Taggarkiv | hjärtsvikt

Min anmälan till donationsregistret

Rensade bland pärmar och papper igår.

Hittade det här.

Anmälan till donationsregistret 1

Anmälan till donationsregistret 2

Min anmälan till donationsregistret.

För över 10 år sedan.

I februari 2005 kl.15.17 stod jag i Macsalen på Älvkullegymnasiet med mina vänner. Det var rast eller så var ingen lärare i rummet at the mo. Av någon anledning hade vi börjat prata om organdonation. Alla sa att det var självklart att de skulle donera sina organ. Jag kände likadant. Någon, jag kommer inte ihåg, ställde frågan:

Är ni med i donationsregistret då?

De flesta svarade nej. Nej, men vi hade alla tänkt registrera oss. Så många gånger. Tänkt. Men inte gjort. ”Men då gör vi det nu då!” sa vi. ”Vart går man in?”

Efter 30 sekunders googlande fann vi donationsregistret på Socialstyrelsens hemsida. Och efter ytterligare 30 sekunder var vi alla registrerade.

Alla var glada – äntligen hade vi fått tummen ur. Vi skulle alla donera våra organ och rädda liv.

Ingen av oss, allra minst jag, tänkte någonsin tanken att vi kanske skulle behöva ta emot organ för att överleva. Det fanns inte på kartan.

Men här är jag nu.

Så tacksam för att någon annan också hade tagit beslutet att donera organ.

Och rädda mitt liv.

 

0

Busy onsdag – träning och åter träning

Drog ett tidigt intervallpass med Lena innan jobbet – det var knappt att jag var vaken – dock vaknade jag fort..!

Under dagen föreläste jag för hela Thoren Business School – tre årskurser, två föreläsningar – för att sedan träna Krav i tre timmar på kvällen med mina boys.

Gående armhävningar 1

Gående armhävningar 2

Det var Tabata-intervaller som stod på schemat idag, plus en tiominutersintervall och lite ländrygg på slutet.

Fyra stycken Tabata-intervaller, med två övningar à fyra gånger vardera. Ni vet Tabata? Man jobbar i 20 sek, vilar 10 sek osv. Mycket hett för några år sedan, och fortfarande poppis. Det blir helt enkelt HIT-träning: High Intensity Training.

Tabataintervall 1:
- snabba ben på bräda
- armhävningar

T-intervall 2:
- mage: ligga på rygg och cykla med benen, möta sida till sida
- boxhopp upp på bräda (gå ner)

T-intervall 3:
- vandrande plankan (vilket jag döpte till gående armhävningar)
- smala armhävningar

T-intervall 4:
- stå i plankan
- hopp över bräda, sida till sida

Tiominutersintervall – ”Ökenräven” – går ut på att göra så många varv man hinner på tio minuter. Varv ett: en repetition av varje övning. Varv två: två repetitioner per övning. Varv tre: tre rep, ja ni fattar.

Övningarna i Ökenräven:
- Boxhopp upp på bräda (gå ner)
- Truster – håll en kettlebell mot bröstet, gör knäböj, sträck på benen och tryck kettlebell upp mot taket
- Burpees

Ländryggsintervall, avslutande tabataövning, två omgångar per övning:
- Simma bröstsim
- Paddla upp och ner med armar och ben
- Vanliga rygglyft
- ”Helikoptersvingar” – föra en viktplatta runt kroppen med så raka armar som möjligt

Thoren Business School

Härliga ungdomar på Thoren Business School!

Diplom Thoren Business School

Jag fick till och med ett diplom!

Det är enormt kul att föreläsa för ungdomar – de tycker det är ett väldigt intressant ämne, och de har lika smarta frågor som sjukvårdspersonal – I swear, det är ingen skillnad! Om jag så föreläser för IVA-personal eller för åk 1 i gymnasiet så är det samma frågor som kommer.

