Taggarkiv | cykla

Hashtagg cykla

Susade fram längs Klarälvsbanan i morse #racedaypass

Klockan var strax efter sju och solen stod högt på himlen #ajlöövspring

Det var perfekt #medvindpåvägentillbaka

Jag var så glad när jag kom hem #wonderbarstartpådagen

It’s a bit funny att jag har blivit så beroende av träningen #adrenalinjunkie

Inte konstigt att jag nästan blev deprimerad när jag var sjuk #netflixdugerintelängre

Men jeeez så stel jag kommer bli..

#intetränatpåTVÅveckor
#träningsvärkfromHELL
#detärSÅvärtdet

Cykelsmurf

Klarälvsbanan

Träning

Måndag - raceday på cykel = så fort pulsen kommer under 160 så sticker jag som attans i 30 sek (27-32 km/h-ish), sedan cyklar jag lugnare takt (20-22 km/h) tills pulsen gått ner igen, och så sticker jag igen. Repeat tills helt färdig. Hann 22 km. Totalt 622 km.

0

100% jobb. 90% sjuk.

Första dagen jag börjar jobba 100%. Då vaknar jag upp med feber och hosta.

Eller ja, för att vara korrekt så kom hostan igår. Det var bara febern som dök upp inatt. Mysigt värre. Så jag dricker citron- och ingefärste, knaprar febernedsättande, Strepsils, dricker hostmedicin och försöker att inte prata för mycket.

FAN HELVETES JÄVLA SKIT.

Jag har verkligen inte lust att bli sjuk.

Misstänker att jag antingen fick någon halvtaskig bakterie eller infektion på Valborg eller i helgen, som blommade ut eftersom min dygnsrytm varit helt kullkastad sen i torsdags, och då har mitt immunförsvar varit way off. Tack vare att jag har tränat så mycket så har jag inte varit sjuk sen i höstas – men nu, så fort det blev minsta lilla spricka i försvaret så blir jag anfallen och däckad.

Hmm, det påminner lite om när jag fick min fasta tjänst som dietist. Samma dag som jag fick reda på att jag fick fast tjänst så fick jag en rejäl lunginflammation – vilket snabbade på min dolda hjärtsjukdom, som gjorde att jag blev sjukskriven ett halvår senare, och transplanterad en tid efter det. Men riktigt så långt behöver det inte gå den här gången. Nu är det bara en vanlig förkylning.

Säger vi.

Igår cyklade vi till Liljedal för att gratta Pers bror KG som fyller år i dagarna – det var strålande sol, aningens motvind på ditvägen men inte så att det störde särskilt mycket, perfekt temperatur och lagom långt, 47 km enkel väg.

Söndagscykeltur Liljedal 3

Söndagscykeltur Liljedal 2

Söndagscykeltur Liljedal 1

Trulsen Grums

Gamla jobbet - Gruvön

Framme i Liljedal bjöds det på tårta, tårta, havreflarn, kakor och saft. Mmm! Vi satt i solen på baksidan och njöt av värmen och hade det hur underbart som helst – tills jag tog tårtbit nummer två och fick kalasont i magen. Jag har ingen gallblåsa kvar. Den knep de för några år sedan. Vilket gör att jag kan inte äta stora mängder fett för då hinner inte kroppen ta upp det, fettet hamnar i tarmen och så får man fettdiarré (och jäkligt ont). Ungefär samtidigt började jag hosta mer och mer, och djupare och djupare.

När vi påbörjade hemresan hostade jag så att det raspade i både hals och lungor, och det kändes inte som en särskilt bra idé att kriga hela vägen till Karlstad. Så vi stannade hos mina föräldrar i Grums, fick spontanmiddag, umgänge och låna bilen hem.

Det var ingen dum idé, att ta bil de sista tre milen. Nu gäller det bara att kurera sig tillräckligt, så jag är fit for fight as soon as possible.

Men tänka sig, nu jobbar jag heltid. Wowawewa!

