On top of the world

Hemma blev promenaderna längre och trapporna lättare. När det hade gått två månader fick jag klartecken att bröstbenet hade läkt ihop ordentligt. Nu fick jag börja springa och cykla igen.

Mina första stapplande löparsteg och ryckiga cykeltramp dokumenterade jag i en musikvideo till Imagine Dragons. Jag hade haft deras låt på hjärnan ett bra tag och den sa precis allt om hur jag kände mig.

Jag köpte också en present till mig själv. Min rödvita Ferrari.

Tre månader efter transplantationen cyklade jag fyra mil.

Det har jag aldrig gjort förut.

Jag har alltid älskat att cykla. Det är den bästa känslan när vinden viner genom öronen, armarna skakar av att hålla i styret och det bränner i benen i uppförsbackarna. Jag hade målet klart. Vätternrundan 2015. Klassikern skulle bli av, och jag sjöng som Smurfarna. ”Blåa hjälmen på, tramporna ska gå!”. Fast min hjälm är rödvit. Som Ferrarin.

Jag började också med kampsport. Det har jag heller aldrig gjort förut.

Jag har alltid velat träna kampsport. Men inte prioriterat det utan satt annan träning före. Step aerobics. Tennis. Box-klasser. Nu var det dags att ge kampsporten en chans. Under hösten tränade jag aikido – en japansk försvarskonst. Jag lärde mig fallteknik, kast och ett riktigt ruggigt sätt att bryta någons handled. Under våren började jag utöva Krav Maga. Självförsvar med direkt counter attack, utvecklat av den israeliska armén. Här lär jag mig försvar mot strypning, anfall med kniv och ett riktigt effektivt sätt att få någon att back off.

Så hjälplös som jag kände mig som hjärtsjuk vill jag aldrig känna mig igen.

Jag vill fortsätta vara on top of the world.

19.Cykeln

19.Cykeltur till Vänern

Cykeltur till Hammarö.

0

My heart goes boom

Efter fem vakna dagar på intensiven fick jag komma till avdelningen. Där gick allt otroligt fort. En efter en sattes medicinerna ut. Slangar och sladdar drogs. Häftklamrarna (ja, häftklamrar) vid ICD-ärret togs bort. Pacemakerelektroderna in i hjärtat svischades ut.

Jag såg ut som skit. Blåslagen överallt. Det liknade mer misshandel än sviterna från en operation. Vissa märken och svullnader förstod jag inte vart de kom ifrån. Varför hade jag enorma blåmärken i ljumsken?

Första kvällen på avdelningen pratade mamma, pappa och jag om varför jag var sövd så länge. Att hjärtat inte hade startat. Jag försökte ta in hur nära det hade varit.

Det var en tuff tid på avdelningen, inte bara på TIVA. Det gick fram och tillbaka känslomässigt. Jag gjorde ständiga framsteg gällande fysik, ork och styrka – men även där fanns det bakslag. Jag hade ibland svårt att se hur jag någonsin skulle orka något igen.

Men det var vår. Träden utanför mitt fönster fick små gröna blad, och till slut kunde jag inte se Änggårdsbergen för all grönska. Vitsippsdalen frodades. Mina första permissioner utomhus spenderades på stigar och broar, med fågelkvitter, lummiga träd och porlande vattendrag. En dag orkade jag uppför backen till Botaniska Trädgården. Vi såg ett brudpar som fotograferades, barn som åt glass, tulpaner i tusentals och jag njöt av varje sekund.

Det fanns ett gym på avdelningen. Där var jag morgon och kväll. Tre gånger per dag tog jag promenader. Runt, runt, runt. Jag hade inga bra skor med mig. För att undvika benhinneinflammation köpte mina föräldrar nya träningsdojor. Knallorangerosa. Man såg på långt håll att det var jag som kom traskandes.

Vips var det dags att traska hem.

Sju dagar i narkos. Fem dagar i vaket tillstånd på intensiven. Två och en halv vecka på avdelningen. Det gick så fort. Jag har mycket att tacka min grundkondition för. Men än mer personalen. På intensiven, på avdelningen. Varje gång jag tänkte att de inte kunde bli mer rara och vänliga, så var det precis det de var. Ännu gladare, snällare och härliga. Alla hade tid, alla brydde sig. När jag tvivlade på mig själv så fick de mig på fötter igen. När jag drömde mardrömmar fick de mig lugn. När jag hade frossa hämtade de filtar. När jag vandrade korridoren fram peppade de mig. När jag var rädd för hur det skulle bli hjälpte de mig att hitta rätt och se framåt. När jag skräckslaget undrade om hjärtat verkligen skulle slå så här hårt så svarade de ”Javisst Emma, du har ett friskt hjärta nu. Friskt och starkt. Som du.”