Exempel är ”Vad vet du om din donator?”, ”Hur länge beräknas ditt nya hjärta att hålla?”, ”Kan du donera ditt hjärta vidare när du dör?”, ”Vilka mediciner äter du?”, ”Får du några biverkningar?”, ”Är det något du inte får göra?”, ”Varför har du nedsatt immunförsvar?”, ”Känner du dig annorlunda?”, ”Hur KÄNNS det att ha en annan människas hjärta?”.

Det var riktigt roliga timmar – även om jag var lite pirrig innan, det var ett tag sedan jag var ute till just ungdomar, och jag var orolig att jag inte skulle lyckas förklara allting smidigt, utan att jag skulle trassla in mig och göra det hela onödigt krångligt. Men det gick vägen!

Kravträning utomhus 1

Kravträning utomhus 2

Kravträning utomhus 3

Så här gött kan man också ha det när man tränar Krav – sol, Vänern, tandskydd och susp!

Kravträning utomhus 4 - Bergvik 3

Kravträning utomhus 5

Kravträning utomhus 6

Kravträning utomhus 7

Rätt var det var så var klockan efter nio – tiden går fort när man har roligt!

Träning

Onsdag - intervallpass med Lena på SATS på morgonen, tre timmar Krav på kvällen.

0

Rekord på arbets-EKG!

Jävlar vad jag var taggad inför arbets-EKG’t.

Jag menar, det är ju en del som har hänt sen förra året. Träningsmässigt, alltså.

Ett arbets-EKG går till på följande sätt:

Jag kopplas upp med EKG-elektroder, får en blodtrycksmanschett runt höger arm, och så tas EKG och blodtryck i vila. Sedan flyttar jag över till en träningscykel, med elektroder och manschett kvar. Väl läkaren har varit inne och hört sig för om mitt allmäntillstånd så börjar jag cykla.

Hastigheten ska hållas mellan 60-63, och ca varje minut ökas belastningen. Då tas också nytt blodtryck, och jag ska skatta på en skala hur andfådd jag är, hur ansträngt det är för benen och om jag har någon bröstsmärta.

Sen kommer den jobbiga delen.

Jag får hålla på precis hur länge, eller hur kort, jag vill.

Det är alltså upp till mig att ge mig när jag tycker att det räcker. Vilket är skitsvårt. Inte att ge sig, utan att fortsätta. Min hjärna funkar så att om jag inte absolut måste ta i så ger jag mig. Och direkt efteråt tänker jag att jag skulle kunnat ge det iaf två minuter till. Eller fem.

Förra året kom jag upp i 117 % av förväntad kapacitet. Det ville jag slå i år.

Vi transplanterade förväntas klara 80 % av vanliga icke-transplanterades kapacitet. Så vårt 100 % är 80 % för en vanlig dödlig. Om vi gör 120 % så är vi alltså uppe i 100 % för vanliga. Hänger ni med?

Förra året var jag 3 %-enheter under en ”normal” människas kapacitet. Skulle jag komma över 120 % (räknat för mig) så skulle jag alltså ha bättre kondition än genomsnittssvensken, som inte genomgått en transplantation.

Självklart ville jag över 120 %. Sköterskan hjälpte mig räkna ut hur många watt jag skulle behöva komma upp i för att nå mitt mål.

Nu pushar du mig, okej?

..sa jag till henne innan testet skulle börja. Jag ville veta när jag närmade mig 120, så att jag inte gav upp för tidigt.

”Nu är det en minut kvar till 120 %!”

Redan? Det här går ju bra. ”Och där passerade du 120! Nu är det bara upp till dig, i ditt huvud, hur länge du vill hålla på.” Jahapp. Där kom det där svåra igen. Hur länge skulle jag orka. Hur många watt cyklar jag på nu? frågade jag. ”187″. Okej, tänkte jag. Över 200 borde jag klara.

Vid 201 gav jag upp.

Vilket visade sig vara REKORD!

Jag verkar vara första kvinna (hjärttransplanterad?) som cyklar över 200 watt! Det motsvarade 135 % av förväntad kapacitet. Jag är alltså 15 % bättre tränad än genomsnittssvensson, det ni!

