Arkiv | Träning

Golden Birthday

Ja må jag leva, ja må jag leva! Idag är det min gyllene födelsedag – my Golden Birthday – som man säger i USA. Det är när man fyller lika mycket som det datum man är född. För mig är det idag. 28 år den 28e mars. Det om något är värt att fira!

Smoothie och en halv banan. Löppass (nummer två i ordningen). Solen skiner och mitt i första 5-minuterslöpningen möter jag min BFF. Therese. Hon hakar på, så vi går och springer, går och springer. Jag som inte är van att springa med någon kämpar för att inte springa för fort – för då orkar jag inte länge. Hon som inte vet hur långt det är kvar av 5 minuter tänker hela tiden ”Är det inte klart snart? Är det inte klart snart?”. På något vänster klarar vi av hela min träning ihop. Det var riktigt kul.

Jag hann även med att träffa Mattias Sandberg – ägare till Optimal Träning, mitt sponsorgym – och snacka igenom Heartcore. Upplägget, vart vi befinner oss nu, vad jag ska göra framöver osv. Mycket trevligt samtal med en mycket trevlig prick! Han har varit med i game’et länge och har mycket vettiga saker innanför pannbenet. Jag fick en rundtur av träningscentret ute på Hammarö, där vi träffades, och provade ut en träningsjacka. Jag som aldrig blivit sponsrad förut tycker det här är mycket spännande – tänka sig, jag får kläder! När jag började prata med Marie mfl om att Optimal Träning eventuellt kunde sponsra mig så tänkte jag att jag kanske kunde få träna till halva priset.. Det här är så mycket mer än jag hade hoppats på.

Det var spännande att få höra hur planerna går för Optimal Träning – att det kommer att komma fler träningscentra framöver. Det är inte bara att Brygguddens anläggning ligger nära där jag bor, jag gillar verkligen deras koncept. Fräscha lokaler som är placerade i områden där folk faktiskt bor, inte ute på industriområden i ytterkanterna. Korta, effektiva träningspass som gör att man är där, ombytt, uppvärmd, tränad och duschad på en timme. Istället för två. Alla ska hinna med att träna. Och att det är öppet nästan dygnet runt! Äntligen ett gym som fattar grejen. Det jobbigaste är en söndag eftermiddag, när man tänker ”Hmm, tänk om jag skulle träna lite ikväll..?”, för att i nästa stund inse att gymmet stänger om 45 minuter. ”Hmmm, ja jo jag hinner ju, om jag packar väskan och sticker NU…” Tankepaus. ”Hmmmmm… Det blir allt stressigt…”

La soirée bjöd på fest och två tårtor. Den roligaste presenten var ett intyg om att jag redan avklarat Klassikern – med startnumret 1337. Elittävlare.

31.DSC_0328

31.DSC_0070

31.DSC_0073

31.DSC_0111

31.DSC_0080

31.DSC_0113

0

Core med Carro

Jeez louise vad nervöst det var att komma ner till Optimal Träning idag. Jag har aldrig tränat med en PT förut. Tänk om det blir så som jag fasade för att det skulle bli med löpningen men som det inte blev? Det vill säga att jag inte orkar någonting. Blicken från Carro när hon inser att det här aldrig kommer att gå. Känslan av misslyckande. Innan vi ens kommit igång…

Tittade mig själv i spegeln inne i omklädningsrummet. Psykade mig hårt. Ryck upp dig. Kom igen. Gå ut dit och ge allt du har. Du kan inte göra mer.

Vi satte igång lite försiktigt. På en kvart hade jag gjort över 200 knäböj.

Men jag märkte det inte. Eller ja, det är klart jag gjorde. Men Carro är smart. Hade hon sagt att jag skulle börja med 200 knäböj hade jag stupat efter 20. Eller gått därifrån och undrat vem fan hon trodde jag var? Superwoman? Hell girl, jag har bytt hjärta, inte blivit biten av radioaktiv spindel.

Vi började med en kettlebell. Böj benen. Sträck och låt höften knycka till så tyngden svischar upp framför kroppen. Raka armar. Ner igen. 3×20.