18.DSC_2411

18. På avdelningen 2

18.DSC_2531

18.DSC_2493

18.DSC_2553

18. DSC_2554

DSC_2556

18. DSC_2611

0

Kan jag få tillbaka min hjärtsvikt tack?

Uppvaknandet var en mardröm.

Och med det menar jag att jag hade en mardröm precis när jag vaknade.

Jag drömde att jag var patient på 20-talet och låg i en stor sal med vita sängar – ni vet, precis så som det ser ut på alla bilder från sjukhus förr i tiden. En kvinnlig sköterska i stärkt förkläde, och med vit hätta ovanpå de blonda, permanentade lockarna, stod på ena sidan av sängen. På andra sidan stod en manlig sjukgymnast i vit uniform. De pratade om mig. Över mitt huvud. Som att jag inte fanns.

Folk surrade omkring i rummet. Plötsligt var mamma och pappa vid min sida. Med tårfyllda ögon hälsade de på mig. ”Hej Emma, hej Emma, hej Emma.” Jag kunde inte svara dem. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens blinka.

Jag tror hela förloppet varade i kanske 45 minuter, max 1 timme. Sen började det om. Igen. Och igen. Och igen. Jag upplevde samma sak som i ”Groundhog Day”. Och varje gång det började om fick jag panik. Neeeeej! Inte en gång till. Det här måste vara 20:e gången.. Jag vet redan vad som kommer att ske. Och jag kan inte göra ett skit.

Sedan vaknade jag på riktigt.

Och det var precis som i drömmen. Ungefär. En sköterska lutade sig över mig och förklarade att jag var på intensiven och hade varit med om en hjärttransplantation. Really? Det var det jag var på väg att göra sist jag kollade. Var skulle jag annars vara? You need to get your shit together, lady.

Men inga ord kom över mina läppar. Folk surrade omkring in och ut ur rummet. Plötsligt var mamma och pappa vid min sida. De hade tårar i ögonen och upprepade ”Hej Emma, hej Emma”. Jag kunde inte svara. Jag kunde inte röra mig.

Det går otroligt fort att förlora muskelmassa och min var long gone efter sju dagars skönhetssömn. Det är väldigt orealistiskt att Törnrosa bara kunde resa upp när prinsen väckte henne efter 100 år. Hela hon borde ha förtvinat vid det laget.

Respiratorn hade också gnagt en del på mina stämband under veckan som gått. De ville vila och hade ingen som helst lust att samarbeta. De första dagarna väste jag fram ett ord i taget. Jag blev arg som ett bi om ingen förstod vad jag menade från ett enda läte. ‘Huvud…’. ”Har du ont i huvudet? Ska jag hämta en tablett? Värker det?”. Nej. Nytt försök. ‘Huvud…’. ”Ligger du konstigt med huvudet? Ska vi flytta upp dig lite? Vrida åt något håll?”. Nej och nej. Igen. ‘Huvud…’. ”Har du feber? Är du varm? Värker det?”.

Nej men för i helvete, är det så svårt att förstå att det kliar på huvudet precis bakom höger öra, och nu när det har hållit på ett tag så kliar det faktiskt i pannan också, och jag håller på att bli vansinnig! Hallå!

Just där och då reflekterade jag inte över särskilt mycket. Jag brydde mig inte att jag hade varit sövd en vecka. Jag funderade inte på varför. Jag kände mig mest lurad. Snuvad på konfekten.

Alla jag hade pratat med berättade hur de hade vaknat några timmar efter transplantationen. Upplevt en omedelbar förbättring. Känt sig kraftfulla, starka, fyllda med energi. Ringt sina nära och kära samma dag. Käkat kvällsmat och läst tidningen.

Hela tiden på intensiven, och till och från på avdelningen, så tvivlade jag starkt på om jag någonsin skulle bli bra. Detta var inte bättre. Detta var sämre. Ärligt talat, var inte hjärtsvikt bättre än det här?

