Taggarkiv | förlorad muskelmassa

Kan jag få tillbaka min hjärtsvikt tack?

Uppvaknandet var en mardröm.

Och med det menar jag att jag hade en mardröm precis när jag vaknade.

Jag drömde att jag var patient på 20-talet och låg i en stor sal med vita sängar – ni vet, precis så som det ser ut på alla bilder från sjukhus förr i tiden. En kvinnlig sköterska i stärkt förkläde, och med vit hätta ovanpå de blonda, permanentade lockarna, stod på ena sidan av sängen. På andra sidan stod en manlig sjukgymnast i vit uniform. De pratade om mig. Över mitt huvud. Som att jag inte fanns.

Folk surrade omkring i rummet. Plötsligt var mamma och pappa vid min sida. Med tårfyllda ögon hälsade de på mig. ”Hej Emma, hej Emma, hej Emma.” Jag kunde inte svara dem. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens blinka.

Jag tror hela förloppet varade i kanske 45 minuter, max 1 timme. Sen började det om. Igen. Och igen. Och igen. Jag upplevde samma sak som i ”Groundhog Day”. Och varje gång det började om fick jag panik. Neeeeej! Inte en gång till. Det här måste vara 20:e gången.. Jag vet redan vad som kommer att ske. Och jag kan inte göra ett skit.

Sedan vaknade jag på riktigt.

Och det var precis som i drömmen. Ungefär. En sköterska lutade sig över mig och förklarade att jag var på intensiven och hade varit med om en hjärttransplantation. Really? Det var det jag var på väg att göra sist jag kollade. Var skulle jag annars vara? You need to get your shit together, lady.

Men inga ord kom över mina läppar. Folk surrade omkring in och ut ur rummet. Plötsligt var mamma och pappa vid min sida. De hade tårar i ögonen och upprepade ”Hej Emma, hej Emma”. Jag kunde inte svara. Jag kunde inte röra mig.

Det går otroligt fort att förlora muskelmassa och min var long gone efter sju dagars skönhetssömn. Det är väldigt orealistiskt att Törnrosa bara kunde resa upp när prinsen väckte henne efter 100 år. Hela hon borde ha förtvinat vid det laget.

Respiratorn hade också gnagt en del på mina stämband under veckan som gått. De ville vila och hade ingen som helst lust att samarbeta. De första dagarna väste jag fram ett ord i taget. Jag blev arg som ett bi om ingen förstod vad jag menade från ett enda läte. ‘Huvud…’. ”Har du ont i huvudet? Ska jag hämta en tablett? Värker det?”. Nej. Nytt försök. ‘Huvud…’. ”Ligger du konstigt med huvudet? Ska vi flytta upp dig lite? Vrida åt något håll?”. Nej och nej. Igen. ‘Huvud…’. ”Har du feber? Är du varm? Värker det?”.

Nej men för i helvete, är det så svårt att förstå att det kliar på huvudet precis bakom höger öra, och nu när det har hållit på ett tag så kliar det faktiskt i pannan också, och jag håller på att bli vansinnig! Hallå!

Just där och då reflekterade jag inte över särskilt mycket. Jag brydde mig inte att jag hade varit sövd en vecka. Jag funderade inte på varför. Jag kände mig mest lurad. Snuvad på konfekten.

Alla jag hade pratat med berättade hur de hade vaknat några timmar efter transplantationen. Upplevt en omedelbar förbättring. Känt sig kraftfulla, starka, fyllda med energi. Ringt sina nära och kära samma dag. Käkat kvällsmat och läst tidningen.

Hela tiden på intensiven, och till och från på avdelningen, så tvivlade jag starkt på om jag någonsin skulle bli bra. Detta var inte bättre. Detta var sämre. Ärligt talat, var inte hjärtsvikt bättre än det här?

Åh, när jag läste mina anteckningar senare den sommaren kunde jag inte låta bli att le. Jag hade ingen omedelbar förbättring. Den kom smygande. Sakta och försiktigt. Det tog sin tid. Plötsligt, en dag, när jag hade varit hemma i några veckor så slog det mig. Jag är frisk. Det är så HÄR det ska kännas.

Allting – från den första nedräkningen till narkosen, mitt itusågade bröstben, mina tre re-operationer, kämpandet för att kunna sitta på toaletten utan att ramla, till den sista slangen som drogs ur min kropp och min väntan på att åter kunna sova på mage – det var värt det. Allt och mer därtill.

17.IMG_0007

17. På TIVA - öva att gå 2

17.IMG_0013

17.IMG_3237

0