Rekord arbets-EKG

(mitt skryt fick jag äta upp med råge i tisdagskväll på krav’en, när uppvärmningen var att springa – ha! jag som inte kan springa om jag inte redan är varm, pumpen måste fått komma igång i minst en halvtimme innan jag kan springa… jaja, så kan det gå)

2

Ett lättat hjärta

Det har känts lite knas på sistone.

Jag har fått en del hugg i bröstkorgen lite då och då, varit öm i bröstet en längre tid och fått sura uppstötningar (milda, men ändå) när jag varit ute och åkt skidor. Och sura uppstötningar var precis det jag kände när jag hade hjärtsvikt men försökte att träna.

Inte så konstigt att man blir orolig.

Jag har blivit mycket bättre på att lyssna på min kropp. Det kommer liksom på köpet när man går igenom en hjärttransplantation och allt vad det innebär efteråt (som jag har fått lära mig). Man lyssnar efter signaler, känner efter lite mer, och jag har faktiskt blivit mer försiktig och backar hellre och tar det lugnt några dagar – än kör på och riskerar att ställa till med något. Faktiskt. Tro det eller ej, men äntligen lyckas jag balansera de stora komponenterna i mitt liv. Jobb, träning, socialt umgänge, äventyr. Visst, det får gärna bli mer äventyr..!

Så nu kände jag att jag ville kolla upp mig. Jag ringde och frågade om vi kunde ta prover den här veckan istället för längre fram, för jag vågade inte vänta längre. Det har varit vissa träningar då jag inte har vågat ta i riktigt fullt ut, för jag har varit rädd att jag skulle överbelasta hjärtat.

Hellre safe than sorry.

Lämnade blodprover igår och fick besked idag.

Allt är lugnt.

Jag har ingen begynnande hjärtsvikt på gång, allt ser fint ut, jag kan fortsätta träna, det är ingen fara, det är bra att jag är aktiv och det är ännu bättre att jag har lärt mig att lyssna på kroppen. Vi vill inte ha någon repris av förra våren. Då var det sjukhus på sjukhus på sjukhus på sjukhus.

Den lättnaden när Aydin ringde och intygade att allt är okey-dokey – phiu! Den var jävligt najs!

Jag har ändå försökt tänka logiskt: Det är inte särskilt udda att bli öm i bröstet när man åker så mycket skidor som jag gör nu. Och med träningsvärk kommer det lite hugg i musklerna. Och sura uppstötningar kan jag få lite när som – det innebär inte ett likamedstecken med hjärtsvikt. Men som sagt, det är ibland svårt att låta bli att oroa sig. Thank gaad för all denna utmärkta sjukvård som jag får, för att de tar mig på allvar och att de håller koll på mig.

Så nu kan jag fortsätta köra på – Klassikern, here I come!

Efter träning

Jag i SOLO

Är med i senaste numret av SOLO (finns ute till den 20e januari)!

Träning

Tisdag - funktionell träning på SATS. Gjorde bara 2 x 20 reps av varje övning (förutom biceps, där orkade jag 2 x 9 i red cord), eftersom det var träning på kvällen också. Krav Maga’n har dragit igång igen! Det blev ett lugnt pass med lite styrka i början, sen drillning av tekniker.

Onsdag – Vo2max-pass på cykel på SATS. Tjugo minuter uppvärmning, sedan 3 x 4 min på 170 i puls.

2

Youtubefilmer från Filipstad, egenproducerade.

Igår blev det ytterligare en tur till Kalhyttan i Filipstad, denna gång tillsammans med min käre far.

Som nu har hjärtsvikt.

Ja, familjen Dalman går inte av för hackor de inte. Jag tycker kanske att han kunde kommit på nåt eget. Hjärtat är min grej.

Men med ut skulle han. Och då han inte har samma sorts hjärtsvikt som jag hade så ska det (tydligen) inte vara någon fara att anstränga sig. Men vi hade båda fått tydliga instruktioner från mamma. ”Ingen kappåkning nu, hör ni det!”, samt ”Bryter du minsta lilla ben nu Lars så får du flytta in hos farmor”.