Åh, när jag läste mina anteckningar senare den sommaren kunde jag inte låta bli att le. Jag hade ingen omedelbar förbättring. Den kom smygande. Sakta och försiktigt. Det tog sin tid. Plötsligt, en dag, när jag hade varit hemma i några veckor så slog det mig. Jag är frisk. Det är så HÄR det ska kännas.

Allting – från den första nedräkningen till narkosen, mitt itusågade bröstben, mina tre re-operationer, kämpandet för att kunna sitta på toaletten utan att ramla, till den sista slangen som drogs ur min kropp och min väntan på att åter kunna sova på mage – det var värt det. Allt och mer därtill.

17.IMG_0007

17. På TIVA - öva att gå 2

17.IMG_0013

17.IMG_3237

0

Open your heart

När jag vaknar imorgon kommer jag ha ett nytt hjärta.

Så löd mitt meddelande till mina vänner under färden till Sahlgrenska. Boy, hade jag fel. Inte om att ha ett nytt hjärta. Utan om att vakna.

Det var en del komplikationer – som den lilla detaljen att det nya hjärtat inte ville börja slå. Alls. Det låg helt stilla. Jag har fått höra att det inte är särskilt vanligt men att det händer. Och det enda som finns att göra är att vänta och se. Oftast kommer det igång igen. Oftast.

Under tiden hölls jag vid liv via en hjärt-och-lungmaskin. Jag hölls också sövd. Och jag låg med öppen bröstkorg.

Att jag låg öppen underlättade när jag behövde opereras igen. Och igen. Och igen. Tre gånger efter själva transplantationen hamnade jag på operationsbordet. Det var blödningar som uppstod och behövde åtgärdas. Det är inget konstigt att det händer då det är stora kärl med höga tryck som ska sammanfogas. Men en gång visste de inte varför jag blödde. De hittade ingenting. Ändå fortsatte blödningen. När de för tredje gången gick ner med ultraljud i halsen såg de till slut vart felet låg. Det var en liten klammer till en av blodpåsarna som läckte. Phiu. Det var inte jag som blödde. Den gången.

Hjärtat behövde vila. Jag tror det anade vilken hyperaktiv person det hade hamnat i, så lite vila var kanske välbehövligt. Sen smög det igång. Till slut slog det så bra att läkarna vågade sy ihop mig. Fem dagar efter att jag sövdes. På sjunde dagen fick jag vakna.

Jag har frågat efteråt vad de skulle gjort om det nya hjärtat inte hade kommit igång. ”Då hade vi bara transplanterat om dig.” Huh? Bara?? Jag såg framför mig hur jag hade fått ligga sövd i flera månader i väntan på ett nytt hjärta. Men nej, försäkrade läkaren, då hade jag blivit placerad högst upp på Sverige/Norden-listan. Varit sövd i max 10 dagar. Kanske tre veckor.

Jag kan inte ens föreställa mig vilket levande helvete den här veckan måste ha varit för mina föräldrar. För mig var det som att släcka ljuset, och tända det igen.

Man drömmer ingenting under narkos. Tidsperspektivet saknas. Ni vet när man vaknar på morgonen och kan känna i kroppen om man har sovit längre än vanligt, eller väldigt kort tid. När man sövs stängs den funktionen av. Du har ingen aning om ifall det har gått 10 minuter eller 10 år. Ena stunden är du här. Nästa inte. Och så är du här igen.

Nu var jag här igen. Maj gaad om jag kände mig… lurad.

16. DSC_2380

0

Rätt fokus

Mamma och pappa hann precis ner till Sahlgrenska. Vi fick lite tid tillsammans mellan lungröntgen och den bakterieavdödande duschen. Den tiden spenderade vi med en snabbkurs i hur min systemkamera fungerar. Jag ville att de skulle ta bilder. Fota allt. Jag ville komma ihåg.

Personalen sa att jag skulle klara det själv med en gång.

Men jag hade tre skäl till vår fotosession:

1. På något sätt visste jag att jag inte skulle klara av så mycket efteråt.

2. Det underlättade vår lilla tid med varandra. Det var lättare att göra något praktiskt istället för att prata om vad som komma skulle.

En av läkarna frågade mig om jag förstod att det var en allvarlig operation, och vilka risker som fanns. Han verkade inte tro att jag tog det hela seriöst. Det var först några veckor senare, när han besökte mig på avdelningen, som jag tror han insåg till fullo just hur mycket jag förstod.

