu är det bara upp till dig, i ditt huvud, hur länge du vill hålla på.” Jahapp. Där kom det där svåra igen. Hur länge skulle jag orka. Hur många watt cyklar jag på nu? frågade jag. ”187″. Okej, tänkte jag. Över 200 borde jag klara.

Vid 201 gav jag upp.

Vilket visade sig vara REKORD!

Jag verkar vara första kvinna (hjärttransplanterad?) som cyklar över 200 watt! Det motsvarade 135 % av förväntad kapacitet. Jag är alltså 15 % bättre tränad än genomsnittssvensson, det ni!

Rekord arbets-EKG

(mitt skryt fick jag äta upp med råge i tisdagskväll på krav’en, när uppvärmningen var att springa – ha! jag som inte kan springa om jag inte redan är varm, pumpen måste fått komma igång i minst en halvtimme innan jag kan springa… jaja, så kan det gå)

2

Tvåårskontroll!

Ämne: Tvåårskontroll.
Tid: 20-21e april.
Plats: Sahlgrenska.

Undersökningar:
- Lungröntgen
- Ultraljud av hjärtat
- Arbets-EKG
- Njurfunktionsbedömning
- Läkarbesök
- Sköterskebesök

Hm? Ingen biopsi? What the..?

Jag ringde faktiskt Sahlgrenska för en vecka sedan för att höra så att de inte missat att skriva med biopsi på kallelsen. Men nej, nu görs inga fler biopsier. Ever. OM inte blodproven visar något skumt, eller att jag får symptom som kan tyda på en avstötning. Men annars – no more biopsier! YAY!

Det är lite läskigt samtidigt, det är ju enda sättet att säkert veta om jag har en avstötning eller inte. Fast det är underbart att slippa lägga sig under kniven varje gång.

Lite ska de karva i mig nästa år, då är det kranskärlsröntgen och hjärtkatetrisering. Men det är ett helt år till dess!

Och hur har det gått på årskontrollen då? Jo – lysande!

Resultat:
- Lungrönten: Prima.
- Ultraljud: Prima - läkaren noterade även att mitt hjärta har anpassat sig till min ökade träningsmängd, vilket är jättepositivt.
- Arbets-EKG: REKORD! (separat inlägg finns om detta, men det gick alltså bra)
- Njurfunktion: Inte fått svar på än.
- Läkarbesök: Ingen anmärkning – läkaren var imponerad över hur väl jag och mitt nya hjärta kommer överens. Det är inte alla som lyckas sänka sin vilopuls med bara träning, och sen komma upp så högt i puls som jag gör vid belastning. Det är med andra ord helt galet bra.
- Sköterskebesök: Ingen anmärkning – mer än att det är mysigt att träffa dem igen.

Göteborg

Hello Göteborg!!! (och en karavan med segway-people)

Frukost Panorama 1

Frukost Panorama 2

Frukosten på Panorama is amazing!

Årskontroll

Taggad för årskontroll!

Sahlgrenska

Gång Sahlgrenska

Here we go – gröna stråket 2!

Jag och Bengt

Hälsade på hos TIVA – och Bengt var där!!

Jag och Marie

Och det var även Marie!!

Vilka härliga minnen jag har av Bengt och Marie – vi har dansat slow fox, rymt till 15:e våningen, infört ett teckenspråk kring vattenglas, haft hallucinationer (inte tillsammans), snackat övningskörning och biodling, tränat på att stå och gå, fått en hel del smällar av munskydd och ögonlappar, tittat i fotoalbum och pratat resor och katter.

Det var stunder som dessa (minus hallucinationerna) som gör att jag ändå ler när jag tänker på dagarna på intensiven. Bengt, Marie, Pia, Rosa och alla härliga, underbara människor som jobbar där – ni är fantastiska! Jag skulle vilja skicka er tusen röda rosor varje dag, ge er hundra kramar i timmen, och ge er ett SMILE varje sekund.

Men det blir lite svårt.

