Taggarkiv | hjärttransplanterad

Lidingöloppet!!!

Det här inlägget är long overdue..

Jag har i stort sett legat i soffan, käkat choklad, chips och popcorn i tre veckor. Samt jobbat med en otroligt rolig donationsvecka, träffat volontärer i Malmö och Stockholm, föreläst på Södersjukhuset, på Budkaveln i Lund och på HND-symposiet på Sthlm Waterfront, medverkat två gånger i P4, förmedlat otaliga intervjupersoner till radio och tidningar, samarbetat med TV4 Nyhetsmorgon (inte framför rutan den här gången) och varit däckad med feber och hosta.

Så det har inte varit helt stiltje de senaste veckorna.

Men nu – äntligen – kommer min redogörelse för sista loppet i Klassiken: LIDINGÖLOPPET!

IMG_0566

På väg till Lidingö

Jag klarade det!

Fast jag höll på att missa starten..

Innan start

Hur kunde jag vara så klantig? Jag hade räknat ut allt så bra. Det här, DET HÄR LOPPET, skulle jag minsann vara i tid, ta det lugnt, hinna snacka med Birger, koppla av och ladda rejält innan starten. Jag skulle vara ute på Lidingö kl.11.00, och starten skulle gå 13.20. Gott om tid.

Yeah right.

Det började med att jag istället för att ta med mig all packning till Lidingö för att lämna hos några vänner på målområdet, så åkte jag till mina föräldrars hotell och lämnade stora väskan där. Vilket betyder att vi åkte från Rådmansgatan ca 11.15…

Det tog ungefär en timme att ta oss ut till Lidingö.

Hela jävla stan skulle ju dit och springa. Överallt såg man löpartights. Tights här, tights där, alldeles för tajta tights där. Det var übertrångt på tunnelbanan och sen var det en lång ringlande kö till bussen. Och sen satt man fast på bussen.. Det som verkade vara hela Stockholm som åkte kollektivt visade sig vara halva Stockholm. Resten av folket tog egen bil…

Väl ute gick det smidigt att hämta ut nummerlappen – alla andra i min startgrupp hade redan varit där så det var bara att kliva fram.

Men SEN.

Sen var jag så jävla otroligt korkad så jag fattar det inte själv. Jag hade pratat med några vänner som jobbar med Svensk Klassiker-kläderna, att jag kunde lämna min ryggsäck med ombyte etc hos dem, för att enkelt hämta upp den efter målgången. Så dit skulle jag bege mig. De stod i tältet på målområdet. Som låg 700 meter norrut från Lidingövallen där vi var.

Starten, å andra sidan, låg 1,2 km söderut.

På väg till målområdet börjar jag bli lite halvt stressad. Klockan närmade sig 13.00 alldeles för snabbt. Så fort jag hade lämnat väskan fick jag ringa mamma och pappa:

Börja gå till starten, jag kommer få springa dit!

Och så blev det.

Jag kom fram, svettig, stressad, yr i bollen – sex minuter innan starten skulle gå. Jag hade sprungit om mor och far, de hann precis fram och sa lycka till. Birger fick tre minuter av film där jag klumpigt drar av mig en lager-två-tröja, stressler in i kameran, och tänker:

Jag har inte hunnit kissa..

Och DÄR gick starten.

IMG_0564

Mina stortånaglar hade lämpligt nog gått av tidigare under veckan, så för att inte få blödande tår fick de tejpas!

IMG_0565

Så här kan det bli när man packar två högerstrumpor av de svarta och två vänsterstrumpor av de gula..

IMG_0567

Väntar på bussen.

IMG_0568

På bussen.

IMG_0573

Hämtat ut startlapp.

IMG_0575

Springer till start..!

IMG_0577

Startled 6 – jag hann fram!

IMG_0578

Uppvärmning med instruktörer? Vem behöver det när man redan sprungit nästan två kilometer?

IMG_0579

And here we go!

Kilometer 1-5

Jag var förbannad. Helt jävla förbannad. I fem kilometer.