3. Om det skulle gå åt helvete ville jag att det skulle finnas bilder – för mamma och pappas skull, men också för att MOD och de som följt mig där skulle få ta del av precis allting. Följa mig även de sista stegen.

Minuterna innan jag kördes iväg till operation ryckte jag åt mig mitt lilla anteckningsblock och sprang in på toaletten. Jag var tvungen att skriva ner det som jag ännu inte förmått mig själv att göra. Jag inledde med orden

”Jag har ett konto på Vita Arkivet. Men jag har inte fyllt i något.”

Sen formulerade jag mitt egna lilla vita arkiv. Jag skrev hur jag ville ha min begravning. Att jag vill kremeras. Minneslund. Ingen gravplats. Att det skulle vara roliga bilder och glad musik. Att mina föräldrar skulle ta hand om Trassel. Och att de skulle donera valfri summa från mina fonder till MOD – så att Peter och Martha skulle kunna fortsätta jobba med frågan.

Jag gömde anteckningsblocket i min ryggsäck. Och innan dörrarna slogs upp till operationssalen högg jag tag i Kalles arm. Om jag inte vaknar upp, så ska mamma och pappa läsa det som står sist i anteckningsboken.

Här tittade läkaren länge på mig. ”Du hade verkligen tänkt igenom det här, eller hur?”. No shit, Sherlock. Bara varje dag jag stod på väntelistan.

Man reagerar aldrig som man tror att man ska reagera. Min livliga fantasi som ett halvår tidigare målat upp hur jag skrek och grät när jag rullades iväg – den fick på nöten. Klart att jag var nervös. Och som texten ovan avslöjar, så var en liten del av mig inställd på att det kunde sluta illa. Men notera att det var en liten del.

Mitt största fokus var inställt på triathlon i Argentina 2015. Och för att det skulle gå i lås, så var transplantationen tvungen att gå i lås.

Så det så.

15. DSC_2374

15. DSC_2376

15.DSC_2377

15.DSC_2379

0

Om konsten att göra entré

Det var nära att jag hoppade av tåget i Mullsjö. Vad fan skulle jag ha gjort om jag hade gått av i Mullsjö? Finns det någonting i Mullsjö? Finns ens Mullsjö? Det låter påhittat.

Men jag var tio minuter från Jönköping. Där väntade mina vänner. Jag fick inte äta eller dricka något mer från och med nu innan transplantationen. Min sista måltid bestod alltså av kolanappar, Djungelvrål och Loka citron.

Undrar om någon dödsdömd fånge någonsin beställt det som sin sista måltid?

Räddningstjänsten var på väg. De skulle hämta upp mig inom kort. Ingrid och jag började med att ladda min mobil utanför Pressbyrån på Jönköpings centralstation. När Madelene anlände sa jag att allt var bra men magen sa annorlunda. Kombinationen av nervositet, upprymdhet och min väldigt näringstäta måltid tidigare får mig att springa fram och tillbaka på toaletten. Till slut tror jag tarmen kommer följa med ut nästa gång.

Jag ringer hem. Nu mamma. Det är nu det händer. Det här är det, det här är det samtalet. Ja, jag vet. Andas.

Transporten var en mörkblå Volvo med blåljus på taket. Jag kramar Ingrid och Madelene. Det är en strålande aprildag, solen skiner och bilen åker snabbt genom sydvästsvenska skogar. Men jag ser ingenting. Jag ringer. Jag sms’ar. Jag skriver. Jag pratar. Så fort jag lägger ner mobilen i knäet, höjer huvudet och ser ut genom fönstret bankar hjärtat som en stångjärnshammare. Nope, uh-uh, njet. Jag måste hålla mig sysselsatt. Vem har jag inte fått tag på?

Jag undrar också vad som har hänt. Vem som har gått bort. Vems släktingar nås av ett helt annat budskap just nu? Det är en stark tudelad känsla. Jag rusar mot livet igen, men jag vet att det precis tagit slut hos någon annan.

Framme. Jag var precis här. Hade de ringt en timme och fyrtio minuter tidigare så hade jag fortfarande varit i Göteborg. Men det var ju kul att se stationen i Jönköping. Och en roadtrip är aldrig fel. Jag visste att det var bråttom. Hjärtat är det organ som är mest tidskänsligt och kan bara vara utanför donatorn i max 4 timmar innan det behöver vara inopererat och slå hos mottagaren. Mig.