Så jag gör det jag kan. Jag hälsar på, jag kramar om när jag kan och hoppas att ni tycker det är lika kul som jag gör. Det var hos er som livet började på nytt. Mitt nya hjärta började slå, och det har inte missat ett enda slag sen dess.

Tack till all fantastisk personal – ni är hjältar!

Och tack till min egna hjälte. Min donator.

Godkänd årskontroll

Träning

Måndag - räknas arbets-EKG? Kort, högintensivt pass?

Tisdag - aktiv vilodag med Krav Maga på kvällen.

0

En helt vanlig onsdag

Så här var min onsdag tänkt att se ut:

Onsdag - första planeringen

När det är busy days måste jag börja räkna bakifrån för att se vilken tid jag behöver gå upp, för att hinna det som ska hinnas med.

Så här blev dagen:

Onsdag - andra planeringen

Ibland är man för trött.

Jag märker att jag behöver mycket mer sömn nu för tiden, om jag ska vara pigg och hänga med i tankarna. Annars blir jag seg, jag fattar långsammare (om än alls), jag blir ineffektiv och börjar kopiera Trassel – dvs somna överallt, närsomhelst.

Så det fick bli sovmorgon helt enkelt, innan intervju och fotografering, och sedan kom gäng nummer två till vår utbildning MOD 101. Fotograferingen blev mitt på Drottninggatan i centrala Stockholm. Folk stannade och tittade, en man tog till och med bild med sin mobil! Undrar vem han trodde att jag var. En toppmodell kanske? (!)

Fotografering 1

Fotografering 2

Efter ett tag brukar jag börja undra om jag fortfarande ler eller what my face is up to.
Då har jag fastnat i samma uttryck och känner mig mest som Jokern i Batman.

Träning

Onsdag - vilodag, fast det inte skulle bli det.

0

MOD-möte i Sthlm!

Heldag med jobbet, i hufvudstaden – där polisen hälsade mig välkommen med en hästparad!

Alla konstaplar bar även sabel. Eller ja, synål modell större.

Tidig morgon i Inre Hamn

Inre Hamn (typ my hoods), klockan sex på morgonen, på väg till tåget.

Stockholmspoliser på hästar med sabeln i högsta hugg

Fick ingen bra bild av synålarna. Vågade inte riktigt fota så nära…

Idag har MOD haft planeringsmöte! Vi har lagt upp en specifik planering för de kommande fem månaderna, utifrån våra respektive ansvarsområden. Det är alltid lika kul när vi sitter tillsammans alla fyra, det ger så mycket energi och vi får tillfälle att verkligen synka och se över vem/vilka som jobbar med de olika projekten vi har på gång. Att få en överblick över allt vi jobbar med – verkligen ALLT vi jobbar med – är både överväldigande och spännande.

Det är en hel del som ska kickas igång den närmsta tiden.

Vilken tur att jag går upp till 100 % från och med första maj!! (maj gaad)

Då är det exakt ett år sedan jag började jobba. Först halvtid, sen sjuttiofem procent i höstas, och nu tar jag steget fullt ut till heltid. Det känns också spännande. Och väldigt roligt!

Jag har världens bästa jobb! As they say;

Choose a job you love, and you’ll never have to work a single day for the rest of your life!

MOD-möte

Men hallå, vi ser helt slut ut – det blev ju ingen bra bild, vi är ju superpigga och peppade!

Titta på Jocke

Sådär ja, lite bättre. Bra Jocke, bra.

Träning

Onsdag - intervallpass på SATS Färjestad med Lena. Vi körde tabata-intervaller. Fyyyy faaaaaan….

Torsdag - vilodag.

 

0

Långfredagstur på cykel!

Ah! Det är så här det ska vara!

Sol, vår, sopade gator och över hundra cyklister som tar över vägarna!