Så fort jag börjat springa tänkte jag: ”Men vad tusan, varför gick vi inte direkt till starten? Jag har kunnat be Birger att ta med ryggsäcken i sin bil – då hade vi varit där en halvtimme innan start! Eller – varför valde jag helt enkelt inte att vänta och starta 10 minuter senare med nästa startgrupp? Jag hade ju redan väldigt gott om tid på mig – tio minuter mindre skulle inte medföra att jag hamnade bakom något rep..”

Det här störde jag mig på i fem kilometer.

Jag ville ju ha en perfekt avslutning på Klassikern – ett lopp där jag skulle hinna insupa atmosfären, ladda och tagga i lugn och ro. Och hinna gå på dass..

Så jag tänkte inte så mycket på löpningen i början. Jag sprang på. Gick i backarna. Fick till slut igång GPS’en på pulsklockan och såg att jag hade satt av i ett väldans tempo.

Och kilometerskyltarna svischade förbi.

IMG_0580

En kilometer avklarad. Tjugonio kvar!

Kilometer 6-10

Jag blev väldigt förvånad när vi plötsligt sprang i skogen. Det kom redan efter bara några kilometer. Jag hade förväntat mig att det skulle vara ungefär som ett eljusspår, fast av mer grusvägskaraktär kanske. Men här var det stigar som gällde – med rötter, stenar och träd att akta sig för – förutom allt folk.

Löpare överallt – framför, bakom, till höger, vänster – 360 grader!

Men nu hade jag släppt irritationen på mig själv – det var som det var, och det här var så typiskt mig ändå, vara ute i sista stund – och det var väldigt kul att få springa i skogen, mycket roligare än jag hade tänkt att loppet skulle vara.

Det kom en ganska lång sträcka under dessa kilometer då vi sprang längs vatten och vägar. Tråååkigt. Inte att springa längs vatten, det var en strålande dag, varmt och soligt och vackert, men man såg ju på långt håll vart man skulle. Och då tröttnar jag alltid. Jag gillar när det är stigar och skog, när man måste väja för det ena, hoppa över det andra, och man ser aldrig längre än 20-30 meter fram.

Men vips, så var första milen avklarad!

IMG_0584

IMG_0586

IMG_0589

IMG_0590

 

Kilometer 11-15

Det gick förvånansvärt bra allting. Man satte ena foten framför den andra, och på så vis var det max 10 minuter mellan varje kilometerskylt.

Det var riktigt varmt, men även fast jag stötte på Birger, mamma och pappa med jämna mellanrum som ville jag inte lämna ifrån mig överdragsjackan. Jag vet hur lätt jag börjar frysa så fort jag står still.

Depåerna var ju nåt nytt för mig. Eller nej, okej, inte ett nytt påfund – det fanns depåer både på Vasaloppet och Vätternrundan – jag är inte främmande för konceptet. Men jag är inte van att äta samtidigt som jag springer, och inte att dricka så jättemycket heller. Jag hade min vattenflaska i handen som jag fyllde på så fort jag kunde, även om jag bara tagit någon klunk, men det gällde dels att inte äta eller dricka för mycket, samtidigt som det också gällde att våga både äta och dricka.

Det längsta jag hade sprungit innan Lidingöloppet var 15 km. I juli.

Jag visste att jag skulle behöva lite mer energi nu när det var dubbelt så långt.

Och strax efter 11 km-strecket fick jag äntligen kissa.

IMG_0593

Kilometer 16-20

När jag passerade 15 km tänkte jag:

Wow, jag har aldrig sprungit längre än så här förut!

Jag tänkte också:

Tänk – jag har redan tagit mig halvvägs!

Och kort, kort efter det kom nästa tanke:

Ja, fast det betyder att det ärexakt lika långt kvar…

 

Men utöver detta tankeutbyte med mig själv (btw, efter sista tanken sa jag till min hjärna att hålla tyst) så var det inte så många tankar på ”vad långt det är”, ”hur mkt är det kvar nu”, ”när kommer nästa kilometerskylt”, ”shit det gör ont” – nej, nästan inget alls faktiskt.

Med Vasan och Vättern i bagaget så vet jag vad långlopp handlar om. Och jag verkar kunna ställa in mig själv på att det här kommer ta lång tid, det kommer bli jobbigt, det kommer göra ont – men jag kan välja att inte fokusera på det, för om X antal timmar är det klart.

