Taggarkiv | akuten

Det blir aldrig som man tänkt sig

Av Emma Dalman den 27 juni, 2014 i Roligheter, Sjukhus

Vad var det jag sa, att de säkert hade bra sjukhus i Sundsvall också? Höh, ja det får jag verkligen inspektera på nära håll.

Jag hann hälsa på Matt och Jennifer i exakt 6.5 timme innan det var dags att åka till akuten.

Men det var trevliga sex och en halv timme. Vi åt en traditionell engelsk söndagsmiddag (fast det var torsdag), åkte ut till Birsta City som är Nordens största köpcentra och tog en fika, smet upp till Södra Stadsberget och kollade på utsikten, och slutligen tog Jennifer och jag en liten promenad runt Sidsjön. Vi fick ta det väldigt lugnt, stanna flera gånger och i sista backen upp gick jag baklänges.

Det påminde alldeles för mycket om hjärtsvikten för att ens vara det minsta lustigt.

Jag skrek rakt ut när jag satte mig i bilen. Ingen ställning var bekväm. Ont, det gör ont, det gör ont. Vi hade redan pratat om att jag skulle försöka få en tid hos en av läkarna på vårdcentralen där Jennifer jobbar dagen därpå, men vi insåg att ingen primärvårdsläkare skulle våga ta i mig med tång – utan jag skulle ändå bli skickad till akuten. Då åker vi dit direkt på fredagsmorgon, bestämde vi. Men när Matt hämtade oss efter promenaden undrade han varför vi inte åkte in direkt. Ja, jo, det lär ju knappast bli bättre under natten.

22.30 plingade vi på hos Sundsvalls akutmottagning. 22.36 fick jag komma in. Ordet ”transplanterad” har lika stor effekt i Västernorrland.

Natten spenderades på AVA. Akutvårdsavdelningen.

The stuffing was to die for!

Birsta City – allt du behöver förpackat under ett och samma tak.

Utkikstornet på Södra Stadsberget.

Utsikten från Södra Stadsberget.

Nya bron som byggs för att leda om E4′an från Sundsvalls centrum.

Jennifer in tha car.

Promenad vid Sidsjön.

Sidsjön.

Sundsvalls akutmottagning.

Inlagd, igen..

Av Emma Dalman den 11 juni, 2014 i Sjukhus

Asså det här är ta mej fan inte sant.

Gissa tre gånger vart jag är?

Huh, bara för att ni är så j#*%a smarta. Ja det är klart att jag är på akuten. Och snart inlagd. Som vanligt. När är det dags för en paus från det här?

Igår vid lunch började det värka kraftigt i framför allt vänster nacke och axel. Jag cyklade som en tok till sjukhuset – inte för lite värk, nej lugna ner er nu – utan för att jag var sen till ultraljudet av hjärtat. Värken i nacken tilltog när jag låg raklång och spred sig även till höger sida. Det började kännas i bröstkorgen när jag andades djupt. Efter ultraljudet kunde jag sitta upp och komma ner lite i varv innan det var dags för arbets-EKG’t.

På ett arbets-EKG ska jag cykla i ett visst tempo där motståndet hela tiden ökas, men hastigheten ska hållas på samma nivå, tills jag inte orkar längre. Med jämna mellanrum svarar jag på om jag upplever någon bröstsmärta, hur andfådd jag är och hur hög ansträngning jag upplever. Det tas blodtryck och pulsmätning samt att jag är kopplad till elektroder som mäter EKG. Allt för att se hur min hjärtrytm med mera svarar på ökad belastning. Det är psykiskt ansträngande, då det inte finns någon specifik tid som ska klaras av. Det är ingen som säger ”Kom igen, det är bara fem minuter kvar! Fyra minuter. Tre. Snart där!”

Nope. Du avgör själv när du inte pallar längre. Orkar jag mer nu? Ska jag ge mig? Har jag klarat det bättre än förra gången? Hur länge har jag hållit på?

Det var mina knän som till slut satte stopp. De var helt slut efter mina 15 kilometers vandrande igår. Men resultatet var ändå bra. Min förväntade kapacitet är någonstans mellan 113-169 watt (de har inte procent här som på Sahlgrenska), och jag klarade 150. Läkaren sa också att ultraljudet såg fint ut.

Är det då någon som klandrar mig för att jag drar på lite extra på cykeln ut till Södra Råtorp (fika med två vänner och en minimänniska) och hem igen?

Allt såg ju bra ut.

Igår kväll ökade smärtorna och jag har knappt sovit inatt. Pallade upp mig mot alla kuddar jag har. Varje andetag hugger i bröstkorg, nacke och rygg. När jag ringde 1177 och berättar:

A) Jag är hjärttransplanterad, och
B) Jo, ja, det har varit lite tryck över bröstet, på vänster sida, nej jag känner inget i vänster arm, va – vad sa du? Ambulans?

… så resulterar det i en styck ambulansfärd till CSK och en enkel incheckning på avdelning 57. Home, sweet home?

Inlagd…

Av Emma Dalman den 8 april, 2014 i Sjukhus

Jamen det här var ju trevligt.

Det var inte konstigt att kroppen sa ifrån i söndags. Men den hade ju inte behövt gapa och skrika nåt så förbannat.

På söndag kväll fick jag mer och mer ont i axlarna. Det spred sig till skuldrorna. Jag kunde inte luta mig tillbaka i soffan. Jag satt böjd framåt över datorn och masserade nacken febrilt. Det blev svårare att andas. Varje andetag högg som en kniv. Framför allt i bröstkorg, rygg och axelparti. Jag mumlade ”Nej, nej, nej, sluta, sluta, sluta…”. Till slut kröp det i hela kroppen. Jag blev varm och helt iskall. Febern grep tag i mig och jag somnade av utmattning någon gång kring fyra-tiden på morgonen. Uppallad på ca åtta kuddar för så fort jag lade mig fick jag ingen luft och det gjorde så ont.

Trögfattad som jag är gjorde jag inget under måndagen, mer än att svara på mail och vänta. För det skulle ju gå över.

När det blev sen eftermiddag insåg jag att det här påminde allt för mycket om infektionen i januari. Precis samma förlopp. Jag ringde Sahlgrenska. En timme senare hade jag packat (det är standard) in mig och en väska i mammas bil. Efter ytterligare en timme hade vi avklarat akuten, provtagning, samtal med läkare, lungröntgen och jag var på väg till ett eget rum på hjärtkliniken.

Ordet ”transplanterad” på akuten har samma effekt som Ali Baba’s ”Sesam öppna dig”.

Och här är jag nu.

De vet fortfarande inte vilken infektion jag har. Ultraljudet idag höll på att skrämma slag på mig. Tjugo-trettio minuter. Läkaren sa inte ett ord. Hon hummade lite då och då. Noterade olika värden. Mina tankar rusade. Man hinner tänka en hel del på tjugo-trettio minuter.

Har jag fått tillbaka hjärtsvikten? Kommer det gå att häva med mediciner? Nej just det, det funkar ju inte på mig. Men kanske på det nya hjärtat? Om det inte går.. Tänk om jag behöver byta igen? Gå igenom allting igen? Vänta igen? Det har inte ens gått ett år…

När läkaren var klar och verkade gå fick jag tvinga mig själv till att fråga hur det såg ut. ”Har jag fått hjärtsvikt igen?” Det var knappt att jag fick fram orden. Hon tittade på mig.

”Nej då. Det har du inte. Men du har vätska i lungsäcken och kring hjärtsäcken. Så vi ska kolla upp lite mer saker.”

Kolla på.

Navigation

Taggarkiv | akuten