Långfredagscykling 3

Långfredagscyklingen är ett motionslopp (ingen tävling) på sex mil, som arrangeras för tredje året i rad av Lugnets Massage i Karlstad och Karlstad Cykel och Sportcenter. Samarbetar gör även Frisk och Fri, en förening mot ätstörningar, Team Rynkeby som åker till förmån för barncancerfonden och, nytt för i år – Heartcore & moi!

Karlstad Cykel och Sportcenter och Haibike kommer det skrivas mer om här på sidan, då de är de senaste av mina sponsorer – idag fick jag nämligen överräckt min nya racer, som jag kommer få ha under min träning inför, och självklart även under, Vätternrundan. Om jag ber snällt kanske jag även kan få låna med den till Argentina.. Det är en karbonracer, så den superlätt och väger i stort sett ingenting. Jag kan inte lyfta den med lillfingret, däremot med pekfingret går det alldeles utmärkt. Så lätt är den!

Och så galet snygg!

Mattsvart med lysande gröna detaljer. En riktig damsportsadel med hål (mmm! säger underlivet). Cykeldator och två vattenflaskor. Lättväxlad som tusan. Och snabb. Riktigt snabb. Det är Mikael på OK Tyr som har hjälpt mig att fixa spons på cykeln, han har även kirrat en mountainbike som jag ska köra Karlstad XC-loppet på i september – den cykeln kommer vi att lotta ut efter loppet, så håll utkik längre fram!

Birger Markusson

Långfredagscykling 1
Långfredagscykling 2

Birger var med och dokumenterade hela färden, och Rebecca som fotade för tidningen Cykla var med en stund innan vi for iväg. Vi var över hundra cyklister, uppdelade på tre klungor.

Det blir en lugn tur, sa de. Vi kommer hålla 25 km/h som hastighet.

What? Jag brukar ligga på snitt 20 km/h…

Självklart hamnade jag nästan längst fram i tredje klungan, och fick i stort sett bara motvind. Efter en dryg mil insåg jag att det gick mycket lättare längre bak, då fick man draghjälp av de framför. Då var det inte svårt alls att ligga på 25-27 km/h i snitt.

Det blev en vurpa där några drog sig i backen. Jag klarade mig, jag var framför och hörde bara hur det smällde till rejält. Allt gick bra, men man kan ju tänka sig hur det skulle gått om hastigheten varit den dubbla.

Det var några sega backar, där mina benmuskler och min puls protesterade, men i övrigt var det en väldans fin tur – och när vi kom tillbaka till Karlstad och intog Drottninggatan var det många som undrade vad som hände. Vart kom alla cyklister ifrån? Tar det aldrig slut? Hur många är de?

Nu, en korv med bröd senare, tar jag igen mig i soffan och njuter av det faktum att jag har klarat av min första sexmilstur på cykel, och att det inte gör det minsta lilla ont i rumpan.

Ingen dum start på påsken minsann.

Långfredagscykling 4

Långfredagscykling 5

Långfredagscykling 6

Långfredagscykling 7

Långfredagscykling 8

Långfredagscykling 9

En av killarna gjorde en timelapse på sin cykel – han var i min klunga så stoppet för vurpan kom också med. Tyvärr dog batteriet så slutet filmades inte, och kameran växlar lite i olika vinklar:

Kolla länk här.

Träning

Torsdag - vilodag, fast vi körde lite Krav på kvällen ändå, jag, Thomas och Mats.

Fredag - långfredagstur på cykel, sex mil landsvägskörning. Totalt 242 km.

 

0

Intervallträning

Jag som för några veckor sedan tänkte:

Efter Vasan, då lugnar det ner sig.

Ha!

Hur tänkte jag där? Nu ska jag ju inte bara cykla, utan även simma – samtidigt som jag måste komma igång med löpningen, annars hinner jag inte lära min kropp att springa innan Lidingöloppet, eller innan Argentina.