Träning

Söndag - cykla till Liljedal och därifrån till Grums, 61,5 km. Totalt 600 km.

Måndag - vilodag.

1

Träningsvärk botas bäst med…

… mer träning förstås!

Jag var så enormt stel från fredagens intervaller och gårdagens tur i skogen – för att inte tala om blåslagen (!) – så det fick bli ett lugnare pass idag. Inte kortare, bara lugnare.

Jag blev upphämtad av mamma och farmor, och så åkte vi till Munkfors där de släppte av mig vid Klarälvsbanan. Sen var det bara att cykla hem. Bara och bara. Det var motvind HELA VÄGEN. Strålande sol förvisso, men motvind HELA VÄGEN. Sextiotvå kilometer.

Och raksträcka efter raksträcka efter raksträcka..

Nej då, det var mycket fint också – åkrar, skogar, vattendrag, lite Klarälv här och där, kossor, hästar, får och små lamm.

Finaste delen måste ha varit strax efter Deje när man kommer norrifrån, då man cyklar längs med vattnet – det var grönt och lummigt, vägen svänger i mjuka kurvor, det var män i fiskebåtar med metspön och små ödlor som sprang över asfalten.

Vid Forshaga fick jag ta ett pitstop och käka banan och macka. Gissa om baken gjorde ont. Det var den begränsande faktorn. Smärtan i hela nedre regionerna. Pulsmässigt låg jag kring 137-140 i stort sett hela tiden, så det var verkligen ett lugnt pass, men aj åh aj..

Nej, men, vila imorn kanske..?

Farmor och jag i Munkfors

Raksträcka efter raksträcka

Klarälvsbanan från Munkfors

Deje Klarälvsbanan

Klarälven

Paus längs med Klarälvsbanan

62 km senare

 

Träning

Söndag - långpass på cykel från Munkfors, 62 km. Totalt 538,5 km.

2

Mountainbike – så jäkla kul!!

Det är mycket träning i helgen, och mycket nya saker i veckan – först bågskytte och nu mountainbike! Idag följde Mikael med ut till I2-skogen, instruerade mig i MB-teknik och lekte loss i en och en halv timme!

Jeez louise, vad roligt det är att köra i skogen!

Jag har cyklat en del mountainbike tidigare, men det var mesvarianten – ingen riktig mountainbike utan en slags korsning med ”vanlig” cykel, alldeles för smala däck, ingen bra stötdämpning, och så höll jag mig till vägar där bilar skulle kunna köra, typ.

Men nu – wowawewa!

Jag och min bulldozer till cykel svischade fram på stockar och sten, stigar och ibland inga stigar alls. Det går inte att jämföra landsväg- och skogskörning, det är enormt olika stilar. Båda är på cykel, men helt och totalt skilda från varandra. Det är ungefär som äpplen och apelsiner. Båda är frukter, men där slutar likheterna.

Det blir mer intensivt i skogen, mer intervallträning. Man måste också vara alert varje sekund, så att man inte fastnar bakom en för stor sten, voltar över en rot, eller glider ner i en lerpöl. Och så sitter man fast med fötterna! Jag trodde inte man hade SPD-pedaler på mountainbike, men ack så fel jag hade. Det resulterade i några rejäla vurpor då jag inte hann klicka ur i tid, men inget värre än några blåmärken och lerindränkta ben.

Värre var det för Per, som gjorde en riktig volt över styret och slog i axeln så att det blev skador på ligamenten (= en tripp till akuten, värktabletter och ordinerad vila i ca en vecka). Birger var med och filmade, men han missade Pers flygande flopp (fasiken, hade varit klockren för Funniest Homevideos)..

Mountainbike 1

Mountainbike 2

Mountainbike 3

Mountainbike 4

Mountainbike 5

Mountainbike 6

Mountainbike hells yeah

Mountainbike är kul som fan

Mountainbike lite lerig 1

Mountainbike lite lerig 2

Mountainbike lerig bak

 

Min mountainbike kommer man även att kunna vinna senare i år btw!