Det kanske inte låter som den muntraste av tankar, eller särskilt lockande, men kan man få till det där och lägga de jobbiga tankarna åt sidan och acceptera att det blir som det blir, så kan man istället fokusera på själva upplevelsen. Att vara där man är, att göra det man gör. Och det är en fantastiskt fin bana – det var många tillfällen då jag gärna hade stannat och fotat lite mer!

IMG_0599

IMG_0600

IMG_0601

20 kilometer bakom mig – endast en tredjedel av loppet kvar!

Kilometer 21-25

Det var mycket skog nu. My kind of underlag and surrounding.

Jag var benhård med mig själv med att gå i alla backar. Jag visste att jag inte skulle hamna bakom något rep (två av tre rep var redan passerade med god marginal), jag behövde inte stressa, och jag behövde verkligen inte överanstränga mig.

Varför spränga sig själv och kanske få någon muskelskada eller benhinneinflammation? Det skulle medföra att resten av loppet skulle bli en plåga och jag kanske inte skulle kunnat träna som vanligt efteråt, utan bli tvungen att rehab’a mig själv i veckor eller månader. Then what’s the point? Vinna några minuter? Jag hade redan vunnit – jag har tagit mig över 20 kilometer för egen maskin, hells to the WIHA!

Men ibland var det svårt att hålla igen…

Jag märkte att min backträning hade gett resultat. Men inte på det sätt som man kanske först skulle tro. Det var inte det att jag tyckte att det gick superlätt uppför. Nej, istället märkte jag att jag var king på att springa nerför!

Som både Lena och Sigrid har sagt:

Släpp på och bara rulla ner!

Så jag släppte på och hej vad det gick!

I alla nedförsbackar fick jag ropa ”Håll höger! Håll höger!” när mina ben gick som Road Runner (Hjulben i Hjulben och Gråben) och jag svischade glatt förbi alla fellow companions. Sen att de passerade förbi mig igen så fort det kom en backe uppför, det gjorde inget. Jag var ändå om en liten stund senare. ”Håll höger! Håll höger!”

Grejen med det här gjorde ju att jag hade en jädrans fart efter varje nedförsbacke, och beroende på vilken sorts uppförsbacke som kom sen så kunde det hända att jag nästan var uppe innan jag insåg ”Men vad tusan, detta är en uppförsbacke..! Jag ska gå nu, inte springa sa vi!”

IMG_0602

Depå!

IMG_0603

Hemgjorda chokladbollar var mumma! Det var först två bollar senare som jag kände att det kanske var en och en halv för mycket… Bidde lite tung i magen och illamående i nån kilometer eller två..

IMG_0604

IMG_0605

Kilometer 25-29

Jag ska inte glossa över hela loppet. Det är klart att det var tungt på sina håll också.

Som här, vid 25-kilometers-strecket, när jag började bli trött, jag hade blåsor på båda hälarna (på insidan av fötterna), lite värk i ena stortån och ena axeln – och så kom Aborrbacken.

Den beryktade Aborrbacken. Och visst, den var lång – I’ll give it that – men den är inte oövervinnerlig. Och med min taktik att inte springa i några backar så var det bara att fortsätta gå lite längre än i de andra backarna. Men den är inte särskilt brant heller, det fanns backar som var bra mycket tyngre.

Men om man satsar på att springa HELA loppet, då är man ganska mör efter 25 km, och att då ge sig på att springa uppför hela Aborrbacken.. Ja då är man antingen väldigt envis och/eller i väldigt bra form.

Det jag tyckte var roligast med Lidingöloppet, det var just att det var så kuperat. För varje gång det gick uppför så visste jag att det snart skulle gå nerför igen – och där kunde jag kräma på, ta mig fram riktigt fort och samtidigt få lite återhämtning.

IMG_0608

IMG_0609

IMG_0610

IMG_0611

Sista kilometern

Vilken känsla! EN kilometer kvar!

Liiiite plus/minus tio minuter återstod.

Sen skulle det vara klart. Sen skulle Klassikern vara klar.