Visst, jag behöver inte längre lägga tid på att valla skidor på kvällarna, och åka flera mil dit det finns snö för att ens kunna börja träningen. Nu kan jag hoppa på cykeln direkt, eller snöra på mig skorna, eller kasta mig i Klarälven – eller ja, vi kanske kan vänta lite med utomhussimningen.. Men det blir ändå en hel del träning som ska till!

Idag stod intervallträning på schemat. Första löppasset på ca ett år.

Jag sprang fram och tillbaka med Lena, och Birger dokumenterade allting så det var bara att springa på. Vi var i Tyrskogen, vid en fyrvägskorsning av stigen, och körde 15-sekunders intervaller. Börja i mitten, springa på en av stigarna i 15 sek, vila 15 sek, springa tillbaka till mitten. Vila 15 sek, springa på en ny stig 15 sek, vila 15 sek, tillbaka på 15 sek. Och så nästa stig. Och så nästa. Det var ett varv.

Vi körde fyra varv, vilade två minuter, och sen fyra varv till.

Totalt 64 intervaller.

Det var jobbigt. Rejält jobbigt. Musklerna klarade mer, men det var andning och puls som satte stopp. Jag blev så enormt andfådd och blodet pulserade så att det dånade i huvudet. Hade det här varit innan Vasaloppet så hade jag nog blivit lite rädd och inte vågat ta i, men nu vet jag mer vad jag klarar av, och jag litar också mer på mitt nya hjärta. Jag fick också en enorm överraskning idag. Vi hade fått låna ett pulsband av Richard, och när vi satte på det så visade det på 88. ”Nej, skrattade jag, det här stämmer inte. Jag har ju över 100, ibland 110, i vilopuls!” När vi började gå raskt och värma upp ökade pulsen snabbt till 130-140 och jag kände igen mig själv igen, och tänkte mest att pulsklockan måste visat fel tidigare.

Men nu ligger jag hemma i soffan, har käkat middag och kollat på lite Big Bang Theory, och fick för mig att kolla pulsen via mobilen (appen heter ”Heart Beat”), och gissa vad?! Den var på 87 slag i minuten!

Jag har alltså, genom all träning jag ägnat mig åt de senaste månaderna, lyckats sänka min vilopuls från över hundra till 87!

Vaddå över 100 i vilopuls? Det är ju sjukligt, varför kollar inte människan upp det?!

kanske ni tänker nu, så här kommer en förklaring why:

När jag bytte hjärta var läkarna tvungna att kapa av alla nerver, både till det gamla och det nya, och när de satte in det nya hjärtat så gick det inte att fästa tillbaka dem (det är så yttepytte smått allting), så jag har helt enkelt inte alla nerver inkopplade. Bland annat saknar jag vagusnerven, den som lugnar ner hjärtat när man är avslappnad. På fackspråk kallas det ”parasympatikus”, det system som tar över när vi äter och ska smälta maten, sova, vila, är lugna, klappar katten osv. Det andra systemet heter ”sympatikus”, det som vi i dagligt tal kallar Fight or Flight, som kickar igång adrenalin, säger åt hjärtat att pumpa hårdare för nu är det fara å färde. Nu kommer inte kroppen lägga tid på att smälta mat och ta det lugnt, utan allt blod går till musklerna för nu gäller det att fly från den där sabeltandade tigern som jagar oss (eller tentan vi ligger efter med, jobbuppgifter som läggs på hög, barn som ska skjutsas till och från aktiviteter, storhandling på Bergvik en fredagseftermiddag, släktkalas, all sorts stress, eller helt enkelt – träning).

Jag har alltså hela tiden sympatikuspåslag, hjärtat slår hela tiden fortare. Förr, innan transplantationen, var min vilopuls på under 60 slag i minuten. Nu är den på över 100. Eller, som det verkar, kring 87-88.

Det råder delade meningar bland läkarna huruvida nerverna växer tillbaka igen. Vissa säger att de aldrig kommer att göra det, andra att de kan göra det men att det tar flera år. Jag har ingen aning om ifall min nu (något) sänkta vilopuls är ett resultat av nya nervbanor, min träning, eller en kombo, eller nåt annat. Jag får helt enkelt fråga farbror Doktorn.