Kettlebell igen. Knäböj. Sträck benen. Lyft tyngden nära kroppen upp förbi ansiktet så högt upp det går. Ner igen. 3×20.

Tunga grova rep. Ett i vardera handen. Uppgiften är att slå dem ner i marken. Böja och sträcka på benen. 3×30.

Nu är vi uppe i 210 knäböj.

Utfall. Ett ben i taget. En kettlebell i ena handen. Väl nere lyfts kettlebellen rakt ovanför huvudet. Efter 20 byter man ben. 3×20. Det följdes av boxning. Raka slag. Krok. Knä. Spark. Det här är min hemmaplan. Detta kan jag. Magövningen efter det tog inte på mina magmuskler. Däremot blev armarna och axlarna helt slut. Där ser man vart jag är svag. Att lyfta en 5-kilos medicinboll från sida till sida – med ett lyft i mitten och lyfta ben – det visste däremot vart det tog. Ja jävlar. Det är sant som de säger. Det som inte dödar, det härdar.

Fokus ligger på styrka. Men pulsen ökar fort som attan. Vilket är meningen. Vi jobbar med pulshöjande coreträning. Målet är att bygga upp mig inifrån och ut.

Jag kände mig som en urvriden disktrasa när vi var klara.

Men jag klarade det. Carro sa att jag klarat mer än hon trodde. Då känner jag mig nöjd.

Risken finns att jag kommer känna så ofantligt mycket mer imorgon.

29.DSC_0041

29.DSC_0044

29.DSC_0047

29.DSC_0048

29.DSC_0052

0

Dokumentär Härifrån

Första hemmapasset. Har fått övningar från Carro. Yikes.

Jag log brett när jag såg att höftlyft stod överst. Det är min favoritövning. Särskilt med fötter på boll. Det här var utan boll, men ett ben i taget. Easy peasy tänkte jag och lade mig tillrätta.

WTF? Mina ben fungerar inte. De lyder inte. Baksidan av låren verkar inte finnas kvar. De försvann i tisdags på monster-squat-träningen-deluxe.

Resten av passet var en pina.

Den dynamiska plankan klarade jag bara inte. Gå upp och ner. En arm i taget. Från armbågar till sträckta armar. Ner igen. Upp igen. Hjärtat ville hoppa ut. 3×20? No way. 2×10. Knappt.

Crunchövningarna gick bra. Vanliga enkla och sida till sida. Att stå i armhävningsposition och dra in ett knä i taget mot motsatt armbåge fungerade också okej. Men sidoplankan och benlyften ville sig inte. Det som gick så bra i tisdags.

Var lite deppig. Hade sett mig som superstark i drygt ett dygn. Och nu orkade jag ingenting. Men men, Rom byggdes inte på en dag. I förhoppningen om att muntra upp mig gick jag på lunch på Söta Grodan med Birger Markusson. Det lyckades.

Birger är dokumentärfilmare med gedigen erfarenhet. Han har jobbat för Räddningsverket och dokumenterat räddningsinsatser i katastrofområden och krigzoner i stort sett över hela världen. Totalt har han arbetat för Räddningsverket i 28 länder. Han har fått internationella utmärkelser för flera av sina filmer. Och Birger är den som gjorde en dokumentärfilm om handikappsimmaren Anders Olsson, som visades på Sveriges Television inför Paralympics 2012. Han har ett eget produktionsbolag, Markus Film, med bas i Kil.

Vi pratade igenom mitt projekt och Birgers intresse i att dokumentera resan. För att det ska gå i lås behövs finansiering. På tisdag, om fem dagar, är det sista ansökningsdatum för samproduktion med Film i Värmland. Birger, störtskön och härlig, säger att det är bäst att det är han som lämnar in ansökan, eftersom han har ett produktionsbolag. Det är lättare att ansöka på så sätt, och lättare för Film i Värmland att ta ställning till om detta är något de vill stödja.

Jag, som inte har den blekaste aning om hur man skriver en ansökan om samproduktion, nickade tacksamt och instämde. Oh ja, det är nog bäst att du gör det (phiu). Då hörs vi av? Toppen!

