Taggarkiv | core

Hundra år och spyfärdig

Core på Optimal Träning innan frukost. Skulle nog ha bunkrat upp och käkat mer än en uppladdningssmoothie. Det var ju ändå styrka jag skulle köra, inte kondition. Ja, jag skyller på det. Blandade olika övningar från pass 1 och 2. Flest från pass 2. De går lättare.

Carro kollade läget. Jag behöver inte ha helt raka ben på benrotation med pilatesboll – yay – och tydligen var inte målet att jag skulle klara alla övningar fullt ut från början. Vilket jag hade trott. Jag orkar inte 3×20 av sidolyft plankan, men 3×15 (typ-ish). ”Vad bra, då är du ju snart där!!

Jag som tänkte jag var svag som inte redan ”var där”.

Höll på att somna i soffan, men väckte mig själv med dammsugaren. Höll på att börja gråta när teknisk support inte kunde supporta tekniken att få mitt fiber att fungera med routern. Höll på att jubla – gav upp ett litet glädjetjut åtminstone – när jag löste det hela all by myself. Åh ljufva internet, whad skola jag göra utan Dig?

Kvällens Krav Maga-pass tog musten ur mig. Jag kände mig som en urkramad tvättsvamp. En som ändå var fylld med vatten, för hela kroppen är tung och trög.

På vägen hem undrade en av mina yngre träningskompanjoner hur det var. På min tid. Say what? ”Ja, jo, jag undrar hur det var på din tid när du pluggade. Fanns det Facebook och sånt som distraherade er?”

Öh, ja, det var bara några år sen jag läste.

”Ja men jag menar bara, jag har fått för mig att det inte fanns så mycket distraktioner på din tid.”

Vad är jag? Hundra? Ett till ”På min tid..” och det blir en hammer punch åt sidan – in your face – en regular kick i skrevet, en armbåge i nacken och för att top it all off – en rak höger. You little punk.

Om jag bara inte mådde så illa.

Efter att ha undervisat unge herrn om tants vilda studietid med The Sims, GTA och MySpace – innan Facebook, Instagram och Twitter kom in i bilden – så stapplade jag mig sakta hemåt. Bananen fick jag tvinga i mig. Flaskan med O’boy smuttade jag på till och från. Ur någon annans perspektiv, vem som helst, måste jag sett stupfull ut. Långsamt, men ostadigt, vacklande framåt. Huvan uppdragen över huvudet. Och en flaska, som skulle kunna innehålla vad som helst. O’boy!

Fötterna är ömma klumpar. Benen är söndersparkade. Knäna viker sig. En ny höft kanske? Händerna är svaga och tappar greppet – om en halvlitersflaska. Blod på underarmen. Överarmarna orkar inte upp ovanför axlarna. Axlarna ska vi inte gå in på. Buken protesterar och vill inte ha i sig en droppe till. Den vill helst att jag hittar närmsta buskage.

Jag orkar inte hålla Trassel när jag ramlar omkull ner i soffan. Han får lägga sig till ro bäst han vill. Jag rör mig inte förrän, ja, när då? Lördag? Söndag kanske. Måndag låter bra.

Just det, ansiktet har jag inte nämnt. Glittrande ögon. Rosiga kinder. Ett stort leende från sida till sida. Jag älskar det här.

36.IMG_4098

0

Core med Carro

Jeez louise vad nervöst det var att komma ner till Optimal Träning idag. Jag har aldrig tränat med en PT förut. Tänk om det blir så som jag fasade för att det skulle bli med löpningen men som det inte blev? Det vill säga att jag inte orkar någonting. Blicken från Carro när hon inser att det här aldrig kommer att gå. Känslan av misslyckande. Innan vi ens kommit igång…

Tittade mig själv i spegeln inne i omklädningsrummet. Psykade mig hårt. Ryck upp dig. Kom igen. Gå ut dit och ge allt du har. Du kan inte göra mer.

Vi satte igång lite försiktigt. På en kvart hade jag gjort över 200 knäböj.

Men jag märkte det inte. Eller ja, det är klart jag gjorde. Men Carro är smart. Hade hon sagt att jag skulle börja med 200 knäböj hade jag stupat efter 20. Eller gått därifrån och undrat vem fan hon trodde jag var? Superwoman? Hell girl, jag har bytt hjärta, inte blivit biten av radioaktiv spindel.

Vi började med en kettlebell. Böj benen. Sträck och låt höften knycka till så tyngden svischar upp framför kroppen. Raka armar. Ner igen. 3×20.