Jag måste ladda. Jag måste peppa mig själv. Intala varje cell i kroppen att detta kommer att gå bra. Det finns inte utrymme för något annat nu. Så när vi går ut ur bilen stegar jag fram mot hissarna. Räddningstjänstkillarna står handfallna kvar med en rullstol borta vid dörren. Inne på avdelningen kommer Kalle, en sköterska, emot mig. Jag lyfter armarna mot taket och ler så stort jag kan med blåa syrefattiga läppar.

Jag ska få ett nytt hjärta idag!

14.2

14.1

0

Missat samtal från dolt nummer

Så kom den. Dagen då jag fick telefonsamtalet. Jag satt på tåget på väg till Jönköping och hade precis lämnat Göteborg där jag hade varit på läkarbesök. Jag var så otroligt trött på att bara sitta hemma i soffan, så jag hade beslutat mig för att se Sverige.

När man står på väntelistan får man inte lämna landet. Inte ens åka en helg till Oslo eller över dagen till Köpenhamn. Och man måste hela tiden rapportera vart man är. Det gällde så länge jag inte var i Karlstad eller Grums. Såvida jag inte hade informerat något annat, så utgick transplantationskoordinatorerna från att jag var i någon av dessa två orter.

En donator kan rädda upp till åtta liv. Och för att dessa åtta liv ska kunna räddas krävs en stor och omfattande apparat som innefattar otroligt mycket logistik. Alla de mottagare som bedöms lämpliga och i störst behov av organ ska snabbt transporteras till sitt transplantationssjukhus. Team med kirurger och koordinatorer tar sig under tiden dit som donatorn finns för att ta hand om organen. Ett team för hjärtat, ett för levern, ett för njurarna and so on. Det är alltid samma team som tar ut respektive organ som transplanterar in det i mottagaren.

Så jag hade berättat för koordinatorerna att jag skulle vara i Jönköping i helgen. Jag hade förberett allt. Mina vänner bodde på bottenvåningen. De hade bil. Jag hade färdtjänst för hemresan. Vi skulle umgås och ha det trevligt. Jag åt kolanappar och såg fram emot helgen.

När jag upptäcker att jag har missat samtal från dolt nummer.

Jag tänker direkt ”Är det dem?”. Men nej. Det är det inte. Det har inte varit dem förut, bara någon annan inom vården, sköterska, sjukgymnast, min kurator. Eller telefonförsäljare.

Sekunden efter ringer det igen.

Medan jag svarar hinner jag tänka att det här, det kan vara det. Det kan vara nu. Och det var det. Jag reagerade precis som alla andra som får samtalet. Jag trodde inte det var sant. Du skojar. Du driver med mig. Näej, händer det verkligen? Är det sant? Du skojar inte? Det är.. det är nu? Oj. Oj! Ojojojojoj.

Förutom reflexen att säga ”Du skojar” om och om igen, så reagerade jag inte som jag trodde att jag skulle reagera. Jag fick inte panik. Jag var mest lättad. Äntligen! Äntligen kan jag börja gå framåt igen, istället för att stå och stampa på ett och samma ställe. Nu kan jag trycka på Play. Livet är inte längre pausat. Nu händer det som jag har väntat på. Det är det här jag har laddat inför.

Jag hade min packade väska. I garderoben hemma. Jag hade mina cd-skivor med min favoritmusik och mitt fotoalbum. I väskan. I garderoben hemma. Jag hade mjukiskläder och fler böcker. I väskan. I garderoben hemma.

Det var bara att gilla läget.

Jag var så redo som jag kunde bli.

13

2

Ring-a-ding

När man väntar vet man inte hur länge man kommer att få vänta.

Varje dag känns lång. Varje vecka är kort.

Allt kretsar kring en platt, fånig mojäng som ryms i handen. Min telefon. Min iPhone. Jag var livrädd för att tappa bort den. Att batteriet skulle dö. Att jag skulle glömma den någonstans. Att jag skulle bli rånad.

Med hjärtsvikt springer man inte så långt. Eller alls. Jag gick sakta från busshållplatsen med nycklarna kring knogarna, en penna i andra handen och förberedde ett övertygande försvarstal om varför de skulle nöja sig med mitt VISA-kort men låta mig ha kvar min mobil.

Jag fick panik om jag inte kände mobilen i byxfickan eller höll den i handen. Att lägga den i väskan eller jackan var uteslutet. Kände jag den inte så fanns den inte. Fanns den inte så var jag körd. Den här känslan sitter fortfarande kvar efter nästan ett år. Om jag inte känner den på kroppen så måste jag kunna se den.