Mina armar protesterade högljutt på kvällens Krav Maga-pass där uppvärmningen bestod av plankan, armhävningar, plankan och mer armhävningar. Been there, done that. Sen slogs vi lite.

— ajaj, inga bilder? — de är på väg — kommer snart! –

0

Free like a flying demon

Igår fick jag mina första träningsinstruktioner. Vi har valt att smyga igång med träningen, trots att vi inte har genomfört några tester hos Johan än. Läkarna i Göteborg ser helst att jag väntar med maxtester tills efter årskontrollen i slutet av april. För att inte sitta på rumpan en hel månad och tappa så mycket i tid, drar vi ändå igång så smått.

Första två veckorna – vecka 13 och 14 – ska jag göra ett löppass och två corepass i veckan, utöver mina pass med Krav Maga tisdagar och torsdagar.

Åsa ringde och presenterade löppassen. Tre omgångar 5+5. Dvs gå 5 minuter, springa 5 minuter, gå 5 igen, springa 5, och en sista omgång gå 5 och springa 5. Totalt en halvtimme träningstid.

Då mitt hjärta inte har några nerver kopplat till sig, så kommer inte min puls igång så snabbt. Min puls måste öka med hjälp av hormoner, som adrenalin. Hormoner fungerar på annat sätt än nerver. Nerverna skickar impulser oerhört fort, direkt dit de ska. Hormoner produceras på olika ställen i kroppen – adrenalin kommer t ex från binjurarna – och skall sedan transporteras med blodet till sitt mål. Det tar alltså längre tid. Hormonerna finns också kvar längre i blodet, och har således effekt mycket längre.

Jag brukar likna det med att jag kan springa till bussen, men det är först när jag är på bussen som jag har den puls jag egentligen skulle haft när jag sprang. Och väl jag går av bussen har pulsen lagt sig igen. Så jag sitter och flämtar hela bussresan och ser ut som världens mest otränade människa. Yay.

Jag behöver alltså mycket längre uppvärmning än tidigare. I somras försökte jag gå ut och springa, men då jag bara värmde upp med rask promenad i ca fem minuter kom inte pulsen igång. Hjärtat får då svårare att pumpa runt blodet i hela kroppen när jag börjar springa. Vaderna ligger längst från hjärtat och får minst blodflöde. Och får de inget blod får de inget syre, vilket ger upphov till syrebrist. AJ!

Då är det bara att stanna, gå lite försiktigt tills det släpper, börja springa igen, och vips så krampar benen ihop igen efter inte ens 100 meter. Har det väl börjat så släpper det inte, utan kommer tillbaka hela tiden.

Jag var just på grund av detta väldigt nervös när jag gav mig ut för första gången idag. Och tänkte att jag behöver värma upp riktigt ordentligt. Så jag gick raskt i 15 minuter, innan jag drog igång med min aktiva halvtimme – vilket inleds med 5 minuters promenad. Så totalt 20 minuters gång innan jag tog mina första löpsteg.

Blev livrädd när vaderna surnade till efter en minuts joggning. Shit, om jag inte ens klarar av att springa 5 minuter, hur ska jag då klara 3 mil i september? Vad kommer Åsa säga när jag berättar att inte ens det här gick? Hon kommer nog tycka att det här inte är någon idé. Jag är nog ett hopplöst fall. Fuck.

Men jag drog igång Doris låt från ”Hitta Nemo”, med en liten modifikation.

”Just keep running. Just keep running.”

Och det gick. Vaderna skärpte till sig och slutade sura. Andningen fungerade. Jag höll koll på klockan. Jag ville nästan fortsätta springa istället för att gå när de första 5 minuterna passerat. Men nu har jag ett program. Då får jag rätta mig efter det. Så jag gick. Sprang igen. Gick. Och sprang igen.

Underbart. Det kändes som om jag flög fram.

Och löpning är verkligen inte min grej. Jag har alltid velat bli bra på det, men aldrig kommit ifrån det faktum att jag tycker det är något av det tråkigaste som finns. Helt plötsligt längtade jag till nästa gång.