Jag hade sprungit (okej, jag gick en hel del också, och inte bara i uppförsbackarna) i nästan fyra och en halv timme. Men om bara några minuter skulle allting vara över. Helt plötsligt kändes det som om allt hade gått så fort. Från mina första vacklande steg på skidor, till första klungkörningen med racern, till första gången jag vågade titta under vatten utomhus, till första gången jag lärde mig att knyta löparskorna på rätt sätt.

Allting är fortfarande första gången för mig. Första gången med ett nytt hjärta.

Det var så blandade känslor – energin flödade i kroppen och jag kunde springa hur fort som helst, samtidigt som jag märkte hur jag nästan ville sakta in. Jag ville inte gå i mål. Inte riktigt än. För då, då är det ju.. klart.

Men euforin som låg i luften bland alla som sprang runtom mig, lyckan över att alldeles strax ha lyckats ta sig igenom tre mil, den fick mig ändå att öka på löpsteget och på lätta ben kom jag in på målrakan. Den väldigt leriga målrakan.

Och där var den. Mållinjen. The finish line. Det jag hade kämpat för.

IMG_0612

IMG_0615

IMG_0616

MÅÅÅÅL

Birger och hans kamera. Så många gånger som de har mött mig nu när jag korsat mållinjer – antingen på lopp eller klarat delmål på träningar.

Mamma och pappa – och en lagerkrans. Jag har fått en krans efter varje lopp – ett vinterträhjärta med kattamulett efter Vasan, en cykelsmurf efter Vättern, en badring efter Vansbro – och nu, en guldprydd lagerkrans efter Lidingöloppet – efter Klassikern!

Och speakern Rikard – vi blev buddies på Blodomloppet 2014 när vi sågs på sex-sju stycken lopp, tillsammans med Jessica som också jobbar med arrangemangen, och nu är det så självklart att vi snackar. Det räcker att jag vinkar så hittas det mick, kamera och lämplig scen.

Mina fötter ömmade, benen började stelna och kylan smög sig på. Men insvept i pappas jacka, haltandes bort till ett hamburgerstånd, så kändes det som en helt okej lördag ;)

Klassikern. Är. Klar.

IMG_0618

IMG_0623

IMG_0634

2

Imorgon smäller det!

IMG_0451

Yikes. Yabba dabba do.

Imorgon springer jag Lidingöloppet. Seriöst, hur fort gick inte det här?

Jag är allt lite nervös. Eller en hel del nervös. Jag har inte ens varit och nosat på några riktigt långa distanser när det kommer till löpning. Det längsta var 15 km i juli.

Men jag försöker tänka att jag har klarat Vasaloppet. Det blötaste Vasaloppet ever.

Kämpade jag mig igenom nio mil på skidor med dålig skidteknik, i sorbetglassliknande snö, vatten och slask, så ska väl tre mil kuperad bana runt Lidingö – med prognosen sol och 14+, vara en walk in the park!

Jag har laddat i eftermiddag med lite lätt Krav-träning, mest tekniker, ingen fys, med Dima och Hugo på Självförsvarsakademin KMG i Sthlm. Följt av pasta och köttfärssås hos Martin och Hanna i Danderyd, och nu rundar vi av med lite godis innan det blir natti natt. Det återstår att se om jag kan sova.

Det känns helt sjukt att Klassikern är klar imorgon.

Det är nästan så jag har separationsångest redan.

Men än är det inte klart – först återstår morgondagen! Jag startar 13.20 och har startnummer 61952 – vad säger ni, är ni med och hejar in mig i mål!?

IMG_0553

IMG_0555

IMG_0560

IMG_0562

NWT skrev en fin artikel i onsdags:

2231892

Fullbordar Klassikern med ett nytt hjärta.

0

Dopad på livet.

Alltså det här är helt otroligt.

Bara några dagar kvar till Lidingöloppet. Sista loppet i Klassikern.

Alla frågar hur det känns, och det känns bra. Pirrigt, men bra, brukar jag svara.

Förutom att min ena stortånagel halvt lossnade efter Krav’en igår, så jag kommer få tejpa tån om jag ska kunna springa. Annars lär det göra ont. Så det var ju lite halvt onödigt kan jag tycka.

IMG_0543

Det var också sista passet med Lena idag.