Intervallträning med Lena

Tyrskogen

Rocking the socks

Och som många andra idag har jag rockat sockorna rejält, för att uppmärksamma Downs Syndrom!

Träning

Torsdag - aktiv vila med Krav Maga på kvällen, men tog det väldigt lugnt då jag kände mig lite tjyvens..

Fredag - intervallträning med Lena i Tyrskogen. 15-sekunders intervaller, som beskrivet ovan.

0

Vasaloppet

Då var det över.

Vasaloppet 2015.

Vilket lopp. Vilken dag. Vilken in i allra glödhetas tur att jag klarade det!

Det var sååå nära att jag hade tvingats bryta vid Oxberg. Och igen vid Hökberg. Och nästan också vid Eldris. Att jag hade hamnat bakom repet och fått åka hem. Visst, jag hade Engelbrektsloppet med mig i bagaget, så skidmomentet i Klassikern var egentligen redan avklarat, jag behövde inte Vasan per se, och ingen hade klandrat mig om jag hade brutit loppet självmant eller hamnat bakom repet. Det största var som sagt att stå på startlinjen.

Men…

När jag nu hade en startplats så ville jag så gärna även vara med om målgången.

Här kommer en recap mil för mil, över det nittioförsta Vasaloppet, från en hjärttransplanterads synvinkel:

Starten Vasaloppet 3

Starten

Så otroligt mycket folk. Och så mycket lera. Och vatten.

Vi var på plats 04.30, och medan jag fortsatte sova i bilen – sött nedbäddad med täcke, kudde, öronproppar och ögonskydd – så gick Per ut och började köa för att jag skulle få en så bra startplats som möjligt. Det var tur – jag hamnade nästan längst fram i sista startledet. Det blev en lite halvstressig stund innan starten när det var lång kö till b-majorna, men jag visste att går jag inte nu så går jag inte alls.

Jag hann också träffa Birger och få GPS-sändaren fäst runt magen, så han skulle hitta mig längs med spåret. Några frågade mig sen vad det var, det liknade tydligen en spårningsGPS som jakthundar brukar ha under älgjakten..

Starten Vasaloppet 4

Starten Vasaloppet 2

Starten Vasaloppet 10

Starten Vasaloppet 6

Start Vasaloppet 1

Själva starten gick förvånansvärt smärtfritt ändå, och vips så var vi en bra bit före de som stod i startled nio! Det kan ha haft att göra med den sjö som uppstått i mitten av startfållorna, där inte många ville stå, så det bildades rätt rejäla köer på sidorna.

Min farhåga om att bli ståendes två timmar på ett och samma ställe innan man ens kom iväg var således obefogad. Fast.. Det visade sig att jag hade uppfattat det hela fel. Det var ju backen som väntade där de flesta blev ståendes. Inklusive yours truly. Jag höll mig allra längst till höger, så man hade ena sidan fri (eller ja, det var skog). Sen var det bara att hänga på stavarna och ta sig uppåt ett steg i taget.

Jag tror det tog ca en timme. Bara i backen. Som var två kilometer.

Första milen

Jag tog i som bara den och gav mig iväg väl det gick att börja staka. Det fanns absolut inga spår. Det var bara gröt. Alla bytte spår hela tiden. Jag antar att alla tänkte som jag: ”Men nu ser det bättre ut på höger sida, nej nu var det nog bättre på vänster” osv osv osv. Till slut höll jag mig i mitten, då fick jag ett fält för mig själv.

Jag kom till Smågan, första kontrollen efter 11 km, kl.09.54. Det var den kontrollen jag varit mest rädd för att inte klara, eftersom det kunde ta så förbenat lång tid i backen. Men jag var där 36 min innan repet drogs! Det kändes enormt skönt!