27.DSC_0033

0

Teamet tar form

Samma dag som jag träffade Carro pratade jag i telefon med Marina Sjöberg, en av Sveriges bästa idrottsdietister och tillika min goda vän. Alla tror att bara för att jag har jobbat som dietist så kan jag allt om mat. Allt. Men jag kan det jag ha haft att göra med. Vilket är typ 2 diabetes, celiaki (glutenintolerans), IBS (irriterad tarm) och malnutrition. Gamla skruttiga farbröder och gummor som av olika anledningar inte får i sig tillräckligt med näring – sväljsvårigheter, KOL, Parkinson, cancer etc.

Det är ganska långt från idrottsnutrition.

Så jag frågade om Marina var intresserad av mitt projekt och blev överlycklig när hon sa ja på direkten. Hon tipsade om Johan Hellström, elitcoach i triathlon, som tillsammans med några kollegor driver Vo2testcenter. De utför fysiologiska tester för att mäta exempelvis maximal syreupptagningsförmåga, mjölksyratröskel, kroppssammansättning osv.

Marina berättade även om Åsa Johansson, också personlig tränare men med mer inriktning mot kondition. Hon har erfarenhet av Klassikern, samt att hon arbetar som undersköterska på en intensivvårdsavdelning och brinner för organdonation.

Några telefonsamtal och en vecka med jobb i Stockholm och Malmö senare, så träffade jag Johan och Åsa för första gången. Vi möttes på Vo2testcenter i Löfbergs Arena, på Färjestad. Tillsammans började vi lägga upp en röd tråd kring hur träningsupplägget kommer se ut.

Johan presenterade det hela mycket bra.

”Först ska du träna för att kunna träna. Sen ska du träna för att kunna träna hårt. Först därefter kan du träna för att tävla.”

Förståndigt med tanke på att vi i stort sett börjar från noll.

Triathlonträning är något av det mest komplicerade som finns. Det är tre helt olika sporter som ska tränas samtidigt. Egentligen fyra. Många glömmer att man måste träna på växlingarna. Lika viktigt som att kunna simma, cykla och springa, är det att kunna växla mellan grenarna. Annars blir det svårt. Och så ska vi få in skidor i det hela också.

Johan bidrar med testerna – för att få fram baseline, vad vi har att jobba med, och se hur jag som är transplanterad producerar mjölksyra, vart min maxpuls ligger etc. Åsa samarbetar med Carro gällande träningen, för att sy ihop ett program med både kondition och styrka. Marina sätter utifrån träningen samman ett kostupplägg för att se till att maximera prestationsförmågan. Jag har även ett möte inbokat med Mattias Sandberg, ägare av Optimal Träning, för att diskutera sponsring och med Birger Markusson angående eventuell dokumentärfilmning.

Känns som jag har ett bra team med mig.

All on board!

24.DSC_0002

24.DSC_0004Åsa och Johan.

0

Carro

Jag öppnar dörren. In kommer ett kattälskande, tårtbakande, tidigare egenrehabiliterat, arbetsnarkomanskt, träningsfanatiskt energiknippe – och det är bara när man skrapar på ytan. Hon har tre jobb – två som personlig tränare och ett som tårtbagare. Hon är aktiv dygnets alla timmar, sprudlar av energi och livsglädje, och brinner enormt för det hon gör. Durecellkanin Deluxe! Förutom att hon arbetar som personlig tränare på Optimal Träning, så har hon en egen PT-firma, PT-Line, där hon åker hem till sina kunder och kör hemmapass. Och om det inte vore nog så driver hon ytterligare ett företag – där hon bakar tårtor! Cake By Carro. ”Det är bra att balansera upp sina intressen”, säger jag och skakar förundrat på huvudet över att det finns någon som är igång mer än mig själv.

Vi pratade i flera timmar. För varje minut blev vi ännu mer taggade. Hon fick höra min historia, och jag hennes.

