Navigation

Taggarkiv | hjärttransplantation

Om konsten att göra entré

Av den 19 februari, 2014 i Bakgrund

Det var nära att jag hoppade av tåget i Mullsjö. Vad fan skulle jag ha gjort om jag hade gått av i Mullsjö? Finns det någonting i Mullsjö? Finns ens Mullsjö? Det låter påhittat.

Men jag var tio minuter från Jönköping. Där väntade mina vänner. Jag fick inte äta eller dricka något mer från och med nu innan transplantationen. Min sista måltid bestod alltså av kolanappar, Djungelvrål och Loka citron.

Undrar om någon dödsdömd fånge någonsin beställt det som sin sista måltid?

Räddningstjänsten var på väg. De skulle hämta upp mig inom kort. Ingrid och jag började med att ladda min mobil utanför Pressbyrån på Jönköpings centralstation. När Madelene anlände sa jag att allt var bra men magen sa annorlunda. Kombinationen av nervositet, upprymdhet och min väldigt näringstäta måltid tidigare får mig att springa fram och tillbaka på toaletten. Till slut tror jag tarmen kommer följa med ut nästa gång.

Jag ringer hem. Nu mamma. Det är nu det händer. Det här är det, det här är det samtalet. Ja, jag vet. Andas.

Transporten var en mörkblå Volvo med blåljus på taket. Jag kramar Ingrid och Madelene. Det är en strålande aprildag, solen skiner och bilen åker snabbt genom sydvästsvenska skogar. Men jag ser ingenting. Jag ringer. Jag sms’ar. Jag skriver. Jag pratar. Så fort jag lägger ner mobilen i knäet, höjer huvudet och ser ut genom fönstret bankar hjärtat som en stångjärnshammare. Nope, uh-uh, njet. Jag måste hålla mig sysselsatt. Vem har jag inte fått tag på?

Jag undrar också vad som har hänt. Vem som har gått bort. Vems släktingar nås av ett helt annat budskap just nu? Det är en stark tudelad känsla. Jag rusar mot livet igen, men jag vet att det precis tagit slut hos någon annan.

Framme. Jag var precis här. Hade de ringt en timme och fyrtio minuter tidigare så hade jag fortfarande varit i Göteborg. Men det var ju kul att se stationen i Jönköping. Och en roadtrip är aldrig fel. Jag visste att det var bråttom. Hjärtat är det organ som är mest tidskänsligt och kan bara vara utanför donatorn i max 4 timmar innan det behöver vara inopererat och slå hos mottagaren. Mig.

Jag måste ladda. Jag måste peppa mig själv. Intala varje cell i kroppen att detta kommer att gå bra. Det finns inte utrymme för något annat nu. Så när vi går ut ur bilen stegar jag fram mot hissarna. Räddningstjänstkillarna står handfallna kvar med en rullstol borta vid dörren. Inne på avdelningen kommer Kalle, en sköterska, emot mig. Jag lyfter armarna mot taket och ler så stort jag kan med blåa syrefattiga läppar.

Jag ska få ett nytt hjärta idag!

14.2

14.1

0

Missat samtal från dolt nummer

Av den 17 februari, 2014 i Bakgrund

Så kom den. Dagen då jag fick telefonsamtalet. Jag satt på tåget på väg till Jönköping och hade precis lämnat Göteborg där jag hade varit på läkarbesök. Jag var så otroligt trött på att bara sitta hemma i soffan, så jag hade beslutat mig för att se Sverige.

När man står på väntelistan får man inte lämna landet. Inte ens åka en helg till Oslo eller över dagen till Köpenhamn. Och man måste hela tiden rapportera vart man är. Det gällde så länge jag inte var i Karlstad eller Grums. Såvida jag inte hade informerat något annat, så utgick transplantationskoordinatorerna från att jag var i någon av dessa två orter.

En donator kan rädda upp till åtta liv. Och för att dessa åtta liv ska kunna räddas krävs en stor och omfattande apparat som innefattar otroligt mycket logistik. Alla de mottagare som bedöms lämpliga och i störst behov av organ ska snabbt transporteras till sitt transplantationssjukhus. Team med kirurger och koordinatorer tar sig under tiden dit som donatorn finns för att ta hand om organen. Ett team för hjärtat, ett för levern, ett för njurarna and so on. Det är alltid samma team som tar ut respektive organ som transplanterar in det i mottagaren.

Så jag hade berättat för koordinatorerna att jag skulle vara i Jönköping i helgen. Jag hade förberett allt. Mina vänner bodde på bottenvåningen. De hade bil. Jag hade färdtjänst för hemresan. Vi skulle umgås och ha det trevligt. Jag åt kolanappar och såg fram emot helgen.