Den lottas ut efter Karlstad XC-loppet 20:e september – håll utkik här på Heartcore, men också på MODs Facebook och Karlstad XC – fler länkar kommer!

Träning

Lördag - drygt en och en halv timmes mountainbikekörning i skogen, blev 17 km sammanlagt. Totalt 476,5 km.

0

Lite lugnare tempo

Igår bar det av till mina hemtrakter – nämligen till Hasseldalens badplats utanför Grums!

Åtta glada cyklister.
Sju mil tur och retur.
Sex grader varmt vid start.
Fem cyklister på vägen hem.
Fyra chocolate chip cookies vid fikat.
Tre kedjeavhopp (för en och samma person).
Två poserande män – hänvisar till bilder, varsegoda!
En bakömmad och oerhört nödig Emma som svischade hem jäkligt fort sista biten..

Och en oerhört fin mamma som kom ut till badplatsen med kaffe, kanelgiflar, bananer och cookies – det var väldans mysigt att det gick att kombinera nöje med nöje, så att säga.

Lördagscykling 1

Lördagscykling 2

Lördagscykling 3

Lördagscykling 4

Lördagscykling 5

Lördagscykling 6

Den här turen var lite mer i min takt.

Vi hade satt 20 km/h som snitt, när vi lade ut att vi skulle cykla, så fick de som kände för ett lågpulspass haka på. Fast det sprack redan på Våxnäs när Micke drog iväg i 27 km/h. Men i det stora hela var det en lugnare runda än förra helgen. Vi snittade totalt på 22 km/h – helt okej. Längs landsvägar och mindre vägar för att undvika alltför mycket trafik, i strålande sol, med gött sällskap – vad mer kan man begära?

 

Nu är det schpännande, för nu sitter jag på tåget på väg till Göteborg.

Det är dags för tvåårskontroll!

Träning

Lördag - landsvägscykling 75,5 km. Totalt 459,5 km.

Söndag - vilodag.

0

Happy bday to me!

Då var man 29.

Ett år kvar till trettio.

Yikes.

Jag har gillat tjugoårsåldern. Det känns konstigt att jag bara har 365 dagar kvar. Jag vet, eftersom jag fyllde år igår så borde det vara 364 dagar kvar till nästa födelsedag – men icke sa nicke. Jag har tajmat det så bra att det är skottår 2016, så jag får en hel extra dag som tjugonioåring! Coolt va!

Jag hade en finfin födelsedag. Den inleddes med en solig cykeltur till Grums på drygt tre mil. Där blev jag firad med favoritmaten (karibisk lax, mangosalsa och sötpotatismos), och tårta tillsammans med familjen. Jag slapp cykla tillbaka, då det inte riktigt fanns tid, utan jag och min mor lassade in cykeln i bilen, körde till stan och röjde lägenheten inför kvällens festligheter.

Det var sång, det var dans (sort of), och det var Earth hour.

Vi släckte alla lampor, tände levande ljus, stängde av musiken och sjöng i mörkret. Många av gästerna ingår i Söt Likör och CMB, så det bjöds på stämsång, stämd sång och ibland bara sång. Gôrmysigt, som en säjjer i Värmland.

Ack Värmland.

Det är lite skämskudde när man ser på den serien. För lite så där är det ju faktiskt. Fast inte helt. Jag kan inte riktigt slappna av och skratta åt det hela, då och då fnissar jag till, men ofta tänker jag bara ”Åh. Maj. Gaad. Vilken bild får inte folk av Värmland nu?”

Det räcker inte med att Filip och Fredrik narrade Grums i ”Lite sällskap” för några år sedan, att ”Uppdrag granskning” sågade Grums som drogernas ort nummer ett där ungdomarna tar livet av sig om de inte jobbar på bruket, och att Grums ligger i botten gällande i stort sett allt. Nej då, nu ska hela Sverige få se att i Värmland är vi karaktärslösa (Mia Skäringer’s roll som går med på (nästan) allt), lata (Ida Hallqvist’s roll som bara gnäller (btw, IRL så är hon dotter till min gamla klassföreståndare på högstadiet)), omogna och vägrar växa upp (Johan som spelar den 35-årige pojkvännen), lite menlösa (Björn Starrin’s roll som saknar stake) och jävligt snuskiga (grannparet som är besatta av sex).