Sjukt. Sista passet. Vi har setts i stort sett varje vecka sen november förra året! Jag vet inte om jag ens kan börja beskriva hur stor skillnad det har medfört att fått träna med Lena! Utan henne hade jag aldrig kommit så här långt!

Hon pushar, peppar, uppmuntrar och är så otroligt positiv! Hon har aldrig tvivlat. Hon har alltid motiverat. Jag har aldrig gjort samma träningspass två gånger (förutom några intervaller för att se om det har skett några framsteg), utan det har alltid varit varierat, proffsigt och man kan se nyttan med varje övning.

Sen är hon underbart härlig hela hon – även om jag ibland varit trött och grinig så kan man inget annat än att göra sitt bästa, för jag menar, det är ju Lena!

Det kommer bli tomt…

IMG_0545

Jag var och lämnade prover imorse, inför min halvårskontroll här i Karlstad om någon vecka. Började så smått undra vad dopingteamet på Lidingö skulle säga om de såg mina provresultat… Det finns tydligen en läkare på WTG (World Transplant Games) som säger:

Om ni testar clean så skickar jag hem er!

IMG_0544

Missförstå mig rätt. Jag är inte dopad, men mina värden ser ju lite annorlunda ut. Det enda jag är dopad på är livet.

0

Karlstad XC

Igår cyklade jag 35 km på Karlstad XC!

Strålande sol, leriga pölar, sandiga dyner – och Bryngfjordsbacken…

Det var tur att jag har cyklat denna sträcka en gång förut, så jag visste ungefär när det kom backar, när man kunde vila, när man kunde dra på och när jag behövde gå av och gå. Jag tog det lilla lugna för jag ville spara mig till Bryngfjordsbacken.

Ni som inte är från Karlstad – Bryngfjordsbacken är alltså en slalombacke, som du cyklar uppför. Hela vägen.

Och det gick!!

Det gick till och med lite lättare än förra (och första) gången.

Jag är inte särskilt van vid mountainbike än, så vid vissa partier gick jag av cykeln för jag vågade inte köra på så fort som det skulle behövas. Som Micke säger,

Mountainbike är bara farligt om det går långsamt.

MOD var på plats hela dagen – med helt underbara funktionärer som spred information om organdonation, registrerade personer i registret och använde sig själva som exempel. Vi hade två hjärttransplanterade damer (tre med mig medräknat), en tjej som fått nya lungor och ett levande donationspar; en kvinna som gett en njure till sin bästa vän.

Man kunde även köpa lotter på plats från oss, för att vinna min (just nu ganska skitiga) mountainbike. Och idag drog vi en vinnare! STORT GRATTIS säger vi till … trumvirvel … se klippet för att ta del av vem som vann… ;)

IMG_0479

IMG_0483

IMG_0485

IMG_0487

IMG_0527

IMG_0490

IMG_0497

IMG_0499

IMG_0504

IMG_0509

(jag lovar, vi ska tvätta cykeln först, innan vi skickar den till vinnaren)

IMG_0511

IMG_0515

IMG_0522

IMG_0535

0

Stor handling och stor failure

Det här var min dag. Och inte min dag.

Sjukt effektiv på morgonen – städa, diska, storhandla, hämta mountainbiken som varit inlämnad för uppfräschning inför imorgon – och sen behövde jag sova tio minuter i soffan. Som blev 20-30 minuter… som följdes av en enorm dåsighet.

Så när jag kom ut till Skutberget – för IDAG var dagen jag skulle springa över två mil – så var klockan redan närmare fem. Hmm, tvåtimmarspass, då är klockan sju. Och jag ska fortfarande handla lite till på Bergvik, och käka, och förbereda morgondagen. Och upp i tid.

Jag tror varken kropp eller knopp var med mig fullt ut. Eller alls.

Det gick inte att springa. Jag var trött, orkeslös och helt ofokuserad. Jag stannade och tänkte att jag skulle testa Vitargo-gelen som jag köpt tidigare under dagen (bäst att testa sådant nu och inte få en otrevlig överraskning på Lidingöloppet).

Okej, det här är verkligen inte produktplacering – för sju glödheta helveten vad den inte gick att få ner. Det var enormt osmakligt och rent ut sagt äckligt..!