Dagens ungdom (oj, nu är jag tant) säger att mobilen betyder liv eller död. Utan sin mobil så döööör man. Ack ack, ni skulle allt veta ni..

Jag glömde min iPhone en gång. Det var dop och jag blev hämtad av Anne-Li. Glada i hågen anlände vi till kyrkan när jag insåg att jag inte kände eller såg min mobil. Omedelbar panik utbyttes i förtvivlad panik när väskans innehåll tömdes på kyrkbänken, och den var inte där. Jag blev förvirrad. Dopet började om fem minuter. Vad tusan gör vi? ”Men Emma”, sa Anne-Li. ”Det finns inget annat att göra, det är klart vi åker tillbaka och hämtar mobilen.”

Snö och gegga sprutade när racerbruttan A-L rallycrossade oss hem till Herrhagen. Hon sprang in och hämtade the little black box. Den låg där jag hade lämnat den. På hyllan i badrummet. Inget missat samtal.

Tillbaka vid kyrkan smög vi in. Awww, så fint! Och där gick de ut. Dopet var slut. Vi hann se 12 sekunder.

12.DSC_1812

12.DSC_1800

0

Mellan Hägglund och syrén

Vi har ett uttryck i min familj. Det finns en mening med allt.

Med det menas inte att det är meningsfullt med krig, bilolyckor, barn som dör. Utan att vi alla går igenom saker. Skitsaker. Toppensaker. Vardagliga saker. Det går inte att förutse eller förhindra allt som händer oss i livet. Alla har vi en story.

Det vi däremot kan ta till oss, det är hur vi kommer ut på andra sidan. Lär vi oss någonting? Blir vi bättre människor? Snällare? Mer givmilda? Argare? Mer egoistiska? Oavsett vad så skulle du inte vara den du är utan dina erfarenheter, och utan dina erfarenheter skulle du inte vandra den väg du går på just nu.

Min mamma blev sjuk i april 2010. Hon hade tur. Hennes kropp lade av och sparkade bakut. Det kunde lika gärna varit en stroke eller en hjärtinfarkt.

I över 40 år hade hon arbetat som frissa. Gått upp vid halv fem på morgonen. Tvättat, manglat, tränat. Ätit frukost nummer två och börjat jobba vid sju. Mellan kunderna slängde hon in ytterligare en tvätt, tömde diskmaskinen och åt lunchen samtidig som hon satt på toaletten. I kid you not, det hände oftare än man kan tro. Lunchen bestod inte sällan av en banan. Efter 12-14 timmars arbete kom hon upp från frisörsalongen. Lyssnade vimmelkantigt på mina äventyr från skolan och somnade i soffan bredvid pappa. Ljuset släcktes halv elva och sex timmar senare började hon om.

Det spelade ingen roll vad vi sa. Hon sprang i sitt ekorrhjul.

Efter ett år som sjukskriven gick hon på alla rehabiliteringar hon kunde. Recure Rehab. Iris Hadar. Praktik på ett Bed&Breakfast och senare en klädaffär. Det hade nu gått två år. Fysiskt kom hon tillbaka lite i taget, men mentalt klarade hon inte av för mycket folk, för mycket ljud, för mycket stress eller påfrestningar.

Då hade jag den dåliga stilen att bli sjuk.

Det finns en mening med allt. Mamma klarade inte av att arbeta, kunde inte hantera för mycket folk och det tog hårt på hennes psyke när min hjärtsvikt upptäcktes. Men hon kunde vara där för mig. Hon kunde köra mig till sjukgymnastiken. Hjälpa mig att handla. Komma med matlådor. Vara hos mig på 20 minuter om jag ringde. Jag behövde inte ens säga någonting. ”Jag kommer.”

Jag har också fått vara med om oerhört mycket som jag aldrig skulle fått uppleva om jag inte hade blivit sjuk.

Jag har varit med i TV vid flertalet tillfällen. Första gången var live i TV4 Nyhetsmorgon, med min (inte då, men nuvarande) kollega Peter Carstedt och socialminister Göran Hägglund. Jag stod på väntelistan sedan sex veckor tillbaka och TV4 gjorde ett inslag om den statliga utredningen som Hägglund ville införa för att Sverige ska bli bättre vad gäller organdonation.