Andra milen

Det började kännas lite i armarna. Jag hade införskaffat ett par extrastavar, som jag använde mig av första delen, eftersom de var av tåligare material och alltså skulle hålla bättre i första backen – där många får sina stavar avslagna – men det betydde också att det var tyngre än mina vanliga. Och greppet på höger stav var tvinnat, så varje gång jag släppte staven och skulle fånga den igen hade den vridit sig… Jag messade teamet och sa att jag ville ha mina ”riktiga” stavar när vi möttes vid Mångsbodarna.

Vilken lättnad! Vi passade också på att valla om skidorna (noll fäste) och så fick jag ländrygg och nacke insmord med heat lotion.

Jag var vid Mångsbodarna (24 km)  kl.11.33, och fick då höra hur speakern ropade ut mitt namn.

Ja, här kommer ju en åkare som vi följer lite extra idag, åkare 18108, Emma Dalman – som åker för en god sak – nämligen organdonation. Hon fick själv ett nytt hjärta för knappt två år sedan och vi önskar henne all lycka i dagens lopp!

Efter lite bulle och blåbärssoppa bar det iväg igen!

Tredje milen

Minns inte så mycket. Mer än att det gick helt okej. Det var fortfarande roligt, även om det inte fanns så mycket till spår. Ibland kom spårmaskinen och gjorde två stycken fina spår på ena sidan – då samlades alla i ett lämmeltåg just där, och det drog ner hastigheten en hel del när det blev stopp efter långsamma åkare (faktiskt inte efter mig, jag fick istället åka om hur många som helst, det var en ny erfarenhet).

Sen gick det uppför. Och uppför. Och uppför. Det gick inte att åka, utan alla gick. Verkligen gick på skidorna. Tramp, tramp, tramp. Det var nu inte så långt kvar till Risberg, men en vän hade sagt att det var dryga uppförsbackar innan Evertsberg som det var bra att vara mentalt förberedd på. Jag hoppades såå att han hade blandat ihop Risberg och Evertsberg, för jag ville verkligen inte ha fler dryga uppförsbackar efter den här.

Jag kom till Risberg (35 km) kl. 12.56, hoppade upp på staketet hos mor och far och Per och tog en Mars + mer heat lotion.

Fjärde-femte milen

Ja, det var mer av samma sak. Staka. Byta lite spår. Staka. Bita ihop. Försöka komma direkt efter spårmaskinen och få lite oförstörda spår en stund. Staka. Åka i gröt. Staka.

Nu började ryggen ge sig rejält till känna, och det gjorde mer eller mindre ont överallt.

Men att se den här skylten gjorde ändå sitt till. Nu var jag halvvägs.

Halvvägs genom Vasaloppet 1

 

Jag kom till Evertsberg (48 km) kl.14.45. Kontrollen stängde 15.00, så jag började känna mig aningens stressad. Jag föll ihop i snön och hann få skidorna omvallade och lite mer heat lotion.

And on it went.

Sjätte milen

Aj. Aj. Aj.

Ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och hela jävla dan.

Det gick lite utför efter Evertsberg, men snart kom Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg. Alltså seriöst, alla som har sagt till mig att Vasaloppet är så lättåkt och mest nedför, ni kan ta och stoppa upp… ja, jag vet inte vad, men något taggigt och trasigt och vasst i lämplig kroppsöppning och bara hålla tyst. Det gick ju bara upp. Upp. Upp. Upp.

Jag hade vid det här laget ingen aning om tiden. Jag fick ett sms ganska snart efter Evertsberg att Oxberg stängde 16.30 så det skulle bli tajt. I en av de förmorskade uppförsbackarna (var tacksamma att jag inte svär ännu mer, ni skulle hört mig i spåret), frågade jag en påhejande man vad klockan var.

16.21.

Det var nio minuter kvar. Och ca två kilometer.

Jag fick panik. Det var inte sant. De fick inte dra repet. Det fick inte vara slut här. Jag skulle ju till Mora. Jag drog på alla växlar jag hade (vilket inte är många när det går uppför, Henrik vet), och skrek mig hela vägen till Oxberg. Vid ett tillfälle vände sig en annan åkare om och frågade:

Why are you crying?