Stor förpackning var det också. Vad skulle jag göra nu med resten av skiten? Jag kan ju inte slänga plasten i skogen. Jag kan ju inte klämma ut resten av gelen för att stoppa förpackningen i byxfickan igen (stackars fåglar och natur som skulle utsättas för detta vidriga slime).

Jag stod stilla en stund, kollade FB och hamnade på en sida över ”30 sex positions you need to try before you die” och började bocka av de jag testat.

Efter en liten stund insåg jag att jag inte skulle springa något mer idag. Så jag sprang så fort jag kunde tillbaka till bilen. Hamnade på en bänk vid vattnet i några minuter. Det var egentligen en perfekt kväll att vara ute och springa, helt underbar, men går det inte så går det inte.

IMG_0454

Har cravings, behöver fylla kylen med good shit.

IMG_0455

IMG_0459

IMG_0463

IMG_0467

Fy faen..

IMG_0468

IMG_0470

IMG_0474

IMG_0475

0

15 sek intervaller

Om ni inte kört 15 sekundersintervaller så kan jag verkligen rekommendera det!

Det är svinjobbigt i stunden, men efteråt känns det riktigt bra – och det är ett pass som går fort som tusan.

Jag och Lena kör vid Tyrstugan. Precis intill där spåren början (nedanför den långa backen) finns en korsning där fyra breda ”stigar”/vägar möts.

Passet börjar i mitten av korsningen. Välj en väg som blir nummer 1, sedan springer man så långt man kommer på 15 sekunder, vilar i 15 sekunder, och springer tillbaka på 15 sek (helst så hinner man tillbaka till mitten). Sen sticker man iväg på väg 2, väg 3 och väg 4.

Det var ett varv. Detta gör man fyra gånger, sedan följer två minuter vila innan man gör det fyra gånger igen.

Totalt blir det åtta minuters effektiv tid för de fyra första varven, sedan åtta minuter igen. Det låter lite, men jäklar vad trött man blir.

IMG_0447

IMG_0449

IMG_0453

Här ses hela ”korset”, och ja, vägen till vänster går upp..

IMG_04448

0

Just keep running, just keep running

Nu var det över en vecka sedan jag sprang, och i stort sett varje gång jag springer på senaste tiden har jag haft som målsättning att NU, idag händer det, det är idag jag springer över två mil!

Och varje gång blir det: nähej, inte den här gången heller.

Jag körde les parents till flyget (de ska till Rhodos och fira att mamma blir panchis) och min plan var att vara redo att åka ut till Skutberget och köra ett två-timmarspass på direkten efter att jag hade släppt av mor och far. Men jag var inte riktigt klar… Eller inte alls klar. Så väl jag kom hem och var ombytt och redo hade jag inte så lång tid på mig att springa innan jag skulle iväg på kvällen.

Det blev en mil i alla fall. 10,45 km för att vara exakt.

Och det kändes jättebra! Jag hade kunnat fortsätta längre!

Det är fortfarande inte något snabbt tempo, men det behöver det inte vara. Jag har in my mind satt upp ett nytt mål – att om ett år vill jag springa milen under en timme. Dvs på 59.59.

Det känns rimligt.

Så nu på Lidingöloppet har jag samma inställning som tidigare – jag ska ta mig runt, jag ska klara reptiderna, och det får ta den tid det tar.

IMG_0447

IMG_0453

Som Micke alltid säger: ”RÖR på dig Emma!”

IMG_0454

0

UPDATE!

Nu var det ett bra tag sedan som jag skrev ett inlägg. Det blev ganska intensivt i Oslo, med många gånger två inlägg om dagen, så jag har tagit det lite piano efter det.

Nej nej, inte tagit det lugnt överlag (vad tror ni om mig?!) – bara tagit det lugnt på skrivfronten.

Så vad har hänt sen sist?