Nästa gång var midsommarafton. Transplanterad och piggare än någonsin gästade jag återigen TV4 Nyhetsmorgon för att berätta vilket bra liv man kan leva som transplanterad.

Jag har spelat in en bioreklam för att uppmärksamma organdonation. Och besökte återigen TV4 Nyhetsmorgon i samband med donationsveckan oktober 2013. Radio, webben, tidningar, sitta i publiken på Svenska Hjältargalan och se Martha motta priset som Årets Kämpe, föreläsa för gymnasieelever, högskoleelever, sjukvårdspersonal, flyga inrikes (aldrig gjort förut, nu har jag gjort det tre gånger), träffa Anders Milton som är den statliga utredningens utsedde, utbilda volontärer och – det bästa av allt – fått ett nytt jobb.

Jag ska få fortsätta kämpa för att Sverige ska bli bättre vad gäller organdonation, via MOD – Mer organdonation. Jag får vara med och göra skillnad. Jag får jobba med något som, bokstavligen, ligger mig väldigt nära om hjärtat.

Jag är inte sjuk längre. Mamma klarar av folk igen. Hon börjar snart arbeta i kansliet på Billeruds golfbana. Pappa (golftokig sen -97) är överlycklig.

Det finns en mening med allt.

11.IMG_3861

11.IMG_3617

11.IMG_3505

11.IMG_3361

11. Nyhetsmorgon feb MOD 2

11. KHaktuellt

11. Hjältegalan

0

Väntan

En vän som var gravid sade att hon inte skulle vilja ha ett planerat kejsarsnitt, för det skulle vara tråkigt. Det är ju en del av charmen med att vänta barn att inte veta när det händer.

Jag skulle gjort allt för att ha haft ett bestämt datum.

Att stå på en väntelista är absurt. Det är en levande mardröm man inte kommer ur. Så här skrev jag när jag hade väntat i nio veckor, fyra dagar och fem timmar:

Om jag ska beskriva hur det är att stå på väntelista för transplantation, så tänker jag på en spänd pilbåge. Det är en spänning i kroppen hela tiden. Konstant. Jag har ingen aning om när de ringer, bara att de kommer att ringa. Nu har jag börjat inse att alternativet, att de inte ringer, inte är något alternativ. Jag vill inte tyna bort och bli sämre. Bågen är spänd. Pilen ligger an. Och det är inte jag som avgör när den ska fyras iväg, det är inte ens jag som håller i bågen. Jag vet bara att jag är den spända bågsträngen. Det finns en risk att jag börjar repas upp, spricka och gå av från all den anspänning denna väntan innebär.

Jag kan försöka låtsas att jag inte tänker på det. Att jag kopplar bort tankarna helt och njuter av att ”vara ledig”. Det är det många som kanske tror. Men det går inte. Det finns i bakhuvudet. Detta är inget riktigt liv. Jag är enormt rädd för att bli sämre. Om det går vill jag undvika det till varje pris. Läkarna har berättat om en hjärtpump som kan opereras in om mitt eget inte orkar längre under väntetiden. Den kan man leva med i flera år. En låda i magen, kopplingar till hjärtat och sladdar ut till ett externt batteri som för väsen dygnet runt. Tack, men nej tack. Ju sämre jag blir, desto svårare blir transplantationen. Det handlar inte om jag blir sämre, utan när. Hinner jag få ett nytt hjärta i tid? Eller ja, bättre begagnat. Ska jag få börja leva mitt liv igen?

Samtidigt är jag rädd för samtalet. Jag fungerar ju rätt okej som det är. Så länge jag inte försöker göra för mycket saker. Eller gå i för många trappor. För vad händer om de ringer ikväll och säger att det är dags, sedan går allting fel som kan gå fel och jag vaknar aldrig upp ur narkosen? Då var det här min sista dag.

Jag har svårt att förstå att livet kan ta slut. Nu. Inom kort. Jag är ju så levande. Hur är det möjligt att jag inte ska finnas till längre? Och varför måste jag ta itu med detta redan? Jag kan gå med på att alla ska dö, även jag, men det är när jag blir gammal. Nu? Frustrationen av att inte ha valt detta, utan plötsligt händer det, jag måste bara acceptera det och hantera det. Vissa dagar går det inte ihop.

