Taggarkiv | fotografering

En helt vanlig onsdag

Av Emma Dalman den 15 april, 2015 i Media, Organdonation, Träning

Så här var min onsdag tänkt att se ut:

När det är busy days måste jag börja räkna bakifrån för att se vilken tid jag behöver gå upp, för att hinna det som ska hinnas med.

Så här blev dagen:

Ibland är man för trött.

Jag märker att jag behöver mycket mer sömn nu för tiden, om jag ska vara pigg och hänga med i tankarna. Annars blir jag seg, jag fattar långsammare (om än alls), jag blir ineffektiv och börjar kopiera Trassel – dvs somna överallt, närsomhelst.

Så det fick bli sovmorgon helt enkelt, innan intervju och fotografering, och sedan kom gäng nummer två till vår utbildning MOD 101. Fotograferingen blev mitt på Drottninggatan i centrala Stockholm. Folk stannade och tittade, en man tog till och med bild med sin mobil! Undrar vem han trodde att jag var. En toppmodell kanske? (!)

Efter ett tag brukar jag börja undra om jag fortfarande ler eller what my face is up to.
Då har jag fastnat i samma uttryck och känner mig mest som Jokern i Batman.

Träning

Onsdag - vilodag, fast det inte skulle bli det.

Fem mil, en blåtira och en fotografering

Av Emma Dalman den 26 januari, 2015 i Media, Träning

Torsdagens Krav-pass bjöd på en liten kyss.

En rak vänster.

Direkt under höger öga.

Vad lämpligt att jag skulle bli fotograferad för DN igår, söndags. Jag tog en selfie innan helgen och skickade till Øyvind och frågade hur han som fotograf ställde sig till det här nyllet. Hans första reaktion var att ringa DN och höra om vi kunde skjuta på fotandet tills dess att svullnad + blåtira hade lagt sig. Tyvärr var deadline för bilder på måndag, dvs idag, så vi fick vackert fota på söndagen ändå. Tack och lov för concealer.

Filipstad strålade under gårdagen. Det var sol, snö och precis lagom varmt/kallt. Spåren var djupa och stabila. Det var dock lite trögåkt, snön nere i spåren kändes ganska mjuk, i alla fall på sträckan ut till slalombacken och tillbaka. Konstsnöbanan bjöd på bättre glid, där var det lite fler som åkte så snön packades väl ihop bättre.

Jag åkte FEM MIL!

Det ni! Det har varit bra många gånger som jag trott att jag aldrig någonsin skulle kunna åka riktigt långt, men nu har jag skidat mig fram mer än halva Vasaloppet på en dag! (inklusive en rätt lång paus mitt på dagen för fotografering och lunch) Visst, ländryggen kändes rejält efteråt, och fotmassagen när jag kom hem var en gudagåva, men jag hade kunnat fortsätta. Kanske med lite sämre teknik och mycket tröttare armar och ben, men framåt hade jag tagit mig.

Øyvinds ord innan vi skiljdes var:

Om bara hälften av befolkningen hade hälften av ditt jävlar anamma då skulle många problem vara lösta.

De orden värmde. De tar jag med mig. De ska jag plocka fram då och då när gnistan behöver tändas till lite extra.

Som i morgon när vi ska filma på SATS. Det är dags för ett träningstest.

Men först kommer en bildkavalkad från Kalhyttan när det är som bäst.

Visst är jag tjusig?
(detta var innan fotograferingen och innan make up’en åkte på)

Titta! En fotograf bland träden!
Stå stilla, så vi inte skrämmer iväg honom! Det är bäst att le också, så vi ser vänliga ut.

Fem mil senare. Glad (och öm)!

Träning

Fredag - 3 mil på skidor (svinbra fäste!). Totalt 33.6 mil.

Lördag - funktionell träning på SATS Färjestad. Tungt och långt pass, nästan två timmar.

Söndag - 5 (!) mil på skidor – wiha! Totalt 38.6 mil i nuläget.

Måndag - vilodag.

Man har så kul med Toffifee!

Av Emma Dalman den 25 maj, 2014 i Roligheter

Jag känner mig som nio år igen.

På ena knäet har jag ett skrapsår från att jag trillade med cykeln.

Så som man hade när man var liten. Enda skillnaden är att jag inte är så liten längre, och skälet till att jag trillade var en fotografering för en artikel jag ska vara med i. Jag satt på min sportcykeln, Ferrarin, och hade klickat fast skorna, när jag i en sväng kände att den blev för snäv, jag hade för lite fart och jag skulle behöva sätta ner foten. Bara det att skohelvetet satt fast. Det klickade inte ur.

När man faller så kan det ibland ta oerhört lång tid. Många tankar hinner passera. För det mesta låter det något så här: ”Nej. Nej, nej, nej. Nej! Fan jag kommer ramla. Jag ramlar. Jag ramlar! Fan också. Det här kommer göra ont. Suck.”

Bang. Så ligger man där.

Slutet av fotograferingen gick finemang. Det gick ut på att sitta i en soffa. Svårt att klanta till sig där.

Imorgon bär det av till Borlänge igen – två gånger på mindre än en månad, wiha! – och ytterligare ett Blodomlopp, samt en sleepover hos Maria.

Med ett bultande knä spenderade jag resten av den här söndagen som en riktig söndag ska spenderas. Med ”Glee” på Netflix, en skål med chips och en ask Toffifee. Because I’m worth it.

Före-bilder och förebilder

Av Emma Dalman den 30 mars, 2014 i Bakgrund, Heartcore

För att dokumentera den förändring (som jag hoppas ska ske) så hade jag en photosesh idag med Hampus Krampus. I mina ögon är han ett fotogeni.

Nu krävs det inte jättemycket för att jag ska tycka att någon är ett fotogeni, eftersom jag själv envisas med att glömma allt om bländare, ISO, f-tal och fokuspunkter fortare än kvickt. Men ändå. Hampus är verkligen tha man när det kommer till media.

Jag hade enorm tur som lyckades boka in honom några timmar idag, då han och Elin planerar sin galna tripp till Mongoliet och sitter upp till öronen i visumansökningar, passfoton, crowdfunding, bilder på hajar och rädda barn – kolla in deras projekt på Äventyrsrally.se.

Nu har jag skrivit ner allting Hampus sa om hur man tar bra kort. Det är i och för sig ingen garanti eftersom min far ständigt skriver ner instruktioner till sig själv om hur man för över foton från kameran till datorn, byter låtar på mp3-spelaren, lägger in nya kontakter i iPhone – men varje gång han ska göra det så är instruktionen spårlöst borta. Och så sitter vi där igen.

Om vi ändå pratar före-bilder så kan vi lika gärna prata förebilder.

Här någonstans är det jag siktar på.

Pink

Andreia Braizer

Realistiskt? Ingen aning. Vi får se.

Så här ser jag alltså ut nu.

Jag vill poängtera att jag inte tror att mitt självförtroende och värde som människa sitter i hur jag ser ut, eller i procentandel fett på kroppen, eller antal centimeter utbuktande muskler. Jag tycker om mig precis som jag är. För det mesta. Förändrar jag ingenting till det yttre så är det helt okej. För det är den inre resan jag är mest intresserad av. Men jag är nyfiken på att se hur jag som transplanterad svarar på träning av mer seriös sort. Hur ripped kan jag bli?

Trodde för en sekund att det inte skulle bli någon träning idag, men jag tog mig ut på en kvällsrunda runt Lambergtjärn. Lilarosa himmel, en man i en roddbåt, hundar i koppel. Jag orkade till och med corepass 2 hemma efteråt. Inte fullt ut, men bättre än i torsdags. Alltid något.