Han följde med fyra varv runt (12,8 km) och jag tog två varv till (totalt 19,2 km).

Försökte även mig på att filma i den härligaste nedförsbacken – ja, ni får väl se själva..

Filipstad Kalhyttan 2.1

Filipstad Kalhyttan 2.2

 

Träning

Måndag - vilodag.

Tisdag - 19.2 km längdskidor på Kalhyttan, Filipstad.

Onsdag - vilodag igen (tar igen’et resten av veckan, you’ll see).

2

Rätt fokus

Mamma och pappa hann precis ner till Sahlgrenska. Vi fick lite tid tillsammans mellan lungröntgen och den bakterieavdödande duschen. Den tiden spenderade vi med en snabbkurs i hur min systemkamera fungerar. Jag ville att de skulle ta bilder. Fota allt. Jag ville komma ihåg.

Personalen sa att jag skulle klara det själv med en gång.

Men jag hade tre skäl till vår fotosession:

1. På något sätt visste jag att jag inte skulle klara av så mycket efteråt.

2. Det underlättade vår lilla tid med varandra. Det var lättare att göra något praktiskt istället för att prata om vad som komma skulle.

En av läkarna frågade mig om jag förstod att det var en allvarlig operation, och vilka risker som fanns. Han verkade inte tro att jag tog det hela seriöst. Det var först några veckor senare, när han besökte mig på avdelningen, som jag tror han insåg till fullo just hur mycket jag förstod.

3. Om det skulle gå åt helvete ville jag att det skulle finnas bilder – för mamma och pappas skull, men också för att MOD och de som följt mig där skulle få ta del av precis allting. Följa mig även de sista stegen.

Minuterna innan jag kördes iväg till operation ryckte jag åt mig mitt lilla anteckningsblock och sprang in på toaletten. Jag var tvungen att skriva ner det som jag ännu inte förmått mig själv att göra. Jag inledde med orden

”Jag har ett konto på Vita Arkivet. Men jag har inte fyllt i något.”

Sen formulerade jag mitt egna lilla vita arkiv. Jag skrev hur jag ville ha min begravning. Att jag vill kremeras. Minneslund. Ingen gravplats. Att det skulle vara roliga bilder och glad musik. Att mina föräldrar skulle ta hand om Trassel. Och att de skulle donera valfri summa från mina fonder till MOD – så att Peter och Martha skulle kunna fortsätta jobba med frågan.

Jag gömde anteckningsblocket i min ryggsäck. Och innan dörrarna slogs upp till operationssalen högg jag tag i Kalles arm. Om jag inte vaknar upp, så ska mamma och pappa läsa det som står sist i anteckningsboken.

Här tittade läkaren länge på mig. ”Du hade verkligen tänkt igenom det här, eller hur?”. No shit, Sherlock. Bara varje dag jag stod på väntelistan.

Man reagerar aldrig som man tror att man ska reagera. Min livliga fantasi som ett halvår tidigare målat upp hur jag skrek och grät när jag rullades iväg – den fick på nöten. Klart att jag var nervös. Och som texten ovan avslöjar, så var en liten del av mig inställd på att det kunde sluta illa. Men notera att det var en liten del.

Mitt största fokus var inställt på triathlon i Argentina 2015. Och för att det skulle gå i lås, så var transplantationen tvungen att gå i lås.

Så det så.

15. DSC_2374

15. DSC_2376

15.DSC_2377

15.DSC_2379

0

Om konsten att göra entré

Det var nära att jag hoppade av tåget i Mullsjö. Vad fan skulle jag ha gjort om jag hade gått av i Mullsjö? Finns det någonting i Mullsjö? Finns ens Mullsjö? Det låter påhittat.

Men jag var tio minuter från Jönköping. Där väntade mina vänner. Jag fick inte äta eller dricka något mer från och med nu innan transplantationen. Min sista måltid bestod alltså av kolanappar, Djungelvrål och Loka citron.

Undrar om någon dödsdömd fånge någonsin beställt det som sin sista måltid?