Uttrycket ”bryt ihop och kom igen” har aldrig varit så passande. Jag bryter verkligen ihop. Gråter, hulkar, skriker. Men jag orkar bara bryta ihop max tjugo-trettio minuter åt gången. Sen är jag trött på mig själv. Vad sörjer jag för? Jag är inte död än. Gör något vettigt istället. Oftast är det vettiga i den situationen att gå till sängs, eftersom klockan är efter midnatt (mer regel än undantag). Tanken på att inte finnas till längre. Den är lika ogripbar som att försöka föreställa sig hur det var innan man föddes. Det går inte ihop.

Att vara nära döden är en ny känsla. Egentligen är jag inte närmre döden än någon annan. Det har bara pekats ut lite tydligare för mig. Jag har egentligen bara kontroll över den närmsta halvtimmen-timmen. Det är så lång tid jag har på mig väl samtalet kommer, tills räddningstjänsten står utanför, redo att ta mig till Sahlgrenska. Den tiden är min.

Men så kan jag inte leva. I en bubbla som bara sträcker sig en halvtimme-timme framåt. Jag har, med undantag för min sjukdom – dock egentligen tack vare min sjukdom, äntligen börjat leva. Polletten har trillat ned. Det är inget som skymmer sikten. Allt är så tydligt. Livet är inte att få fler dagar, utan snarare att få mer liv i de dagar du har. Livet i stort ger mig hopp. Jag jobbar på att släppa kontrollen och inse att jag bara kan påverka hur jag mår i den här stunden – jag har ingen aning om hur nästa blir, om döden ligger nära eller långt bort. Det enda säkra är att döden finns. Och att jag lever nu.

Jag sjunger i kör. Jag myser med min katt. Jag fotograferar. Jag målar. Jag spelar gitarr. Jag sjunger i duschen. Jag sjunger lite till. Jag spelar brädspel med vänner. Jag experimenterar i köket. Jag styrketränar (typ). Jag skriver låtar. Jag drömmer om framtiden. Jag pratar med mig själv på franska. Jag blir lätt berörd. Jag blir mindre störd. Mindre irriterad. Mer lättsam. Jag har hittat ett annat fokus. Ett annat jag. Ett mer riktigt jag.

Jag har aldrig gått på så mycket bio, teater, stand-up som nu. Skrattat så mycket som nu. Jag har aldrig uppskattat umgänge på samma sätt förut. Att göra saker med andra. Dela härliga stunder. Upplevelser betyder så mycket mer. Och det så mycket mer som jag vill uppleva.

Att träffa andra som gått igenom olika sorters transplantationer har gett mig oerhörda mängder hopp. Det finns ett liv efter transplantationen. Ett bra liv. Ett friskt liv. Där jag kan göra allt som jag kan göra nu, och så ofantligt mycket mer. Det ser jag fram emot. Med glädje. Det är min nya chans. Att kunna bädda sängen utan att bli andfådd. Att kunna gå till affären och tillbaka. Ta trapporna två åt gången. Springa uppför en backe. Tänk, vad livet är underbart.

Frustrerande och hoppfullt på en och samma gång, det är att jag inte känner mig så sjuk som läkarna säger att jag är. Det gör det svårt att acceptera att allt som händer verkligen händer. Att de ska skära upp mig och byta ut mitt hjärta. Att det hjärta jag föddes med skall sluta slå. Medan jag ska fortsätta leva. Och allt jag ska gå igenom efter transplantationen. Livet som jag tänkte mig försvann. Jag är för alltid fast i sjukvården. Livstidskontrakt. Läkare, tabletter och inkräktande undersökningar.

Samtidigt är det hoppfullt. Jag ska inte göra mig sjukare än jag känner mig. Min i stort sett totala sjukdomsförnekelse ger mig möjlighet att gå igenom detta så ‘frisk’ och ‘stark’ som jag bara kan. Att faktiskt klara av allting. Jag planerar att komma ut ännu friskare och starkare på andra sidan. Det finns ingen rättvisa eller orättvisa. Det finns bara livet. Här och nu. Och livet blir inte som man har tänkt sig. Så släpp det.

Utan hjärtsvikten och väntelistan skulle jag inte vara den jag är idag. Den jag blivit det senaste halvåret. Och inte bli den jag kommer att bli genom hela den här cirkusen. Det fyller en funktion, och det kommer att innebära något bra. Det måste det göra.

Allting kommer bli bra till slut. Och om det ännu inte är bra, då är det ännu inte slut.

10.DSC_1959

0