Arkiv | Träning

Snart start

Av Emma Dalman den 24 augusti, 2014 i Heartcore, Media, Träning

Fredag eftermiddag träffade jag Wicci för lite planering inför Klassikern. Från och med nu får jag börja träna igen. VÄLDIGT, VÄLDIGT, VÄÄÄÄLDIGT FÖRSIKTIGT.

Nu hoppas vi att jag inte ska hamna mer på sjukhus.

Teorin är att jag fick något virus i vintras som inte lämnat mig utan ploppat upp vid fyra tillfällen. Läkarna velar fram och tillbaka huruvida det har någon koppling till fysisk aktivitet eller inte. Men jag fick ändå träningsförbud hela sommaren – just in case. Jag har även haft aningens för dåligt immunförsvar under hela våren, vilket kan ha tillåtit viruset att härja mer fritt.

Nu har vi minskat på mina mediciner och jag hoppas att det höjer mitt immunförsvar så pass mycket att det kan kicka ur viruset ur kroppen, och att vilan också har motat bort viruset och att en oerhörd försiktig träningsstart och en långsam, successiv träningsökning kan funka.

Birger är bortrest hela slutet av augusti, så vi kommer börja filma fredag 5e september. Lite inledande tester och mätningar och ett träningsupplägg utifrån det. Here we go!

Ritsch ratsch filibombombom

Av Emma Dalman den 29 juli, 2014 i Heartcore, Media, Roligheter, Träning

Nu mina kära vänner är det snart dags att börja med projektet igen – som hela den här sidan syftar till!

Idag träffade jag Birger, dokumentärfilmaren från MARKUS FILM, och började planera lite löst inför hösten. Vi ska sätta igång med första filmningen om en månad, fredag 29e augusti, då vi ska boka in att göra lite grundläggande tester och mätningar med Wicci och Åsa.

Spännande!

Resten av dagen spenderades i en annan form av spänning – nämligen på Sunne Vattenland – åkandes alla sorters rutschkanor de hade (förutom Fritt Fall). Fy tusan så kul det var!

Russinfingrar inom en kvart, adrenalinet pumpandes i kroppen och ett stort fånigt flin på läpparna.

Plötsligt stängde vattenparken. Redan?

Fyra timmar hade bara svischat förbi

Packa Pappas Kappsäck

Av Emma Dalman den 23 juni, 2014 i Roligheter, Träning

Fast det är min kappsäck.

Oh vad jag blir nostalgisk när gamla ryggan kommer fram. Den luktar resa även fast det var flera år sen den cirkulerade runt jorden. Den är fortfarande dammig. Tyget har samma välanvända känsla. Och jag hittar gamla kvitton och udda föremål i nästan alla fack.

Hade lite panik tidigare ikväll. Visste inte vart jag skulle börja. Tack och lov för mammor. Särskilt min.

När hon åkte var jag mycket lugnare och klippte resolut av armar och halslinning på en för liten t-shirt, samt kapade benen på pappas gamla jeans. Sen har jag packat. Undrar om jag måste packa om. Det såg inte ut som så mycket när det låg på golvet. I ryggsäcken däremot.

Yikes.

Och jag ska fortfarande få plats med två handdukar och lite annat smått och gott. Kanske måste nöja mig med en… (ve och fasa)

Träffade Wicci en kort sväng imorse. Vi gjorde ett trepunktsultraljudstest (det blev ett långt ord) för att få en fingervisning om vart jag ligger till nu. Det blir ett mer rejält test i slutet av juli. Då kör vi på sju punkter och test i grundstyrka.

Jag trodde verkligen att datorn skulle börja koka och spruta ur sig röda siffror om att jag har alldeles för mycket onödigt fett, för lite muskler och är ett hopplöst fall. Så som man brukar se sig själv före en bedömning – oavsett sort.

Men hör och häpna! Jag är helt normal!

