Arkiv | Roligheter

PIP och P4

Av Emma Dalman den 5 juli, 2014 i Media, Roligheter, Sjukhus

Nu är jag utskriven och fri som en fågel!

Fick komma hem i onsdags kväll. De skulle bara ta lite fler prover till reumatologen innan jag fick gå. Japp.. Jag var redan stucken två gånger den dagen. En av deras bästa usk’or gällande stickteknik kom in. Första. Andra. Tredje. Nej. No. Nope. De fick skicka ner mig till narkosen för att få stickhjälp. Hennes kommentar innan jag gick var ”Jaha, ja jag tänker då INTE köpa någon Trisslott idag i alla fall..”

Där nere gick det lite bättre. Första sticket (dvs nr 6 för dagen) gick bra. Men efter halva mängden rör bestämde sig nålen för att hoppa ur och blodet sprutade ut från handryggen. Ett nytt försök. Njet. Ett till. Nein. När narkossköterskan insåg att vi var upp i åtta punkteringar på en och samma dag gav hon upp. ”Du är alldeles sönderstucken så det är ingen idé”.

Så jag fick vackert bege mig till lab igår för att lämna de sista proverna. Tänka sig, jag som varit så ofta på lab, och så har jag helt missat att de har världens häftigaste konstverk i taket! Tittar tydligen inte så ofta upp..

På lab tog det bara fyra stick. Till och med Emin, expert gällande just mina blodkärl, behövde flera försök på sig. Han såg ut att vara i upplösningstillstånd, stackarn.

Så nu njuter jag av min nyvunna frihet genom att gå på festival. Putte är i parken i år igen – och gratis till råga på allt. Något ska man väl få för att man missar överlevnadslägret. Jag skulle ju varit ute och bajsat i skogen vid det här laget. Istället lyssnar jag på Stiftelsen, Linnea Henriksson och Nause i Mariebergsskogen och håller mig tills jag kommer hem.

Passade på att klämma in ett framträdande i P4 Värmland också.

Linnea Henriksson på Putte i Parken

Jag och Therese på PIP

Nause

Träffade en häst.

Det blir aldrig som man tänkt sig

Av Emma Dalman den 27 juni, 2014 i Roligheter, Sjukhus

Vad var det jag sa, att de säkert hade bra sjukhus i Sundsvall också? Höh, ja det får jag verkligen inspektera på nära håll.

Jag hann hälsa på Matt och Jennifer i exakt 6.5 timme innan det var dags att åka till akuten.

Men det var trevliga sex och en halv timme. Vi åt en traditionell engelsk söndagsmiddag (fast det var torsdag), åkte ut till Birsta City som är Nordens största köpcentra och tog en fika, smet upp till Södra Stadsberget och kollade på utsikten, och slutligen tog Jennifer och jag en liten promenad runt Sidsjön. Vi fick ta det väldigt lugnt, stanna flera gånger och i sista backen upp gick jag baklänges.

Det påminde alldeles för mycket om hjärtsvikten för att ens vara det minsta lustigt.

Jag skrek rakt ut när jag satte mig i bilen. Ingen ställning var bekväm. Ont, det gör ont, det gör ont. Vi hade redan pratat om att jag skulle försöka få en tid hos en av läkarna på vårdcentralen där Jennifer jobbar dagen därpå, men vi insåg att ingen primärvårdsläkare skulle våga ta i mig med tång – utan jag skulle ändå bli skickad till akuten. Då åker vi dit direkt på fredagsmorgon, bestämde vi. Men när Matt hämtade oss efter promenaden undrade han varför vi inte åkte in direkt. Ja, jo, det lär ju knappast bli bättre under natten.

22.30 plingade vi på hos Sundsvalls akutmottagning. 22.36 fick jag komma in. Ordet ”transplanterad” har lika stor effekt i Västernorrland.

Natten spenderades på AVA. Akutvårdsavdelningen.

The stuffing was to die for!

Birsta City – allt du behöver förpackat under ett och samma tak.

Utkikstornet på Södra Stadsberget.

Utsikten från Södra Stadsberget.

Nya bron som byggs för att leda om E4′an från Sundsvalls centrum.

Jennifer in tha car.

Promenad vid Sidsjön.

Sidsjön.

Sundsvalls akutmottagning.

Packa Pappas Kappsäck

Av Emma Dalman den 23 juni, 2014 i Roligheter, Träning

Fast det är min kappsäck.

Oh vad jag blir nostalgisk när gamla ryggan kommer fram. Den luktar resa även fast det var flera år sen den cirkulerade runt jorden. Den är fortfarande dammig. Tyget har samma välanvända känsla. Och jag hittar gamla kvitton och udda föremål i nästan alla fack.

Hade lite panik tidigare ikväll. Visste inte vart jag skulle börja. Tack och lov för mammor. Särskilt min.