Räddningstjänsten var på väg. De skulle hämta upp mig inom kort. Ingrid och jag började med att ladda min mobil utanför Pressbyrån på Jönköpings centralstation. När Madelene anlände sa jag att allt var bra men magen sa annorlunda. Kombinationen av nervositet, upprymdhet och min väldigt näringstäta måltid tidigare får mig att springa fram och tillbaka på toaletten. Till slut tror jag tarmen kommer följa med ut nästa gång.

Jag ringer hem. Nu mamma. Det är nu det händer. Det här är det, det här är det samtalet. Ja, jag vet. Andas.

Transporten var en mörkblå Volvo med blåljus på taket. Jag kramar Ingrid och Madelene. Det är en strålande aprildag, solen skiner och bilen åker snabbt genom sydvästsvenska skogar. Men jag ser ingenting. Jag ringer. Jag sms’ar. Jag skriver. Jag pratar. Så fort jag lägger ner mobilen i knäet, höjer huvudet och ser ut genom fönstret bankar hjärtat som en stångjärnshammare. Nope, uh-uh, njet. Jag måste hålla mig sysselsatt. Vem har jag inte fått tag på?

Jag undrar också vad som har hänt. Vem som har gått bort. Vems släktingar nås av ett helt annat budskap just nu? Det är en stark tudelad känsla. Jag rusar mot livet igen, men jag vet att det precis tagit slut hos någon annan.

Framme. Jag var precis här. Hade de ringt en timme och fyrtio minuter tidigare så hade jag fortfarande varit i Göteborg. Men det var ju kul att se stationen i Jönköping. Och en roadtrip är aldrig fel. Jag visste att det var bråttom. Hjärtat är det organ som är mest tidskänsligt och kan bara vara utanför donatorn i max 4 timmar innan det behöver vara inopererat och slå hos mottagaren. Mig.

Jag måste ladda. Jag måste peppa mig själv. Intala varje cell i kroppen att detta kommer att gå bra. Det finns inte utrymme för något annat nu. Så när vi går ut ur bilen stegar jag fram mot hissarna. Räddningstjänstkillarna står handfallna kvar med en rullstol borta vid dörren. Inne på avdelningen kommer Kalle, en sköterska, emot mig. Jag lyfter armarna mot taket och ler så stort jag kan med blåa syrefattiga läppar.

Jag ska få ett nytt hjärta idag!

14.2

14.1

0

Missat samtal från dolt nummer

Så kom den. Dagen då jag fick telefonsamtalet. Jag satt på tåget på väg till Jönköping och hade precis lämnat Göteborg där jag hade varit på läkarbesök. Jag var så otroligt trött på att bara sitta hemma i soffan, så jag hade beslutat mig för att se Sverige.

När man står på väntelistan får man inte lämna landet. Inte ens åka en helg till Oslo eller över dagen till Köpenhamn. Och man måste hela tiden rapportera vart man är. Det gällde så länge jag inte var i Karlstad eller Grums. Såvida jag inte hade informerat något annat, så utgick transplantationskoordinatorerna från att jag var i någon av dessa två orter.

En donator kan rädda upp till åtta liv. Och för att dessa åtta liv ska kunna räddas krävs en stor och omfattande apparat som innefattar otroligt mycket logistik. Alla de mottagare som bedöms lämpliga och i störst behov av organ ska snabbt transporteras till sitt transplantationssjukhus. Team med kirurger och koordinatorer tar sig under tiden dit som donatorn finns för att ta hand om organen. Ett team för hjärtat, ett för levern, ett för njurarna and so on. Det är alltid samma team som tar ut respektive organ som transplanterar in det i mottagaren.

Så jag hade berättat för koordinatorerna att jag skulle vara i Jönköping i helgen. Jag hade förberett allt. Mina vänner bodde på bottenvåningen. De hade bil. Jag hade färdtjänst för hemresan. Vi skulle umgås och ha det trevligt. Jag åt kolanappar och såg fram emot helgen.

När jag upptäcker att jag har missat samtal från dolt nummer.