Så som jag ser ut (internt) kan man vänta sig av en vanlig medelsvensson som tränar regelbundet några gånger i veckan. Och jag som inte har tränat ett dugg på länge. Jag kanske har bra gener.. Yes! Någon gång ska man väl vinna genpools-lottot!

Då ska jag passa på att käka lite kokosbollssmet innan jag träffar Marina..

Långpromenad

Av Emma Dalman den 9 juni, 2014 i Träning

Nu börjar förberedelserna inför mitt nästa lilla äventyr, nämligen Grundkurs Barmark – överlevnadskurs med Svenska Överlevnadssällskapet. Jag kan ju liksom inte hålla mig…

Lördag 28e juni till lördag 5e juli kommer att spenderas i Medelpad, närmare bestämt några mil norr om Fränsta. Fränt va? Där kommer jag inackorderas i militärtält och ha teori från lördag eftermiddag till lunch på söndag. Överlevnad. Hur man fixar eld. Jakt. Fiske. Vilka växter som är ätbara. Hur man ordnar vatten. Bivack. Nödsignaler. Förflyttning.

Efter lunch på tisdag går vi ut i skogen och så överlever vi till fredag kväll.

Det enda vi får ha med oss är kläderna på kroppen, en regnjacka, en kniv och ett eldstål. Det blir intressant.

För någon vecka sedan fick jag ett introduktionsmail med vad som skall tas med, och särskilda instruktioner för hur man bäst går in vandringskängor. Fyll dem med ljummet vatten. Låt stå en halvtimme. Ta på dem och gå några kilometer. Se upp för blåsor och skavsår. Och just det – börja senast i början av maj.

Jahapp. Jag är körd?

Njaej, men jag får lägga på ett kol. Igår var jag hos Claes D, som inte bara är nästan-Krav Maga-instruktör, utan även friluftsnisse, och lånade massvis med utrustning inför kursen. Min ekonomi är körd i botten (vad har hänt?) och jag känner inte för att lägga mer pengar på ett par byxor än vad hela kursen kostar. Det är absurt vad de här prylarna kan gå på! Som tur är ställde Claes D upp och bistod mig i nödens timme.

Och nu står jag här i klassblöta kängor (ja, jag har strumpor också), och har precis gått en långpromenad med Ellie. Vi har jagat stolpar med varierande resultat. Jag klarade 4.6 km i kängorna. Sen bytte jag till vanliga gympadojor, och gick 11 km till.

Mina lilltår skriker. Mina vader och benhinnor vibrerar. Mina lår värker.

Men mina skor är mjuka och fina.

Hörde jag skål? Toast!

Av Emma Dalman den 5 juni, 2014 i Träning

Det blev inte sista passet med Krav Maga’n tidigare i veckan. Utan vi körde ikväll också. Då det var utomhus i tisdags och det är prat på att köra lite utomhusträning då och då under sommaren (fri träning, bara för att hålla teknikerna igång), så var jag övertygad om att det var utomhus ikväll också.

Mina byxor har spruckit i grenen så de är nu utmärkta för att träna realistiskt självförsvar i, utan att jag ska behöva vara ”rädd om dem”. Jag anlände således iklädd vanliga skor, jeans, sport-bh och linne + tröja. Visade sig att vi skulle vara inne… Jag kan informera om att det är oerhört tungt att träna i jeans. Maj gaad vad osmidig man är. Men det var också nyttigt. Blir jag attackerad på stan så har jag troligtvis inte träningskläder på mig. Om jag inte ska lägga mig till med en ny stil, vill säga.

Har varit en sväng i Stockholm och träffat vår nye supertrevliga kollega, Joakim (det var ett smart drag att skjutsa mig hela vägen till Danderyd, me like), stått i tältet på Blodomloppet, haft ett möte med Volontärsbyrån samt slaggat hos Martin och Hanna. Vi käkade kycklingpaj, pratade hemsida (min webmaster) samt bröllop. Jag och Ricki Tan ska vara toastmadame respektive toastmaster på Martin och Hannas bröllop i september.