När hon åkte var jag mycket lugnare och klippte resolut av armar och halslinning på en för liten t-shirt, samt kapade benen på pappas gamla jeans. Sen har jag packat. Undrar om jag måste packa om. Det såg inte ut som så mycket när det låg på golvet. I ryggsäcken däremot.

Yikes.

Och jag ska fortfarande få plats med två handdukar och lite annat smått och gott. Kanske måste nöja mig med en… (ve och fasa)

Träffade Wicci en kort sväng imorse. Vi gjorde ett trepunktsultraljudstest (det blev ett långt ord) för att få en fingervisning om vart jag ligger till nu. Det blir ett mer rejält test i slutet av juli. Då kör vi på sju punkter och test i grundstyrka.

Jag trodde verkligen att datorn skulle börja koka och spruta ur sig röda siffror om att jag har alldeles för mycket onödigt fett, för lite muskler och är ett hopplöst fall. Så som man brukar se sig själv före en bedömning – oavsett sort.

Men hör och häpna! Jag är helt normal!

Så som jag ser ut (internt) kan man vänta sig av en vanlig medelsvensson som tränar regelbundet några gånger i veckan. Och jag som inte har tränat ett dugg på länge. Jag kanske har bra gener.. Yes! Någon gång ska man väl vinna genpools-lottot!

Då ska jag passa på att käka lite kokosbollssmet innan jag träffar Marina..

Midsommar på Skåreberget

Av Emma Dalman den 21 juni, 2014 i Roligheter

Fredagen blev en trevlig och stilla afton i goda vänners lag.

Alldeles för mycket mat (som vanligt), herrarna skötte grillen (som vanligt), jordgubbstårtan var to die for (så som det sig bör, bra jobbat Johanna), ur högtalarna dunkade fotbollsmusik (fotbolls-VM till ära), vi hade vår egna fotbollsmatch – Bra Sill vann (pluspoäng till de som fattar), mustascherna flödade (det var ovanligt), och kvällens yngste deltagare spöade skiten ur oss alla när det kom till bouleturnerning (väldigt ovanligt, men uppfriskande på något sätt).

Glad midsommar!

Av Emma Dalman den 20 juni, 2014 i Roligheter

How to shit in the woods

Av Emma Dalman den 19 juni, 2014 i Roligheter

Att sova i sin egen säng är kraftigt underskattat.

Okej, det är lyxigt med en fjärrkontroll och kunna ställa in precis allt. Om man vill sitta upp och käka frukost i sängen, luta sig tillbaka lite grann och kolla in en serie, få upp stödet under knäna och ligga som i en fåtölj eller bara kunna justera höjden.

Det märktes dock att Trassel hade längtat efter att sova ihop. Han studsade upp på mitt bröst och låg sedan hela natten tryckt tätt intill mig. Det var mysigt. Och varmt.

I eftermiddag skulle jag och Wicci ha setts för att mäta lite baselinevärden. Hur mycket visceralt fett och muskler jag har. För att kunna se skillnader längre fram. Men det blev en VAB-eftermiddag för hennes del, så vi hittade en tid till veckan istället.

I och med att jag ska på överlevnadsläger om 10 dagar så är det ännu mer spännande att få göra en mätning innan. Hur kommer det påverka kroppen att vara ute i fält och överleva på det som skogen har att erbjuda?

Jag fick ett tips av Martha att inte käka blåbär om jag vill överleva. Det sätter tydligen fart på magen.

Just in case så har jag börjat läsa en bok som heter ”How to shit in the woods”.

Fare thee well

Av Emma Dalman den 8 juni, 2014 i Roligheter, Söt Likör

Ännu en helg i underhållningens tecken.

Fredagskvällen spenderades på Tempels uteservering tillsammans med my girl Therese, som var på snabbvisit från Örebro. Vi testade en jordgubb-mango-swirl-drink, beställde in vitlöksbröd för att kunna få sitta vid borden och hängde med en träningskamrat till mig, Claes D – snart instruktör i Krav Maga – och hans två vänner, P och D (inte lika imponerade av Krav Maga).

Lördagsaftonen bestod av grillning på Orrholmen och eventet ”Emmys sista kväll som Karlstadbo”. Även om sommaravslutningen vid Alster innebar att jag inte kommer träffa många av körflickorna och -pojkarna igen, så valde jag att inte inse faktum utan fortsätta leva i förnekelse. Det blev desto svårare ikväll. Ah, suck, det kommer bli så konstigt utan Emmy, Ruth och Sara.

Men är det något vi vet är ristat i sten så är det att saker och ting förändras. Jag har vid det här laget sagt hej då till så många vänner. Ibland har jag vinkat av dem, ibland har de vinkat av mig. Jag kanske har fått lite hårdare hud genom åren, men jag är inte längre särskilt emotionell av mig. Även om det fortfarande känns, givetvis. Första gången, gosh, då grät jag hela vägen till stationen för att säga farväl till Nico, och hela kvällen och nästföljande dag. Nu, nu vet jag att även om folk flyttar till andra sidan av jorden, eller 45 minuter bort, det spelar ingen roll. Vi kommer alltid vara en del av varandras liv. Vissa mer, vissa mindre.

