Taggarkiv | blodprover

Så nära, men ändå så långt bort

Igår fick jag ställa in överlevnadslägret.

Fy fan helvetes jävla skit förbannade piss jädra fucking satanista perkelle.

Jag var ju så nära. Fysiskt, psykiskt, mentalt, kroppsligt. För tio minuter sedan skulle jag ha blivit upphämtad. Om en timme och en kvart skulle det varit samling i Fränsta och inackordering i militärtält. Ikväll skulle jag lyssnat på första ”lektionen” i överlevnad. Imorgon skulle jag lärt mig allt om nödsignaler, bivacker och förflyttning. På måndag om jakt, fiske, egenvård och eld. På tisdag förmiddag om växter, rötter och vatten.

Efter lunch på tisdag skulle vi gått ut i skogen och överlevt till fredag kväll. Enda utrustningen skulle varit kläderna på kroppen, regnjacka, kniv och eldstål.

Eftersom jag har problem att böja mig ner och få på mig strumporna, samt ta mig ner och upp från en vanlig toalett, så förstår jag rent konkret att det skulle blivit svårt. Och samma del av mig förstår också att det inte skulle blivit särskilt roligt om varje andetag är en pina. Likaså inser jag att det kommer bli mycket bättre att göra kursen när jag är helt fit for fight och att det smartaste är att vänta.

Men.. Åh. Det är verkligen inte synd om mig. Det finns de som har det så mycket värre än att de fått ställa in en kurs och istället bli omhändertagna på sjukhus. Det finns de som har det mycket kämpigare än att få personalen på ett nytt sjukhus att förstå att ens blodkärl är stenhårda och det spelar ingen roll att du är ”världsbäst” på att sticka – det är mig det går ut över – och jag vill verkligen att vi tar på emlakräm och bedövar först. Det är en fis i rymden att oförberedd behöva tömma höger lunga på vätska, eller att få en PVK insatt efter några misslyckade försök för att sen få veta att den är för liten för att klara av kontrastvätskan som behövs för skiktröntgen så vi får sätta en ny och större PVK – som i sin tur tar fem stick innan man hittar rätt och får den att fungera – för att direkt efter få beskedet att det blir nog ingen skiktröntgen eftersom det sliter så mycket på njurarna och ett blodprov räckte.

Nej då, jag ser positivt på tillvaron och är inte alls bitter över det faktum att jag är 55 mil hemifrån och inte får använda min mobil på den här avdelningen, att de serverar lunch så tidigt att jag knappt hunnit svälja frukostmackan och att jag nu ska bli flyttad till en 3-sal och behöva dela utrymme (och toa) med fisande, snarkande och ojande åldringar, när allt jag vill är att titta på serier (utan hörlurar) och försöka sova på nätterna (utan hörselproppar).

Det känns jättebra. Det kommer bli en underbar helg det här.

Kvällsmat Sundsvall

Kvällsmat.

IMG_4527

Utsikten från avd 27, HIA, mitt enkelrum.

Emlabedövning

Bedövad och redo för provtagning. Bäst att gardera sig.

0

Dagens Host, Prov och Ros

Hostan har mig fortfarande i sitt grepp. Ett tag vandrade den ner i lungorna och det rosslade för varje andetag jag tog. Så idag har jag varit på lungröntgen samt tagit blodprover. För säkerhets skull.

Det är väldigt mycket ”för säkerhets skull” nu när jag är transplanterad.

Givetvis tycker jag det är bra. Kör på bara – hängslen och svångrem – hela faderullan. Hellre ett stick för mycket än ett hjärta för lite. Jag har dock en oerhörd tur när det kommer till provtagning på lab. De har en stickspecialist, Emin, som vi fått tillkalla några gånger. Jag har stenhårda kärl som rullar iväg och gömmer sig. Jämt. Utan undantag. Men Emin klarar alltid av mina kärl.

Efter de första gångerna jag tog prover här så har jag lyckats få Emin varenda gång. Vad är oddsen för det? Idag exempelvis, så plingade det till ena sekunden ”Nr 49, rum 3″ (vilket var jag) och nästa sekund ”Nr 50, rum 4″. När jag öppnar dörren till rum 3 – vem står där om inte Emin? Hade han tryckt två sekunder senare så hade jag hamnat i rum 4 och den andre patienten i rum 3.

”Hur lyckas vi?” var det första Emin utbrast när jag kom in.

Röntgen och provsvaren såg bra ut. Avdelningen får Dagens Ros då de bjöd mig på lunch när jag fick vänta länge på doktorn och endast hade en banan med mig. De vet hur en hungrig Emma ska tas.

Aydin undersökte mig och hörde att det var lite slem i lungorna men inget som behövde behandling. Så nu sitter jag på vår inbyggda altan och läser om organiseringen av volontärer samt börjar bli nervös inför morgondagens gradering.

59.DSC_0060

59.DSC_0061

59.DSC_0062

59.IMG_4277

0