Jag har varit på prinsmiddag (för att läsa mer om just den – klicka här),
sprungit backintervaller med Lena,
varit på instruktörsuppdatering i Örebro,
sprungit ett distanspass på 8,5 km,
shoppat loss på XXL,
haft photo shoot i Sthlm,
firat min supercoola farmor,
spontansovit över i Sthlm,
hållit min första uppvärmning,
varit med i Aftonbladet TV,
sprungit fler backintervaller (Lena tog i rejält den här gången, då jag råkade säga att förra intervallpasset inte var särskilt jobbigt…)
varit på bröllopsfest i Dalarna,
fightats extra med Jarmo,
filmat med Birger,
gjutit fast ett tandskydd i munnen,
hittat ett bra stretchprogram och stretchat,
gjort åttaminutersintervaller med Lena,
föreläst i Skövde,
och hunnit med sex stycken Krav-pass i Karlstad-klubben!

Och nu sitter jag på tåget.

GIC2 startar imorgon i Göteborg. Jag ska göra min GIC2 i Skottland i oktober, men nu i veckan fick jag möjligheten att komma ner och vara med lördag-söndag. Och då gick det bara inte att motstå.

Dels får jag träffa hela gänget från Oslo igen (minus Dima, han jobbar), dels får jag två extra GIC-dagar (som P3’a känner jag att det verkligen behövs) och slutligen – två träningsdagar med Tommy Blom är ju inte helt fel!

Jag hade tänkt springa långpass på söndag kväll, men men, det kommer en onsdagkväll! Så nu blir det två dagar med engelska inlägg igen ;)

Prinsmiddag

IMG_0280

 Backintervaller

IMG_0297

 Instruktörsuppdatering

IMG_0312

IMG_0309

IMG_0318

IMG_0314

 XXL-shoppat

IMG_0305

 Photo shoot

IMG_0342

 Supercool farmor!

IMG_0302

 Spontaninköp av tandborste – all these choices..

IMG_0343

 Sovkamrat i Sthlm

IMG_0344

IMG_0347

 Fler backintervaller..

IMG_0353

IMG_0354

 Bröllopsfest

IMG_0357

 Jarmo och hans huvud

IMG_0290

 Filma med Birger

IMG_0378

 Fastgjutet tandskydd – aaaah!

IMG_0307

 Intervaller inomhus

IMG_0381

 Föreläsning Skövde

IMG_0383

IMG_0386

 Krav i Karlstad

IMG_0293

1

Update – Royals! (prinsmiddag)

Drygt två veckor sedan mitt senaste inlägg – yikes vad fort tiden går! Vad tusan höll jag på med för två veckor sen?

Just det – jag var på väg till en kunglig middag på Residenset i Karlstad tillsammans med Prins Carl Philip och Prinsessan Sofia.

What a night!

När jag anländer möter jag landshövdingen Kenneth, som meddelar att jag fått en väldigt bra bordsplacering. Jag ska sitta vid prinsens bord.

Oh la la.

Det var jag inte förberedd på. Jag som googlat flera gånger vad för sorts klänning som avses när det står ”mörk kostym” på inbjudan, men inte googlat en enda gång på hur man tilltalar en prins.. Jag fick vackert fråga Kenneth.

Du säger ”Prinsen” och ”Prinsessan”.

Jaha tänkte jag, det här kan bli problematiskt. Jag har lite svårt med titlar.. Men jag lyckades ta mig igenom hela middagen och kvällen utan att säga ”prinsen” eller ”prinsessan” en enda gång. Jag formulerade helt enkelt alla meningar så att jag slapp använda pronomen överhuvudtaget!

Okej, tre stycken ”du” slank ur mig..

Två stycken ”Vad sa du?”. Det var mycket sorl i salen och lite svårt att höra allting. Och när vi pratade om Vasaloppet, som Prins Carl Philip också åkt (för elva år sedan), så råkade jag fråga ”Vad fick du för tid?”

Lyckligtvis var det ett av tillfällena när han inte hörde vad jag sa, så jag fick en chans till. Inte för att jag tror att han bryr sig särskilt mycket egentligen, om man råkar dua. Men men, kutym är kutym.

”Vad blev det för tid?” formulerade jag istället elegant.

Sex timmar och 21 minuter (typ). Hehe, ja, det var ju lite snabbare än vad jag fick. Bara sisådär sex timmar och sex minuter snabbare. Men han åkte Öppet Spår. För elva år sen. Med bra underlag. Och med sitt ursprungliga hjärta.

