Taggarkiv | försämring

Det här överlever inte jag

Vi skulle precis till att tända första ljuset i adventsljusstaken. Det var nu jag skulle bli frisk igen. Vilken härlig julklapp det skulle bli.

Jag tog mig till återbesöket på hjärtmottagningen med lätta, dock långsamma, steg. Allt pekade framåt. Jag tog mig nu kanske 250 meter på eget bevåg. Pauser medräknat. Jag hade nyss flyttat till en ny lägenhet i Karlstad. En lägenhet utan 64 trappsteg. Bara 20 minuter från mamma och pappa. I samma kvarter som alla mina vänner. Jag gick på sjukgymnastik tre gånger i veckan. Två styrkepass och en omgång vattengympa. Jag, tanterna och farbröderna. Min kurator och jag pratade om allt mellan himmel och jord. Och jag hade beställt en fantastisk säng från IKEA. 1.80. Till mig och Trassel.

5.DSC_1628

5.DSC_1640

Jag lyssnade med ett halvt öra på hur min hjärtläkare började förklara att hjärtat inte hade återhämtat sig så mycket som det borde sen i somras. Inte alls faktiskt. Det hade snarare blivit lite sämre.

Jag tog inte in vad han sa. Jag mådde ju bättre. Det var väl ändå det som räknades?

När han började välja sina ord med omsorg reagerade jag direkt. På hur han sakligt förklarade att subjektivt kunde jag uppleva en förbättring, men enligt ultraljud och prover fanns där ingen. Objektivt sett hade ingenting hänt som visade att det gick åt rätt håll.

Mina tankar rusade. Var det tal på klaffbyte ändå? Varje gång mina vänner och bekanta hade frågat mig om jag var tvungen att opereras hade jag svarat i lätt ton: ”Nej nej, på sin höjd kanske de behöver byta en klaff, men inget mer.” Utan att stämma av med någon läkare så var det så långt jag någonsin hade tänkt. Jag hade heller aldrig reflekterat över vad ett kaffbyte innebar. Och nu var jag rädd. Jag ville inte behöva opereras. Inte igen. Och inte i hjärtat.

Läkaren tog lång tid på sig, och jag började inse att han skulle säga något som jag inte ville höra. Men jag kunde inte komma på vad. Min hjärna var låst. Klaffbyte. Klaffbyte. Klaffbyte.

Till slut så yttrar han för först gången ordet. Transplantation.

Det blev helt svart. Jag föll och jag föll och jag föll.
Den första tanken som dök upp var ”Det här överlever inte jag.”

Det var så tydligt. Jag har klarat mig igenom mycket, men inte det här. Nu tar det slut. Min blick fixerades vid ett anatomiskt plasthjärta på bänken bakom min läkare och jag försökte förstå. Förstå att jag behövde ett nytt. Det hjärta som jag föddes med ska skäras ut ur min kropp och sluta slå. Nästa tanke som dök upp var

”Hur berättar jag för mamma?”

Jag hörde inte mycket mer av vad som sades på läkarbesöket. Jag antar att jag hämtade mig, kom tillbaka till rummet, nickade på de rätta ställena och sade att jag förstod. Efteråt har jag fått höra att jag var stark. Att jag aldrig bröt ihop. Att jag har hanterat allting så bra.

I hela mitt liv har jag levt med en känsla av annalkande katastrof. Något hemskt kommer att hända, och innan det har hänt kan jag inte leva ordentligt. Fullt ut. Ofta har jag sett framför mig en eldsvåda. Bränder är min största rädsla. Eller en flygplanskrasch. En bomb som exploderar. Ett psyko med en k-pist. Eller att min mamma eller pappa får en dödlig sjukdom.

Plötsligt förstod jag. Det var nu det hände. Nu kom det som jag fruktat och väntat på. Det min läkare tolkade som styrka och att jag ställde in mig på att klara av detta var något annat. Jag ställde in mig på att det här var början på slutet.

IMG_4353

0