När Carro var 21 år gammal var hon med om en liten trafikolycka. Frontalkrock med lastbil. När ambulanspersonalen kom tänkte de genast att det inte fanns en chans att hon hade klarat sig. Men Carro levde. Hon hade slungats ner i passagerarsätet. Lastbilens blinkers satt i förarsätet. Hela hennes ryggrad var förskjuten och sned.

Läkarna konstaterade att det skulle gå utför med kroppen hädanefter.

”När du är 25 kommer du sitta i rullstol. Du kommer aldrig kunna gå igen.”

Carro gjorde det enda normala och bröt ihop. Men det går inte i all oändlighet. En av hennes kollegor berättade att han även var personlig tränare, och att han skulle kunna träna med henne på gymmet för att bygga upp kroppen igen. ”Jag lovar ingenting, men vi kan försöka”. Carro hade aldrig tränat på gym tidigare, utan tänkt att det bara var för stora muskelbyggare och anabolkillar, men hon ville testa allt.

Hennes mål var att klara 100 kg i knäböj. Första gången hon bara lyfte stången, som vägde 20 kg, skakade hon i hela kroppen. Tre månader senare klarade hon 100 kg. Hennes tränare blev stum.

”Jag tänkte du skulle klara detta om ca ett år. Inte på tre månader..!”

Där och då kände Carro att det var ju det här hon skulle jobba med! Hjälpa andra att se vad de kan klara, visa att kroppen är så otroligt stark, likaså psyket. Hon blev helt återställd. När hennes kunder säger ”Carro, jag klarar inget mer, det gör ont..”, så svarar hon:

”Jag vet. Gör två till.”

För hon vet verkligen.

Där och då kände jag att det är ju den här människan jag vill ha med mig. Hjälpa mig att se vad jag kan klara. Visa att kroppen är så otroligt stark. Likaså psyket. När jag säger att jag inte orkar mer, att det gör ont, så vill jag höra:

”Jag vet. Gör två till.”

23. Carro 1

23. Carro 2

Bilder från www.pt-line.se

Kontakta Carro:
Mail: carro@pt-line.se
Tfn: 076-3220102
Blogg: http://www.carolineolsson.com/
E
get företag PT: http://www.pt-line.se/
Eget företag tårtor: http://cakebycarro.blogspot.se/

0

On top of the world

Hemma blev promenaderna längre och trapporna lättare. När det hade gått två månader fick jag klartecken att bröstbenet hade läkt ihop ordentligt. Nu fick jag börja springa och cykla igen.

Mina första stapplande löparsteg och ryckiga cykeltramp dokumenterade jag i en musikvideo till Imagine Dragons. Jag hade haft deras låt på hjärnan ett bra tag och den sa precis allt om hur jag kände mig.

Jag köpte också en present till mig själv. Min rödvita Ferrari.

Tre månader efter transplantationen cyklade jag fyra mil.

Det har jag aldrig gjort förut.

Jag har alltid älskat att cykla. Det är den bästa känslan när vinden viner genom öronen, armarna skakar av att hålla i styret och det bränner i benen i uppförsbackarna. Jag hade målet klart. Vätternrundan 2015. Klassikern skulle bli av, och jag sjöng som Smurfarna. ”Blåa hjälmen på, tramporna ska gå!”. Fast min hjälm är rödvit. Som Ferrarin.

Jag började också med kampsport. Det har jag heller aldrig gjort förut.

Jag har alltid velat träna kampsport. Men inte prioriterat det utan satt annan träning före. Step aerobics. Tennis. Box-klasser. Nu var det dags att ge kampsporten en chans. Under hösten tränade jag aikido – en japansk försvarskonst. Jag lärde mig fallteknik, kast och ett riktigt ruggigt sätt att bryta någons handled. Under våren började jag utöva Krav Maga. Självförsvar med direkt counter attack, utvecklat av den israeliska armén. Här lär jag mig försvar mot strypning, anfall med kniv och ett riktigt effektivt sätt att få någon att back off.

Så hjälplös som jag kände mig som hjärtsjuk vill jag aldrig känna mig igen.

Jag vill fortsätta vara on top of the world.

19.Cykeln

19.Cykeltur till Vänern

Cykeltur till Hammarö.

0