Jag tänker direkt ”Är det dem?”. Men nej. Det är det inte. Det har inte varit dem förut, bara någon annan inom vården, sköterska, sjukgymnast, min kurator. Eller telefonförsäljare.

Sekunden efter ringer det igen.

Medan jag svarar hinner jag tänka att det här, det kan vara det. Det kan vara nu. Och det var det. Jag reagerade precis som alla andra som får samtalet. Jag trodde inte det var sant. Du skojar. Du driver med mig. Näej, händer det verkligen? Är det sant? Du skojar inte? Det är.. det är nu? Oj. Oj! Ojojojojoj.

Förutom reflexen att säga ”Du skojar” om och om igen, så reagerade jag inte som jag trodde att jag skulle reagera. Jag fick inte panik. Jag var mest lättad. Äntligen! Äntligen kan jag börja gå framåt igen, istället för att stå och stampa på ett och samma ställe. Nu kan jag trycka på Play. Livet är inte längre pausat. Nu händer det som jag har väntat på. Det är det här jag har laddat inför.

Jag hade min packade väska. I garderoben hemma. Jag hade mina cd-skivor med min favoritmusik och mitt fotoalbum. I väskan. I garderoben hemma. Jag hade mjukiskläder och fler böcker. I väskan. I garderoben hemma.

Det var bara att gilla läget.

Jag var så redo som jag kunde bli.

13

2

Ring-a-ding

När man väntar vet man inte hur länge man kommer att få vänta.

Varje dag känns lång. Varje vecka är kort.

Allt kretsar kring en platt, fånig mojäng som ryms i handen. Min telefon. Min iPhone. Jag var livrädd för att tappa bort den. Att batteriet skulle dö. Att jag skulle glömma den någonstans. Att jag skulle bli rånad.

Med hjärtsvikt springer man inte så långt. Eller alls. Jag gick sakta från busshållplatsen med nycklarna kring knogarna, en penna i andra handen och förberedde ett övertygande försvarstal om varför de skulle nöja sig med mitt VISA-kort men låta mig ha kvar min mobil.

Jag fick panik om jag inte kände mobilen i byxfickan eller höll den i handen. Att lägga den i väskan eller jackan var uteslutet. Kände jag den inte så fanns den inte. Fanns den inte så var jag körd. Den här känslan sitter fortfarande kvar efter nästan ett år. Om jag inte känner den på kroppen så måste jag kunna se den.

Dagens ungdom (oj, nu är jag tant) säger att mobilen betyder liv eller död. Utan sin mobil så döööör man. Ack ack, ni skulle allt veta ni..

Jag glömde min iPhone en gång. Det var dop och jag blev hämtad av Anne-Li. Glada i hågen anlände vi till kyrkan när jag insåg att jag inte kände eller såg min mobil. Omedelbar panik utbyttes i förtvivlad panik när väskans innehåll tömdes på kyrkbänken, och den var inte där. Jag blev förvirrad. Dopet började om fem minuter. Vad tusan gör vi? ”Men Emma”, sa Anne-Li. ”Det finns inget annat att göra, det är klart vi åker tillbaka och hämtar mobilen.”

Snö och gegga sprutade när racerbruttan A-L rallycrossade oss hem till Herrhagen. Hon sprang in och hämtade the little black box. Den låg där jag hade lämnat den. På hyllan i badrummet. Inget missat samtal.

Tillbaka vid kyrkan smög vi in. Awww, så fint! Och där gick de ut. Dopet var slut. Vi hann se 12 sekunder.

12.DSC_1812

12.DSC_1800

0

Mellan Hägglund och syrén

Vi har ett uttryck i min familj. Det finns en mening med allt.

Med det menas inte att det är meningsfullt med krig, bilolyckor, barn som dör. Utan att vi alla går igenom saker. Skitsaker. Toppensaker. Vardagliga saker. Det går inte att förutse eller förhindra allt som händer oss i livet. Alla har vi en story.