It’s gonna be legend-wait for it-dary!!

Richard – toastmaster

Wicci och Åsa

Av Emma Dalman den 3 juni, 2014 i Träning

Nu börjar jag komma på benen igen, så det var dags för ett nytt möte med mina tränare, Åsa och Wicci. Just ja! Jag har inte presenterat Wicci än – för två veckor sedan tog hon över mig och min styrketräning (som inte kommit igång ännu). Carro är ungefär som jag och har flera saker på gång samtidigt, så det blev lite för mycket projekt att stå i för hennes del.

Men Wicci kommer bli en toppentränare!

Hon och Åsa är också väldigt goda vänner även privat, så där känner jag mig väldigt trygg i att samarbetet kommer att fungera utan problem.

Wicci har varit i branschen sen 2002 och är förutom personlig tränare även licensierad gruppträningsinstruktör och kampsportare i grund och botten – thaiboxare. Hon driver sin egen blogg där hon också kommer att skriva om Heartcore – vi lär nog länka till varandra titt som tätt. Ni kan läsa mer om Wicci här (u-oh, ingen länk än? det kommer strax!).

Vi kommer köra igång med samma upplägg som tidigare i vår. Två corepass och ett löppass. Ikväll är sista träningen med Krav’en för sommaren, så då blir det inte fem pass i veckan utan tre under några månader, vilket jag tror räcker.

Först nästa vecka ska jag göra ultraljud och arbets-EKG här på CSK, för att se hur allting ser ut. Är det okidoki så kan jag börja träna mer strukturerat – äntligen!

Vi hade en liten photoshoot imorse på Bryggudden.

Gradering

Av Emma Dalman den 1 juni, 2014 i Träning

När man hälsar på hos vänner som har barn, så är det lätt hänt att följande uttryck dyker upp. ”Tant Emma”. Idag stämde det till punkt och pricka vid min visit hos Jenny och lille Lukas.

Jag har sådan olidlig träningsvärk sen graderingen för Krav Maga’n igår. Det är knappt att jag kommer ner på toaletten, och jag får dra mig upp med hjälp av handfatet. Trappor kan vi bara glömma och tar jag mig ner på en stol tar det lång tid att komma upp igen. Nej Lukas, tant Emma kan inte sitta i gräset. Vi tar med en stol till tant.

Men kul var det. Igår alltså.

Jag graderade med Tobias. Vi körde hårt. Fast jag försökte ta det lugnt så var det svårt att låta bli att ge järnet. Man dras in i våldet, i kämparglöden, i don’t-fuck-with-me-känslan. Våldet, oj, nu låter det lite väl.. Men det är så som det är. Pungsparkar, strypningar, slag mot ögon, huvud, näsa. Det kan inte klassas som annat än våld. Förutom att hela syftet med Krav Maga är att undvika det.

Vi ska tillämpa precis så mycket ‘våld’ som behövs för att ta oss ifrån en farlig situation. Hade man haft tävlingar inom Krav så skulle vinnaren vara den som inte dyker upp.

Vi klarade oss alla genom graderingen och jag kan nu stolt titulera mig P1, Practioner 1. Det finns upp till P5, sen Graduate G1-5 och Expert E1-5. Innan detta har jag alltså inte varit någonting alls. En liten nolla.

För att avrunda dagen mötte jag upp med flickorna från både Göteborg, Stockholm och Karlstad för Elins möhippa. Vi åkte ut till en stuga på Bomstads camping, blåste såpbubblor, klippte och klistrade, käkade ostar och spelade spel. Framåt midnatt stapplade jag och Ingrid hem till Herrhagen. Nu så, nu är ”semestern” i Grums över för denna gång. Karlstad, here I come.

Kötta, kötta!

Av Emma Dalman den 6 april, 2014 i Kost, Träning

Mitt lilla hemliga paradis går upp i rök imorgon. Då ska jag reveala mig själv för omgivningen igen – förutom de som redan sett mig på Optimal och Krav’en.

