Taggarkiv | biverkningar

Pillertrillar’n

Ett halvår innan jag blev sjuk hade jag slutat med p-piller. Jag tog knappt huvudvärkstabletter. Jag ville bort från läkemedel. Jag ville inte ha något med vården att göra. Jag hade varit patient nog många gånger. Nu var det fokus på det friska. Plötsligt var jag sjukskriven, beroende av mina föräldrar, med en stor kasse tabletter, piller, askar och burkar stående i köket. Från och med nu var det läkemedel som gällde livet ut. För hjärtsvikt är inget som man bara blir av med, som jag så naivt trodde.

En vecka efter att jag hade fått min diagnos skrev jag följande:

Det som känns tungt är att inte veta prognosen. Läkarna säger att jag med största sannolikhet kommer att bli bättre, men de vet inte hur bra. Och jag oroar mig lite för om det här kommer inverka stort på min förväntade livslängd. Kommer jag kunna bli 80-90? Eller pallar hjärtat max fyrtio år efter något sådant här så jag kolar vid 60? Tidigare? Är det ens någon idé att börja pensionsspara? Jag vill både veta och inte veta. Vet ju inte ens om det går att sia om.
Hur blir den fysiska kapaciteten framöver? Vad kommer jag orka? Vad hände med planerna på att genomföra en Svensk Klassiker? Lära mig capoeira i Brasilien och salsa i Argentina? Cykla genom Frankrike?

Jag ställdes mot en rad stora frågor. Men det som grämde mig mest var ändå behovet av mediciner. Jag som värdesätter frihet över allt annat var nu beroende av att ta tabletter på givna tider varje dag. Aldrig mer kan jag bara sticka iväg, utan måste planera hela dygn i förväg. Vilken tid kommer jag hem? Ska jag ta med kvällsmedicinen? Ska jag ta med morgondagens doser också, utifall att? Kan jag lämna det hemma? Då måste jag vara här kl.20.00 ikväll. Kommer jag kunna resa? Tänk om det blir så.. Tänk om det inträffar.. Tänk om.

Ett läkemedel gav mig klåda under fötterna, i handflatorna och lite överallt. En tablett gjorde mig speedad och klarvaken om nätterna. En kapsel begränsade pulsen. Och flera gjorde mig karusellyr. Jag hade vätskerestriktion och fick max få i mig 1-1.5 liter vätska per dygn. Jag har aldrig varit så törstig. Jag sög på isbitar för att lindra törsten och det var en rungande åtgång av ispåsar. Jag hade vätskedrivande, ACE-hämmare och betablockerare, bland annat smått och gott. De två sistnämnda skulle hjälpa hjärtat att bli starkare.

Problemet med dessa tre var att alla sänkte blodtrycket. Och jag har alltid varit en lågtryckare. Målet var att försöka bli av med det vätskedrivande (det blev aldrig så), och öka de andra två rejält. Utan att jag svimmade konstant på köpet. Det var långsamma upptrappningar, några byten, många blodprov och fler ultraljud.

En magnetröntgen gjordes i Örebro. I en klaustrofobisk liten cylinder rullades jag in. Fastspänd. Med instruktioner om att jag inte fick röra mig alls under de kommande 90 minuterna. Deras musikanläggning fungerade inte för tillfället, så jag kunde heller inte lyssna på någon distraherande musik. Bara det enorma klankandet, bonkandet och tjutandet från maskinen. I 90 minuter. Utan klocka. Jag vet nu att jag skulle hålla emot bra under tortyr.

Mot slutet kom en sköterska för att spruta in kontrastvätska. Jag frågade försiktigt om jag fick vicka lite på tårna. Det pirrade. ”Ja visst, inga problem.” Hmm. Får jag röra på fötterna också kanske? ”Absolut.” Kanske till och med sträcka på benen lite? ”Självklart! Du behöver bara ligga still med bröstkorgen, men fötter, ben, händer, armar och huvud får du röra på hur mycket du vill.”

Och hur i hela friden menar ni att jag ska tolka ”Rör dig inte alls under undersökningen” som att ”Du behöver bara ligga stilla med bröstkorgen, resten är fair game”?

Mental note till all sjukvårdspersonal: Bara för att något är självklart för er, så är det inte det för alla patienter. Var tydliga. Extra tydliga. Över-wait for it-tydliga.

Undersökningen visade att jag troligen varit sjuk i flera år. Kanske sedan jag föddes. Vi fick också veta att vi aldrig kommer få veta varför. Vi satte vår tro till medicinerna. Till läkarna som sa att hjärtat skulle bli bättre. Till hoppet om att jag skulle vara frisk till jul.

Men inga mediciner hjälpte.

4.medicinskåpet

4.IMG_3028

0