And yo Emmy, vi ses i Stockholm och i Halland och i Spanien. Så det så!

Man har så kul med Toffifee!

Av Emma Dalman den 25 maj, 2014 i Roligheter

Jag känner mig som nio år igen.

På ena knäet har jag ett skrapsår från att jag trillade med cykeln.

Så som man hade när man var liten. Enda skillnaden är att jag inte är så liten längre, och skälet till att jag trillade var en fotografering för en artikel jag ska vara med i. Jag satt på min sportcykeln, Ferrarin, och hade klickat fast skorna, när jag i en sväng kände att den blev för snäv, jag hade för lite fart och jag skulle behöva sätta ner foten. Bara det att skohelvetet satt fast. Det klickade inte ur.

När man faller så kan det ibland ta oerhört lång tid. Många tankar hinner passera. För det mesta låter det något så här: ”Nej. Nej, nej, nej. Nej! Fan jag kommer ramla. Jag ramlar. Jag ramlar! Fan också. Det här kommer göra ont. Suck.”

Bang. Så ligger man där.

Slutet av fotograferingen gick finemang. Det gick ut på att sitta i en soffa. Svårt att klanta till sig där.

Imorgon bär det av till Borlänge igen – två gånger på mindre än en månad, wiha! – och ytterligare ett Blodomlopp, samt en sleepover hos Maria.

Med ett bultande knä spenderade jag resten av den här söndagen som en riktig söndag ska spenderas. Med ”Glee” på Netflix, en skål med chips och en ask Toffifee. Because I’m worth it.

Sill i dill, sill i DILL.

Av Emma Dalman den 14 maj, 2014 i Roligheter

Reklamfilmen jag och Ruth medverkade i sändes nu i veckan. Om man pausar vid sekund 20 så ser man några fina flickor uppe till vänster i bild, och vid sekund 33 anar man några vackra bakhuvuden.

Sa jag att vi fick lunch? Vi fick enorma mängder mat under inspelningen. Yaowza!

Skämt åsido, det är bättre att vara praktisk

Av Emma Dalman den 4 maj, 2014 i Roligheter

Veckan fortsätter i fröjdandets tecken. Igår var det fest hos Petter som fyllde 29 och sen tio år tillbaka alltid har haft fest i sina föräldrars hus på Södra Kroppkärr (föräldrarna skickas lämpligen till sommarstugan eller annorstädes inför detta event). Lördagens firande var inget undantag. 10-års jubiléet bjöd på rökmaskiner, disco lights och en uppriggad kamera som tog ett kort var 5:e sekund.

Då vi är några som, till min förtjusning, gärna ägnar oss åt practical jokes vid festliga händelser, så började vi gnugga idéknölarna direkt vid ankomst.

För att recappa. På Claes’ födelsedagsfest ordnade jag, Petter och Jonas en skattjakt inför dagen efter, där vi hade gömt fjärrkontrollen till digitalboxen. En lapp som ledde till en annan lapp som ledde till en annan lapp. Ja, ni förstår. 12 lappar inalles.

På min födelsedag gömde Claes och Theresia alla toapappersrullar, Torky-rullen i köket samt min tandborste plus extratandborsten. När jag upptäckte det kl 05.00 på morgonen med tänderna täckta i cheesballz-gegga tackade jag Gud för att jag även har en resetandborste redo i necessären.

Så.. Vad skulle vi hitta på för skoj hos Petter?

Eftersom det var i hans föräldrars hus fanns det självklart gränser för vad vi kunde ställa till med. På skämt föreslog Claes att vi skulle lägga ut huset på Blocket. ”Ja!” utbrister jag. ”Toppen, det gör vi.” Ute på gården och redo med kameran ser jag Petters veteranbil. Hans största kärlek. Polerad, renoverad, lackerad. Klick, klick och boom så hade vi en killer-annons.

Annonsen hann inte ligga upp i 30 sekunder förrän det började ringa.

Jag vet inte hur vi lyckades, men vi övertygade Petter om att det inte var vi som låg bakom annonsen. Petter och jag hade till och med en lång konversation senare på kvällen om vem det kunde vara. ”Ja, alltså” sa Petter, ”Den är ju väldigt välskriven, så bara på det så försvinner ju en hel del folk..”.

Tror han listade ut det till slut, för nästa dag när jag vaknade hade han vidarekopplat sin telefon så att alla samtal kom till mig. Jeez – jag hade tre missade när jag gick upp, och fem som ringde inom tjugo minuter. Innan jag tog bort annonsen (för så här kunde jag ju inte ha det), passade jag på att byta ut informationen till Jonas mobilnummer…

Så, nu har den gått varvet runt. What goes around..

Jag i stasch!

Claes i stasch!

Theresia i stasch!

← Previous 1 … 3 4 5 Next →