Jag hade ingen energi till att svara ”We’re not gonna make it”, utan jag brölade på och sprang förbi honom. ”Nej! Nej! NEJ! De får inte, de får inte, de får inte dra repet! BRÖÖÖÖL!”

Alla runt omkring mig undrade nog hur jag mådde egentligen.

Nästan framme i Oxberg skulle man runt en liten krök, och det var inte snö längre som vi åkte i. Det var risgrynsgröt. I kurvan var alla spår borta, det fanns ett halvt på vänster sida. Där höll jag på att åka rakt in i en annan åkare, men jag lyckades bromsa och lägga mig bakom honom. Då började han sakta in, så jag skrek:

Men kör för faaan!

Han hoppade räddhågset åt sidan, och jag dundrade på. Här kunde jag höra speakern säga ”Välkomna till Oxberg! Det är en bragd att ha tagit sig så här långt”. Va? Har de dragit repet? En funktionär kom mot mig:

Vill du åka buss eller skidor?

Förvirringen var enorm. Hade de dragit repet? Var det försent? Var det hans sätt att säga ”Vill du åka buss till Mora, eller vill du åka lite till, men it’s over for you”? ”Nej”, sa jag, ”Jag vill fortsätta!” ”Jamen då så, varsågod!” sa mannen. Phiu!

Pappa skrek från andra sidan blåbärssoppeutdelarna och undrade vart repet drogs, om jag hade klarat mig eller inte. Jag bara fortsatte åka.

Jag kom till Oxberg (60 km) kl.16.31.

De drog repet 16.35. De bjöd alltså på fem minuter extra då det inte fanns några spår.

Phiu igen.

Sjunde milen

Det tog emot något så oerhört att staka vid det här laget. Men jag är starkare i stakning än i diagonalåkning, och det går mycket fortare. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag gjorde det, men det var ett staktag i taget. Jag gjorde ljud vid varje utandning – antingen en högljudd andning, ett bröl eller ett gnyende. Alla tittade. Jag brydde mig inte ett jota.

Jag skulle bara framåt, så enkelt var det.

Och gissa vad? Det gick uppför igen. Helvetes jävla skit. Jag HATAR uppförsbackar.

En sjukvårdare på skoter stannade och pratade med en man, och jag passade på att fråga om tiden. Och med den snorkigaste rösten jag hört, ever, svarade hon:

17.35. Du har fem minuter.

Neeeeeeej! Inte igen! Precis då såg jag skylten. En kilometer kvar till Hökberg.

And here we go with the bröling. Jag skrek, jag tjöt, jag tog i med krafter som jag inte visste att jag hade. När jag var 300 meter från Hökberg såg jag en storbildskärm, där tiden visade 17.41. No, no, no. No way.

Jag var framme i Hökberg (71 km) kl.17.44.

De drog repet 17.45.

Jag hörde speakern ”Och här kommer åkare 18108, Emma Dalman, välkommen till Hökberg! Vi hurrar henne ända fram! Hon kämpar på för glatta livet och vi ska se om vi inte kan få några ord med henne här”. Huh? Jag, prata? Är han stollig? Som tur var skötte han större delen, jag tror jag sa ”Ja”, ”Nej”, och ”Nu ska jag i mål”.

Här fick jag min avkolsyrade ljumna Coca Cola. It. Was. Heaven.

Nu hade jag till 19.10 på mig att ta mig till sista kontrollen, Eldris. En mil. Det skulle jag klara.

Åttonde milen

Här fanns det äntligen spår! Hallelujah! Och det gick väldigt mycket nedför. Precis den sortens åkning jag gillar.

Jag kanske skulle bli störtloppsåkare.. Hmm..

