Jamen det här var ju trevligt.
Det var inte konstigt att kroppen sa ifrån i söndags. Men den hade ju inte behövt gapa och skrika nåt så förbannat.
På söndag kväll fick jag mer och mer ont i axlarna. Det spred sig till skuldrorna. Jag kunde inte luta mig tillbaka i soffan. Jag satt böjd framåt över datorn och masserade nacken febrilt. Det blev svårare att andas. Varje andetag högg som en kniv. Framför allt i bröstkorg, rygg och axelparti. Jag mumlade ”Nej, nej, nej, sluta, sluta, sluta…”. Till slut kröp det i hela kroppen. Jag blev varm och helt iskall. Febern grep tag i mig och jag somnade av utmattning någon gång kring fyra-tiden på morgonen. Uppallad på ca åtta kuddar för så fort jag lade mig fick jag ingen luft och det gjorde så ont.
Trögfattad som jag är gjorde jag inget under måndagen, mer än att svara på mail och vänta. För det skulle ju gå över.
När det blev sen eftermiddag insåg jag att det här påminde allt för mycket om infektionen i januari. Precis samma förlopp. Jag ringde Sahlgrenska. En timme senare hade jag packat (det är standard) in mig och en väska i mammas bil. Efter ytterligare en timme hade vi avklarat akuten, provtagning, samtal med läkare, lungröntgen och jag var på väg till ett eget rum på hjärtkliniken.
Ordet ”transplanterad” på akuten har samma effekt som Ali Baba’s ”Sesam öppna dig”.
Och här är jag nu.
De vet fortfarande inte vilken infektion jag har. Ultraljudet idag höll på att skrämma slag på mig. Tjugo-trettio minuter. Läkaren sa inte ett ord. Hon hummade lite då och då. Noterade olika värden. Mina tankar rusade. Man hinner tänka en hel del på tjugo-trettio minuter.
Har jag fått tillbaka hjärtsvikten? Kommer det gå att häva med mediciner? Nej just det, det funkar ju inte på mig. Men kanske på det nya hjärtat? Om det inte går.. Tänk om jag behöver byta igen? Gå igenom allting igen? Vänta igen? Det har inte ens gått ett år…
När läkaren var klar och verkade gå fick jag tvinga mig själv till att fråga hur det såg ut. ”Har jag fått hjärtsvikt igen?” Det var knappt att jag fick fram orden. Hon tittade på mig.
”Nej då. Det har du inte. Men du har vätska i lungsäcken och kring hjärtsäcken. Så vi ska kolla upp lite mer saker.”
Kolla på.