Det vi däremot kan ta till oss, det är hur vi kommer ut på andra sidan. Lär vi oss någonting? Blir vi bättre människor? Snällare? Mer givmilda? Argare? Mer egoistiska? Oavsett vad så skulle du inte vara den du är utan dina erfarenheter, och utan dina erfarenheter skulle du inte vandra den väg du går på just nu.

Min mamma blev sjuk i april 2010. Hon hade tur. Hennes kropp lade av och sparkade bakut. Det kunde lika gärna varit en stroke eller en hjärtinfarkt.

I över 40 år hade hon arbetat som frissa. Gått upp vid halv fem på morgonen. Tvättat, manglat, tränat. Ätit frukost nummer två och börjat jobba vid sju. Mellan kunderna slängde hon in ytterligare en tvätt, tömde diskmaskinen och åt lunchen samtidig som hon satt på toaletten. I kid you not, det hände oftare än man kan tro. Lunchen bestod inte sällan av en banan. Efter 12-14 timmars arbete kom hon upp från frisörsalongen. Lyssnade vimmelkantigt på mina äventyr från skolan och somnade i soffan bredvid pappa. Ljuset släcktes halv elva och sex timmar senare började hon om.

Det spelade ingen roll vad vi sa. Hon sprang i sitt ekorrhjul.

Efter ett år som sjukskriven gick hon på alla rehabiliteringar hon kunde. Recure Rehab. Iris Hadar. Praktik på ett Bed&Breakfast och senare en klädaffär. Det hade nu gått två år. Fysiskt kom hon tillbaka lite i taget, men mentalt klarade hon inte av för mycket folk, för mycket ljud, för mycket stress eller påfrestningar.

Då hade jag den dåliga stilen att bli sjuk.

Det finns en mening med allt. Mamma klarade inte av att arbeta, kunde inte hantera för mycket folk och det tog hårt på hennes psyke när min hjärtsvikt upptäcktes. Men hon kunde vara där för mig. Hon kunde köra mig till sjukgymnastiken. Hjälpa mig att handla. Komma med matlådor. Vara hos mig på 20 minuter om jag ringde. Jag behövde inte ens säga någonting. ”Jag kommer.”

Jag har också fått vara med om oerhört mycket som jag aldrig skulle fått uppleva om jag inte hade blivit sjuk.

Jag har varit med i TV vid flertalet tillfällen. Första gången var live i TV4 Nyhetsmorgon, med min (inte då, men nuvarande) kollega Peter Carstedt och socialminister Göran Hägglund. Jag stod på väntelistan sedan sex veckor tillbaka och TV4 gjorde ett inslag om den statliga utredningen som Hägglund ville införa för att Sverige ska bli bättre vad gäller organdonation.

Nästa gång var midsommarafton. Transplanterad och piggare än någonsin gästade jag återigen TV4 Nyhetsmorgon för att berätta vilket bra liv man kan leva som transplanterad.

Jag har spelat in en bioreklam för att uppmärksamma organdonation. Och besökte återigen TV4 Nyhetsmorgon i samband med donationsveckan oktober 2013. Radio, webben, tidningar, sitta i publiken på Svenska Hjältargalan och se Martha motta priset som Årets Kämpe, föreläsa för gymnasieelever, högskoleelever, sjukvårdspersonal, flyga inrikes (aldrig gjort förut, nu har jag gjort det tre gånger), träffa Anders Milton som är den statliga utredningens utsedde, utbilda volontärer och – det bästa av allt – fått ett nytt jobb.

Jag ska få fortsätta kämpa för att Sverige ska bli bättre vad gäller organdonation, via MOD – Mer organdonation. Jag får vara med och göra skillnad. Jag får jobba med något som, bokstavligen, ligger mig väldigt nära om hjärtat.

Jag är inte sjuk längre. Mamma klarar av folk igen. Hon börjar snart arbeta i kansliet på Billeruds golfbana. Pappa (golftokig sen -97) är överlycklig.

Det finns en mening med allt.

11.IMG_3861

11.IMG_3617

11.IMG_3505

11.IMG_3361

11. Nyhetsmorgon feb MOD 2

11. KHaktuellt

11. Hjältegalan

0