Men jag har verkligen passat på att bara vara de här dagarna. Och idag har jag passat på att vara flitig. Matlagning i sex timmar i sträck. 5 kg köttfärssås ligger nu infryst i portionsförpackningar i frysen. 12 portioner av tacopaj likaså.

Marina har ju sagt att jag behöver äta mer protein.

Som dietist förväntas jag vara lyrisk över matlagning. Men sanningen är att den vanliga day-to-day matlagningen tråkar ut mig något så oerhört. Så jag lagar egentligen bara mat en gång var sjätte vecka. Ungefär. Då har jag en matlagningshelg. Jag planerar vilka maträtter jag vill ha, går och handlar, går hem och lagar. 6-8 olika rätter. 4-5 portioner av varje. Passar också på att koka massvis med ris, quinoa, bulgur och matvete. Allting fryses in i påsar, märkes med vad de innehåller, och så sätter jag en lapp på frysen.

Köttbullar 1 2 3 4 5
Räkgryta 1 2 3 4
Ris 1 2 3 4
osv

Tar jag en portion (påse) köttbullar så stryker jag ett streck över femman. På så vis vet jag att jag har fyra portioner köttbullar kvar i frysen. Vissa tycker det här är överkurs. För mig är det absolut lättaste sättet. Jag är frusen av mig. Nu slipper jag rota genom frysen och undra vad för maträtt som gömmer sig i olika förpackningar. Eller leta ”Jag VET att jag ska ha en portion bulgur kvar – någonstans”… Jag är också bekväm av mig. Nu kan jag på kvällen kolla på lappen och tänka ut vad jag vill ha till lunch imorgon. Ta fram och tina över natten. Voilà – maten är serverad. Piece of cake. Mmm, cake.

Det verkar ha tagit mer på mig än jag trodde – att stå i köket hela dagen. Jag försökte träna core förut, men kroppen var inte med på noterna. Den sa blankt nej. Efter några minuter insåg jag att jag egentligen bara låg raklång på golvet. Jag tänkte inte på något, jag gjorde inte något, jag kände inte något. Exempelvis så kände jag inte för att träna.

Jag ger mig själv respit ikväll.

Hundra år och spyfärdig

Av Emma Dalman den 3 april, 2014 i Kost, Träning

Core på Optimal Träning innan frukost. Skulle nog ha bunkrat upp och käkat mer än en uppladdningssmoothie. Det var ju ändå styrka jag skulle köra, inte kondition. Ja, jag skyller på det. Blandade olika övningar från pass 1 och 2. Flest från pass 2. De går lättare.

Carro kollade läget. Jag behöver inte ha helt raka ben på benrotation med pilatesboll – yay – och tydligen var inte målet att jag skulle klara alla övningar fullt ut från början. Vilket jag hade trott. Jag orkar inte 3×20 av sidolyft plankan, men 3×15 (typ-ish). ”Vad bra, då är du ju snart där!!

Jag som tänkte jag var svag som inte redan ”var där”.

Höll på att somna i soffan, men väckte mig själv med dammsugaren. Höll på att börja gråta när teknisk support inte kunde supporta tekniken att få mitt fiber att fungera med routern. Höll på att jubla – gav upp ett litet glädjetjut åtminstone – när jag löste det hela all by myself. Åh ljufva internet, whad skola jag göra utan Dig?

Kvällens Krav Maga-pass tog musten ur mig. Jag kände mig som en urkramad tvättsvamp. En som ändå var fylld med vatten, för hela kroppen är tung och trög.

På vägen hem undrade en av mina yngre träningskompanjoner hur det var. På min tid. Say what? ”Ja, jo, jag undrar hur det var på din tid när du pluggade. Fanns det Facebook och sånt som distraherade er?”

Öh, ja, det var bara några år sen jag läste.

”Ja men jag menar bara, jag har fått för mig att det inte fanns så mycket distraktioner på din tid.”

