Taggarkiv | hemfärd

My heart goes boom

Efter fem vakna dagar på intensiven fick jag komma till avdelningen. Där gick allt otroligt fort. En efter en sattes medicinerna ut. Slangar och sladdar drogs. Häftklamrarna (ja, häftklamrar) vid ICD-ärret togs bort. Pacemakerelektroderna in i hjärtat svischades ut.

Jag såg ut som skit. Blåslagen överallt. Det liknade mer misshandel än sviterna från en operation. Vissa märken och svullnader förstod jag inte vart de kom ifrån. Varför hade jag enorma blåmärken i ljumsken?

Första kvällen på avdelningen pratade mamma, pappa och jag om varför jag var sövd så länge. Att hjärtat inte hade startat. Jag försökte ta in hur nära det hade varit.

Det var en tuff tid på avdelningen, inte bara på TIVA. Det gick fram och tillbaka känslomässigt. Jag gjorde ständiga framsteg gällande fysik, ork och styrka – men även där fanns det bakslag. Jag hade ibland svårt att se hur jag någonsin skulle orka något igen.

Men det var vår. Träden utanför mitt fönster fick små gröna blad, och till slut kunde jag inte se Änggårdsbergen för all grönska. Vitsippsdalen frodades. Mina första permissioner utomhus spenderades på stigar och broar, med fågelkvitter, lummiga träd och porlande vattendrag. En dag orkade jag uppför backen till Botaniska Trädgården. Vi såg ett brudpar som fotograferades, barn som åt glass, tulpaner i tusentals och jag njöt av varje sekund.

Det fanns ett gym på avdelningen. Där var jag morgon och kväll. Tre gånger per dag tog jag promenader. Runt, runt, runt. Jag hade inga bra skor med mig. För att undvika benhinneinflammation köpte mina föräldrar nya träningsdojor. Knallorangerosa. Man såg på långt håll att det var jag som kom traskandes.

Vips var det dags att traska hem.

Sju dagar i narkos. Fem dagar i vaket tillstånd på intensiven. Två och en halv vecka på avdelningen. Det gick så fort. Jag har mycket att tacka min grundkondition för. Men än mer personalen. På intensiven, på avdelningen. Varje gång jag tänkte att de inte kunde bli mer rara och vänliga, så var det precis det de var. Ännu gladare, snällare och härliga. Alla hade tid, alla brydde sig. När jag tvivlade på mig själv så fick de mig på fötter igen. När jag drömde mardrömmar fick de mig lugn. När jag hade frossa hämtade de filtar. När jag vandrade korridoren fram peppade de mig. När jag var rädd för hur det skulle bli hjälpte de mig att hitta rätt och se framåt. När jag skräckslaget undrade om hjärtat verkligen skulle slå så här hårt så svarade de ”Javisst Emma, du har ett friskt hjärta nu. Friskt och starkt. Som du.”

18.DSC_2411

18. På avdelningen 2

18.DSC_2531

18.DSC_2493

18.DSC_2553

18. DSC_2554

DSC_2556

18. DSC_2611

0