Nej, det var dags att fokusera, jag ville inte att det skulle bli så nära repet igen – och särskilt inte vid sista kontrollen. Varje gång jag tänkte tillbaka på starten, och den långa, sega uppförsbacken, höll krafterna på att sina. Har jag verkligen hållit på så här länge? Fy fasiken. Och jag tänkte mer än en gång:

Hur tusan ska jag orka 30 mil på cykel?

Då ska jag åka 21 mil till…

Någonstans här fick vi pannlampor, för nu var det så mörkt att man inte såg spåret längre.

Jag kom fram till Eldris (81 km) kl.19.01, och frågade andfått när målet i Mora stängde. Nej då, fick jag till svar, det stänger inte. Har du klarat dig hit så är du safe, de väntar in alla er som har kommit förbi den här kontrollen. Utmattad sjönk jag ihop på en bänk, med bulle och sportdryck. Alla runtomkring mig såg halvdöda ut. En tjej bredvid på bänken satt med tom blick och öppen mun, och verkade inte veta hur hon skulle släppa stavarna. Jag messade teamet att jag hade klarat mig till Eldris, och att nu skulle jag ta det lugnt eftersom Mora inte stängde.

Till slut reste jag mig upp igen – ytterst plågsamt – och började i sakta mak ta mig ta mig an de sista nio kilometrarna mot mål.

Nionde och sista milen

Efter en stund piper det till i mobilen.

Jag hade hela dagen blivit ganska stressad så fort jag fick ett sms, för jag kände inte riktigt att jag hade tid att stanna och titta (än mindre svara). Varför jag inte hade på ljudlös? No idea. Men nu tänkte jag att det kanske vore en bra idé att kolla ändå.

Målet verkar stänga kl.20.15, så du får åka på igen! Men det klarar du!

Gaaah!

Där tog vilostunden slut och jag hävde mig iväg. Min trötta, nedbrutna kropp fick en adrenalinskjuts utan dess like och jag åkte ikapp några som också hängt på repet tidigare. ”Vet ni om Mora stänger kvart över åtta?!?!” ”Nej, men det borde vi väl hinna”, tyckte de.

Sju kilometer kvar, och 45 minuter.

Det kunde bli tajt igen, och jag tänkte inte ta några risker. Jag stakade, och stakade, och stakade, och stakade. Till slut kom en funktionär, en av de som utgjorde slutpatrullen, och vi frågade alla om Mora verkligen stängde. ”Nej då, inte alls – ni kan komma i mål precis när ni vill. Förra året kom de sista in kvart över nio.”

Då gick musten ur mig.

Där och då ville jag lägga mig ner och aldrig röra mig igen. Jag behövde inte skrika mer. Kroppen skrek åt mig. Sluta-sluta-sluta-sluta-sluta-bara sluta-sluta-snälla sluta-sluta-sluta-sluta-sluta. Funktionären frågade hur jag mådde, och när jag berättade att jag var hjärttransplanterad kallade han åt sig en kvinna som också tillhörde slutpatrullen. Hon råkade även vara sjuksköterska. Så hon följde mig de sista fyra kilometrarna i mål. Det kändes väldigt tryggt faktiskt, och jag var glad att ha sällskap sista biten.

Hon hade sett mig på TV4 veckan innan, och här var jag nu – svag, och trött och skakig – men på väg in i mål!

Vid sista raksträckan sa vi hej då, och jag kom så – äntligen! – in på målrakan.

Stjärnorna stod högt på himlen, det var en hel del publik kvar som hejade och ropade, speakerns röst ekade och musiken – den mäktiga, mäktiga musiken – välkomnade mig till Mora. Vilken känsla! Vilken fantastisk känsla!

Någonstans ifrån väcktes musklerna till liv igen och jag kunde staka på för allt jag var värd in i mål.

Jag kom till Mora (90 km) kl.20.27.

Sluttid 12 timmar 27 minuter 39 sekunder.

Jag klarade det.

Målgång Vasan 12

Målgång Vasan 1

Målgång Vasan 6

Målgång Vasan 9

Målgång Vasan 8

 

3