Vad är jag? Hundra? Ett till ”På min tid..” och det blir en hammer punch åt sidan – in your face – en regular kick i skrevet, en armbåge i nacken och för att top it all off – en rak höger. You little punk.

Om jag bara inte mådde så illa.

Efter att ha undervisat unge herrn om tants vilda studietid med The Sims, GTA och MySpace – innan Facebook, Instagram och Twitter kom in i bilden – så stapplade jag mig sakta hemåt. Bananen fick jag tvinga i mig. Flaskan med O’boy smuttade jag på till och från. Ur någon annans perspektiv, vem som helst, måste jag sett stupfull ut. Långsamt, men ostadigt, vacklande framåt. Huvan uppdragen över huvudet. Och en flaska, som skulle kunna innehålla vad som helst. O’boy!

Fötterna är ömma klumpar. Benen är söndersparkade. Knäna viker sig. En ny höft kanske? Händerna är svaga och tappar greppet – om en halvlitersflaska. Blod på underarmen. Överarmarna orkar inte upp ovanför axlarna. Axlarna ska vi inte gå in på. Buken protesterar och vill inte ha i sig en droppe till. Den vill helst att jag hittar närmsta buskage.

Jag orkar inte hålla Trassel när jag ramlar omkull ner i soffan. Han får lägga sig till ro bäst han vill. Jag rör mig inte förrän, ja, när då? Lördag? Söndag kanske. Måndag låter bra.

Just det, ansiktet har jag inte nämnt. Glittrande ögon. Rosiga kinder. Ett stort leende från sida till sida. Jag älskar det här.

Jag har en plan..

Av Emma Dalman den 2 april, 2014 i Kost, Träning

När solen skiner in i sovrummet på morgonen då vaknar jag alltid med ett leende. Ljuset bäddar in allting och får uppvaknandet att kännas mjukt. Sängen är underbart skön och jag skulle kunna ligga kvar hur länge som helst. Samtidigt är det här det mest effektiva sättet att få upp mig. Solsken och en ny dag som väntar.

Gav mig ut direkt. Nu var det dags för en utmaning. Öka löpningen från tre rundor med 5+5 minuter, till tre rundor med 5+10 minuter. Dvs gå 5 minuter, springa 10 minuter. Tre gånger.

Känslan när det gick var helt underbar! Jag orkade. Jag klarade det. Visst det var tyngre än 5+5, det säger sig självt. Men det gick. Riktigt bra till och med.

Detta skulle egentligen varit mitt andra löppass. Inte mitt fjärde. Men jag drog igång lite tidigare, samt fick in två löppass förra veckan. För att jag skulle iväg till Ödeshög och inte kunna träna på två veckor. Jag ville inte tappa för mycket när jag äntligen kommit igång. Men nu kom jag inte iväg istället.

Huh, gamla Emma skulle tyckt det var så pinsamt. Hon skulle gått runt och undrat vad alla andra tänkte. Hon hade ju pratat om Vipassana så länge. Och så avbokar hon dagen innan. Vaddå snack och ingen verkstad? Hur ska hon förklara det här?

Emma 2.0 inser att det inte spelar någon roll vad alla andra tycker. Och hon skiter fullkomligen i det. Hon behöver inte förklara sig för någon. Det räcker att hon har förklarat det för sig själv.

Sen kom jag på en idé.

Jag ska inte berätta för någon att jag inte har kommit iväg. Inte nu onsdag-söndag. Dessa dagar ska bli mitt egna lilla meditationsläger. Alla tror att jag är bortrest. Jag kan vara helt och totalt ifred. Ta det lugnt. Träna. Bara spendera tid med mig själv. Sen på måndag kan jag hojta till och resten av veckan umgås med vänner, få saker och ting gjorda, landa.

Lysande Emma, lysande.

Jag fullkomligen älskar vissa av mellanmålen efter träning – här har vi yoghurt med kvarg och hallon. Mmm!

← Previous 1 … 13 14 15 Next →