Missförstå mig fel. De har lyckats. Jag vill gärna se vad som händer, för det är ju underhållande.

Men även mina fniss kommer ut som grimaser. Ack, ack, ack…

Det är vad vi har gjort idag – kollat ikapp Let’s Dance (äntligen åkte Jonas H ut!), Ack Värmland och gårdagens ”Smartare än en femteklassare”, då Charlotta som tränade Krav med oss i höstas deltog – och hon tog sig väldigt långt! Kolla in programmet här!

 

TACK så mycket för alla gratulationer på min födelsedag – de värmer mitt nya hjärta – och för två år sedan visste jag inte om jag skulle få bli tjugoåtta ens en gång, och nu är jag tjugonio.

Det, om något, är värt att fira.

Fest!

Det är svårt att ta tydliga bilder när det är Earth Hour..

Jag klockan fyra på morgonen

 

Jag klockan fyra på morgonen.
Ganska tacksam för att det här också är en suddig bild.

Träning

Lördag - cykla till Grums, 33,4 km. Totalt 161,9 km.

Söndag - vilodag, med chips, choklad och TV4play.

0

Alstern runt

Klockan ringde 05.20 imorse..

Zzzzz…

Jag var mer zombie än människa tills vi kom utanför dörren. Ah luft!

Jag smög igång med lite lätt cykling idag tillsammans med Mikael för att jag skulle få känna på hur det är att cykla på en racer (vingligt), börja vänja baken vid sadeln (aj), och få kört några mil på morgonen innan jobbet (tre komma fem). Det var en fantastisk morgon, med rosa-lila himmel, slöjmoln och en sol som långsamt gick upp över åkrar, vatten och skogar. Dagar som dessa är jag så enormt glad över att bo i Värmland – ett stenkast utanför min dörr finns vacker natur, höga berg, frisk luft och porlande bäckar. Ja där vill jag leva, ja där vill jag dö.

Det var ovant med så smala däck. Jag gillar fart och fläkt, men det kändes lite läskigt när jag fick upp farten rejält i nedförsbackarna och minsta svajande satte allt i osäker gungning. Och det här med kadens – det gäller verkligen att trampa fort, jeez, det kommer ta ett tag att lära sig.

Mikael, min cykelcoach (som kommer bli presenterad på en egen sida inom kort), undrade hur det gick för mitt hjärta när pulsen ökade, och om jag klarade intervaller. Ja, har jag skrikit och krigat mig förbi repet om och om igen på Vasan så ska jag allt se till att klara av att cykla – jag är nog starkare än somliga (mig själv inräknad) tror, som Henrik alltid sa.

Allt som allt en mycket fin morgon, och jag längtar tills jag får ge mig ut igen!

Ställa in sadeln

Inställning av sadeln.

Alstern runt 1

Alstern runt 2

Kedjestrul

Lite mek hör väl till?

Mikael Silvander

Mikael, the bike man!

Träning

Onsdag - Cykel, Alstern runt, 34.5 kilometer (totalt 50,5 km).

0

Inlagd, igen..

Asså det här är ta mej fan inte sant.

Gissa tre gånger vart jag är?

Huh, bara för att ni är så j#*%a smarta. Ja det är klart att jag är på akuten. Och snart inlagd. Som vanligt. När är det dags för en paus från det här?

Igår vid lunch började det värka kraftigt i framför allt vänster nacke och axel. Jag cyklade som en tok till sjukhuset – inte för lite värk, nej lugna ner er nu – utan för att jag var sen till ultraljudet av hjärtat. Värken i nacken tilltog när jag låg raklång och spred sig även till höger sida. Det började kännas i bröstkorgen när jag andades djupt. Efter ultraljudet kunde jag sitta upp och komma ner lite i varv innan det var dags för arbets-EKG’t.