När jag upptäcker att jag har missat samtal från dolt nummer.

Jag tänker direkt ”Är det dem?”. Men nej. Det är det inte. Det har inte varit dem förut, bara någon annan inom vården, sköterska, sjukgymnast, min kurator. Eller telefonförsäljare.

Sekunden efter ringer det igen.

Medan jag svarar hinner jag tänka att det här, det kan vara det. Det kan vara nu. Och det var det. Jag reagerade precis som alla andra som får samtalet. Jag trodde inte det var sant. Du skojar. Du driver med mig. Näej, händer det verkligen? Är det sant? Du skojar inte? Det är.. det är nu? Oj. Oj! Ojojojojoj.

Förutom reflexen att säga ”Du skojar” om och om igen, så reagerade jag inte som jag trodde att jag skulle reagera. Jag fick inte panik. Jag var mest lättad. Äntligen! Äntligen kan jag börja gå framåt igen, istället för att stå och stampa på ett och samma ställe. Nu kan jag trycka på Play. Livet är inte längre pausat. Nu händer det som jag har väntat på. Det är det här jag har laddat inför.

Jag hade min packade väska. I garderoben hemma. Jag hade mina cd-skivor med min favoritmusik och mitt fotoalbum. I väskan. I garderoben hemma. Jag hade mjukiskläder och fler böcker. I väskan. I garderoben hemma.

Det var bara att gilla läget.

Jag var så redo som jag kunde bli.

13

2

Hej mamma, umm, jag kommer nog att dö..

Av den 3 februari, 2014 i Bakgrund

Mina föräldrar fick beskedet från mig på telefon senare samma kväll. Direkt efter besöket på hjärtmottagningen gick jag och fikade med mina vänner. Att jag kunde prata och skratta som vanligt måste varit en del av chocken.

Handlingsförlamningen satte in när jag kom hem. Länge höll jag telefonen i handen och bara stirrade. Hände verkligen det här? Var jag på väg att ringa hem och berätta att jag, deras yngsta dotter, behövde en hjärttransplantation? En transplantation jag redan var övertygad om att jag inte skulle klara. Hur inleder man det samtalet? Vart börjar man?

”Hej mamma! Hur är det? Vad gör ni? Jaha, Johan har åkt ut ur Mästekocken? Och du har klippt håret på Farmor, vad trevligt! (MÅL!) Och pappa tittar på hockey hör jag – Färjestad? Nähä, Luleå. Vad bryr han sig om Luleå? Jaja, hockey som hockey. Nä, här händer väl inget särskilt. Sitter och gosar med Trassel. Och ja, just det, jag kommer behöva ett nytt hjärta för det jag har lever jag inte länge med. Men annars är det bra, var och fikade med tjejerna förut. Muséet har fått in en ny sorts te.”

…

Det var inget roligt samtal. Det var tungt. Det var jag som fick lugna mamma och säga att allt skulle bli bra. Att det var okej. Att jag mådde fint. Att det inte var säkert att det behövde bli transplantation. Det skulle specialisterna på Sahlgrenska avgöra. Så vi får vänta och se. Jag klarar mig säkert utan. Vi ska inte oroa oss i onödan.

Jag utelämnade dock att det redan var uteslutet att jag skulle bli frisk på mediciner. Att jag redan nu visste att jag skulle behöva sätta samman mina bankuppgifter, mina rörliga och fasta kostnader, mina lösenord, mina biblioteksböcker, telefonnummer till allt som skulle behövde avbokas, Trassels försäkringspapper. Hur jag ville ha min begravning.

Det var både positivt och negativt att jag blev den som lugnade. Det gör mig alltid lugnare att få formulera och säga högt att allting kommer att ordna sig. En del av hjärnan aktiveras och börjar tro på det jag säger. Samtidigt som det också kan vara skönt att få vara den som blir lugnad – av någon annan och inte mig själv.

Jag har väldigt livlig fantasi. Jag målade upp hur jag skulle gråta och skrika när de rullade iväg mig till transplantation. För där tog det slut. That’s it. Hit men inte längre. Du behöver inte oroa dig för någon 30-års kris för du kommer aldrig få någon.

Jag visste ingenting om vad det innebar att transplanteras. Bara att jag inte skulle klara det. Det var ett stort, svart mörker. Ett enormt hål som svalde allting och efter det fanns – ingenting. Jag kunde inte ens föreställa mig hur det skulle vara. Där tog min fantasi slut.

Julen då jag skulle blivit frisk kom och gick.

6. CIMG5831

6. CIMG5832

0