Kettlebell igen. Knäböj. Sträck benen. Lyft tyngden nära kroppen upp förbi ansiktet så högt upp det går. Ner igen. 3×20.

Tunga grova rep. Ett i vardera handen. Uppgiften är att slå dem ner i marken. Böja och sträcka på benen. 3×30.

Nu är vi uppe i 210 knäböj.

Utfall. Ett ben i taget. En kettlebell i ena handen. Väl nere lyfts kettlebellen rakt ovanför huvudet. Efter 20 byter man ben. 3×20. Det följdes av boxning. Raka slag. Krok. Knä. Spark. Det här är min hemmaplan. Detta kan jag. Magövningen efter det tog inte på mina magmuskler. Däremot blev armarna och axlarna helt slut. Där ser man vart jag är svag. Att lyfta en 5-kilos medicinboll från sida till sida – med ett lyft i mitten och lyfta ben – det visste däremot vart det tog. Ja jävlar. Det är sant som de säger. Det som inte dödar, det härdar.

Fokus ligger på styrka. Men pulsen ökar fort som attan. Vilket är meningen. Vi jobbar med pulshöjande coreträning. Målet är att bygga upp mig inifrån och ut.

Jag kände mig som en urvriden disktrasa när vi var klara.

Men jag klarade det. Carro sa att jag klarat mer än hon trodde. Då känner jag mig nöjd.

Risken finns att jag kommer känna så ofantligt mycket mer imorgon.

29.DSC_0041

29.DSC_0044

29.DSC_0047

29.DSC_0048

29.DSC_0052

0

Dokumentär Härifrån

Första hemmapasset. Har fått övningar från Carro. Yikes.

Jag log brett när jag såg att höftlyft stod överst. Det är min favoritövning. Särskilt med fötter på boll. Det här var utan boll, men ett ben i taget. Easy peasy tänkte jag och lade mig tillrätta.

WTF? Mina ben fungerar inte. De lyder inte. Baksidan av låren verkar inte finnas kvar. De försvann i tisdags på monster-squat-träningen-deluxe.

Resten av passet var en pina.

Den dynamiska plankan klarade jag bara inte. Gå upp och ner. En arm i taget. Från armbågar till sträckta armar. Ner igen. Upp igen. Hjärtat ville hoppa ut. 3×20? No way. 2×10. Knappt.

Crunchövningarna gick bra. Vanliga enkla och sida till sida. Att stå i armhävningsposition och dra in ett knä i taget mot motsatt armbåge fungerade också okej. Men sidoplankan och benlyften ville sig inte. Det som gick så bra i tisdags.

Var lite deppig. Hade sett mig som superstark i drygt ett dygn. Och nu orkade jag ingenting. Men men, Rom byggdes inte på en dag. I förhoppningen om att muntra upp mig gick jag på lunch på Söta Grodan med Birger Markusson. Det lyckades.

Birger är dokumentärfilmare med gedigen erfarenhet. Han har jobbat för Räddningsverket och dokumenterat räddningsinsatser i katastrofområden och krigzoner i stort sett över hela världen. Totalt har han arbetat för Räddningsverket i 28 länder. Han har fått internationella utmärkelser för flera av sina filmer. Och Birger är den som gjorde en dokumentärfilm om handikappsimmaren Anders Olsson, som visades på Sveriges Television inför Paralympics 2012. Han har ett eget produktionsbolag, Markus Film, med bas i Kil.

Vi pratade igenom mitt projekt och Birgers intresse i att dokumentera resan. För att det ska gå i lås behövs finansiering. På tisdag, om fem dagar, är det sista ansökningsdatum för samproduktion med Film i Värmland. Birger, störtskön och härlig, säger att det är bäst att det är han som lämnar in ansökan, eftersom han har ett produktionsbolag. Det är lättare att ansöka på så sätt, och lättare för Film i Värmland att ta ställning till om detta är något de vill stödja.

Jag, som inte har den blekaste aning om hur man skriver en ansökan om samproduktion, nickade tacksamt och instämde. Oh ja, det är nog bäst att du gör det (phiu). Då hörs vi av? Toppen!

Mina armar protesterade högljutt på kvällens Krav Maga-pass där uppvärmningen bestod av plankan, armhävningar, plankan och mer armhävningar. Been there, done that. Sen slogs vi lite.

— ajaj, inga bilder? — de är på väg — kommer snart! –

0