På ett arbets-EKG ska jag cykla i ett visst tempo där motståndet hela tiden ökas, men hastigheten ska hållas på samma nivå, tills jag inte orkar längre. Med jämna mellanrum svarar jag på om jag upplever någon bröstsmärta, hur andfådd jag är och hur hög ansträngning jag upplever. Det tas blodtryck och pulsmätning samt att jag är kopplad till elektroder som mäter EKG. Allt för att se hur min hjärtrytm med mera svarar på ökad belastning. Det är psykiskt ansträngande, då det inte finns någon specifik tid som ska klaras av. Det är ingen som säger ”Kom igen, det är bara fem minuter kvar! Fyra minuter. Tre. Snart där!”

Nope. Du avgör själv när du inte pallar längre. Orkar jag mer nu? Ska jag ge mig? Har jag klarat det bättre än förra gången? Hur länge har jag hållit på?

Det var mina knän som till slut satte stopp. De var helt slut efter mina 15 kilometers vandrande igår. Men resultatet var ändå bra. Min förväntade kapacitet är någonstans mellan 113-169 watt (de har inte procent här som på Sahlgrenska), och jag klarade 150. Läkaren sa också att ultraljudet såg fint ut.

Är det då någon som klandrar mig för att jag drar på lite extra på cykeln ut till Södra Råtorp (fika med två vänner och en minimänniska) och hem igen?

Allt såg ju bra ut.

Igår kväll ökade smärtorna och jag har knappt sovit inatt. Pallade upp mig mot alla kuddar jag har. Varje andetag hugger i bröstkorg, nacke och rygg. När jag ringde 1177 och berättar:

A) Jag är hjärttransplanterad, och
B) Jo, ja, det har varit lite tryck över bröstet, på vänster sida, nej jag känner inget i vänster arm, va – vad sa du? Ambulans?

… så resulterar det i en styck ambulansfärd till CSK och en enkel incheckning på avdelning 57. Home, sweet home?

65.IMG_4306

65.IMG_4315

0

On top of the world

Hemma blev promenaderna längre och trapporna lättare. När det hade gått två månader fick jag klartecken att bröstbenet hade läkt ihop ordentligt. Nu fick jag börja springa och cykla igen.

Mina första stapplande löparsteg och ryckiga cykeltramp dokumenterade jag i en musikvideo till Imagine Dragons. Jag hade haft deras låt på hjärnan ett bra tag och den sa precis allt om hur jag kände mig.

Jag köpte också en present till mig själv. Min rödvita Ferrari.

Tre månader efter transplantationen cyklade jag fyra mil.

Det har jag aldrig gjort förut.

Jag har alltid älskat att cykla. Det är den bästa känslan när vinden viner genom öronen, armarna skakar av att hålla i styret och det bränner i benen i uppförsbackarna. Jag hade målet klart. Vätternrundan 2015. Klassikern skulle bli av, och jag sjöng som Smurfarna. ”Blåa hjälmen på, tramporna ska gå!”. Fast min hjälm är rödvit. Som Ferrarin.

Jag började också med kampsport. Det har jag heller aldrig gjort förut.

Jag har alltid velat träna kampsport. Men inte prioriterat det utan satt annan träning före. Step aerobics. Tennis. Box-klasser. Nu var det dags att ge kampsporten en chans. Under hösten tränade jag aikido – en japansk försvarskonst. Jag lärde mig fallteknik, kast och ett riktigt ruggigt sätt att bryta någons handled. Under våren började jag utöva Krav Maga. Självförsvar med direkt counter attack, utvecklat av den israeliska armén. Här lär jag mig försvar mot strypning, anfall med kniv och ett riktigt effektivt sätt att få någon att back off.

Så hjälplös som jag kände mig som hjärtsjuk vill jag aldrig känna mig igen.

Jag vill fortsätta vara on top of the world.

19.Cykeln

19.Cykeltur till Vänern

Cykeltur till Hammarö.

0