Taggarkiv | advent

Trasig bindning

Det blev en heldag i skidtunneln igår!

Från 10.45 till 16.00. Inklusive lunch och eftersnack. Satan sicken träningsvärk jag har idag. Det var lite mer folk där på lördag än fredagskvällar märkte vi. Det är ju bra att vänja sig vid att åka med fler, men det innebar lite störningsmoment. Exempelvis väntade jag lite i första nedförsbacken, då tjejen före mig såg ut att ta det lite lugnare. När hon försvunnit bakom kröken stack jag iväg. Men hann ikapp henne. Fort.

Fack, tänkte jag. Jag måste gå ur spår så jag inte kör på henne.

Jag har aldrig testat att gå ur spår i sådan hög hastighet tidigare. Det gick inget vidare och första vurpan var därmed ett faktum.

Men det var ju egentligen inget störande – mer än att jag själv inte lärt mig tekniken ännu. Är ganska taggad på att lära mig, så jag slipper stupa fler gånger. Däremot var det desto mer irriterande att en del plogade I SPÅRET. De stod kvar med höger fot, men ställde ut vänster skida och plogade – med resultatet att ena väggen på vänster spår försvann.

Jag svischade nedför en av backarna och upptäckte att jag helt plötsligt låg raklång på marken, med benen åt varsitt håll, och åkte fortfarande framåt. Jag tog emot mig med båda armarna och det sprutade upp snö i hela ansiktet, på halsen, ner i nacken. Allt för att jag inte hunnit med att se att vänster spår was no more.

Där rök också ena bindningen.

Den utlöste för att inte skidan skulle brytas, vilket är bra. Men det gick också av en del på bindningen, vilket är mindre bra. Vi (läs: Henrik) testade att få tillbaks den, men ack – den ville ej. Det blev till att traska tillbaka genom tunneln. Killarna i shopen kunde få på bindningen någorlunda, så det gick att fortsätta åka. Fast lite vingligare var det.

Och så oerhört tungt!

Jäklar vad trögt allting gick. ”Den här gången och nästa kommer vara döden”, sa Henrik. ”Det ska det vara, musklerna börjar känna av allting nu.” Jag försökte peppa mig med Pers visdomsord:

Lite jävlar anamma väger ingenting, så packa på för fullt!

Torsby Ski Tunnel 2 Torsby skidtunnel sträckan Trasig bindning

.

Idag har jag skaffat nya bindningar, tränat armar i gymmet och sjungit med kören – även en första-advents-fika hanns med. Har inte käkat middag, men det blev en älg…

.

Stakmaskin SATS

Blev jätteglad när jag hittade den här fina stakmaskinen på SATS (då hade jag redan kört triceps så jag orkade ca en minut…)!

Pepparkaksälg

.

Träning

Lördag - 20 km längdskidor i skidtunneln.

Söndag - gymträning. Triceps 6 kg, rygglyft, ryggmaskin 25 kg, omvända flyes 3.5 kg, rodd 20 kg. 3 set x 15 rep på alla övningar. Avslutade med rask gång 10 min på löpband.

0

Det här överlever inte jag

Vi skulle precis till att tända första ljuset i adventsljusstaken. Det var nu jag skulle bli frisk igen. Vilken härlig julklapp det skulle bli.

Jag tog mig till återbesöket på hjärtmottagningen med lätta, dock långsamma, steg. Allt pekade framåt. Jag tog mig nu kanske 250 meter på eget bevåg. Pauser medräknat. Jag hade nyss flyttat till en ny lägenhet i Karlstad. En lägenhet utan 64 trappsteg. Bara 20 minuter från mamma och pappa. I samma kvarter som alla mina vänner. Jag gick på sjukgymnastik tre gånger i veckan. Två styrkepass och en omgång vattengympa. Jag, tanterna och farbröderna. Min kurator och jag pratade om allt mellan himmel och jord. Och jag hade beställt en fantastisk säng från IKEA. 1.80. Till mig och Trassel.

5.DSC_1628

5.DSC_1640

Jag lyssnade med ett halvt öra på hur min hjärtläkare började förklara att hjärtat inte hade återhämtat sig så mycket som det borde sen i somras. Inte alls faktiskt. Det hade snarare blivit lite sämre.

Jag tog inte in vad han sa. Jag mådde ju bättre. Det var väl ändå det som räknades?

När han började välja sina ord med omsorg reagerade jag direkt. På hur han sakligt förklarade att subjektivt kunde jag uppleva en förbättring, men enligt ultraljud och prover fanns där ingen. Objektivt sett hade ingenting hänt som visade att det gick åt rätt håll.

Mina tankar rusade. Var det tal på klaffbyte ändå? Varje gång mina vänner och bekanta hade frågat mig om jag var tvungen att opereras hade jag svarat i lätt ton: ”Nej nej, på sin höjd kanske de behöver byta en klaff, men inget mer.” Utan att stämma av med någon läkare så var det så långt jag någonsin hade tänkt. Jag hade heller aldrig reflekterat över vad ett kaffbyte innebar. Och nu var jag rädd. Jag ville inte behöva opereras. Inte igen. Och inte i hjärtat.

Läkaren tog lång tid på sig, och jag började inse att han skulle säga något som jag inte ville höra. Men jag kunde inte komma på vad. Min hjärna var låst. Klaffbyte. Klaffbyte. Klaffbyte.

Till slut så yttrar han för först gången ordet. Transplantation.

Det blev helt svart. Jag föll och jag föll och jag föll.
Den första tanken som dök upp var ”Det här överlever inte jag.”

Det var så tydligt. Jag har klarat mig igenom mycket, men inte det här. Nu tar det slut. Min blick fixerades vid ett anatomiskt plasthjärta på bänken bakom min läkare och jag försökte förstå. Förstå att jag behövde ett nytt. Det hjärta som jag föddes med ska skäras ut ur min kropp och sluta slå. Nästa tanke som dök upp var

”Hur berättar jag för mamma?”

Jag hörde inte mycket mer av vad som sades på läkarbesöket. Jag antar att jag hämtade mig, kom tillbaka till rummet, nickade på de rätta ställena och sade att jag förstod. Efteråt har jag fått höra att jag var stark. Att jag aldrig bröt ihop. Att jag har hanterat allting så bra.

I hela mitt liv har jag levt med en känsla av annalkande katastrof. Något hemskt kommer att hända, och innan det har hänt kan jag inte leva ordentligt. Fullt ut. Ofta har jag sett framför mig en eldsvåda. Bränder är min största rädsla. Eller en flygplanskrasch. En bomb som exploderar. Ett psyko med en k-pist. Eller att min mamma eller pappa får en dödlig sjukdom.

Plötsligt förstod jag. Det var nu det hände. Nu kom det som jag fruktat och väntat på. Det min läkare tolkade som styrka och att jag ställde in mig på att klara av detta var något annat. Jag ställde in mig på att det här var början på slutet.

IMG_4353

0