Vi var sex personer runt bordet och samtalet kom att handla om allt från bröllop, rally, indiska bröllop, rally, en Svensk Klassiker, rally, lite organdonation och väntelista – och så rally! Vi hade väldigt trevligt hela kvällen, jag tyckte att det var mycket lättsamma och spännande personer allesammans.

Middagen var utsökt! Jag är en riktig foodie och älskar mat, och när man blir bjuden på fancy dinner så pirrar det lite extra i mina smaklökar.

Förrätten var värmländsk getost med rödbetor, rostade pinjenötter och ruccola. Fuck, tänkte jag innan den serverades. Rödbetor – sitta och bli helt röd runt munnen. Det kändes inte så lockande.

Men de hade gjort en väldans fiffig grej. De hade gjort rödbetsmousse (vet inte hur jag ska beskriva det på annat sätt), och på tallriken låg moussen i form av, ja det liknade ett hallon modell större till formen. Så man kunde ta en liten klick mousse tillsammans med getosten och nötterna – och bara njuta. Mmmmm!

Varmrätten bestod av lättrimmad vänergös med trattkantareller, primörer, potatis och calvadossås – enormt gott! Prins Carl Philip fick nog fisken med mest ben. Jag hittade bara ett. Antingen hade jag en väldigt benlös fisk eller så märkte jag inte att jag käkade upp dem. Nio dagar Krav Maga i Oslo can do that to you.

Och efterrätten bestod av blåbärsparfait med lemoncurd och biscotti – alltså kära nån, kan jag få en till? och en till?

Under middagen bjöds det på underhållning av elever från Ingesunds Musikhögskola och Hebbe Sisters. När Hebbe Sisters kom fram jublade jag (tyst för mig själv) – jag har varit med i en vårkonsert med Söt Likör tillsammans med Hebbe Sisters, för drygt ett år sedan, och när deras första låt var ”Tre trallande jäntor” så fick jag bita mig i tungan för att inte sjunga med! Den är så catchy, samt att min stämma har melodi på den!

Middagen var klar närmare halv tolv på natten och då var det dags för mingel. Med på middagen var en salig och härlig blandning värmlänningar. Allt från en frisörska från Arvika och en tjej som driver ett bageri i Storfors, till kommunalråd, EU- och folkhälsoutvecklare, bankmän och medlemmar i Karlstad Crusaders (har ni inte hört om det senare så handlar det om amerikansk fotboll, inte motorcykelgäng).

Jag pratade även en stund med Prinsessan Sofia, och demonstrerade lite Krav Maga. Nej nej, gud nej, inte med prinsparet – det skulle allt sett fint ut i tidningarna dagen efter.

Prinsen strypt av hjärttransplanterad kvinna på middag i Karlstad.

Nej jag höll mig till representanterna från Storfors kommun, och jag skippade knäet i skrevet, för artighetens skull.

Under kvällen pratade jag med flera intressanta personer, och har fått många fina kontakter – förhoppningsvis, om jag inte skrämde dem alltför mycket, så lutar det åt att jag t ex kommer föreläsa i Storfors inom en snar framtid.

Jag var hemma strax före ett på natten, och kunde drömmande konstatera att, ja, vad är väl en middag på Residenset? Den kunde varit tråkigt, och dödtrist, men var alldeles, alldeles underbar! ;)

IMG_0280
IMG_0277
IMG_0271
0

Kunglig middag och en månad kvar till Lidingöloppet!

Änd ajm baeck!

Nu blir det svenska ett tag till – nu har jag överlevt första delen av instruktörskursen i Krav Maga (GIC1), och det är dags att återigen börja springa. Lidingöloppet närmar sig med stormsteg – det är idag exakt en månad kvar. YIKES!

Känner mig lite pirrig, men bara jag kommer igång med löpningen igen så blir det nog kalajs.

Jag och Kim kiropraktor

Fick mig lite god massage av Kim i måndags när jag kom hem från Oslo. Jag var lagom spänd i nacke och höft, men efter några knäckningar kändes det (aj) mycket bättre! Det är lite som efter Vasaloppet, jag fattar inte riktigt att jag fortfarande kan vara så rörlig. I stort sett ingen träningsvärk alls, fast igår kväll på Krav’en märkte jag att armarna var lite trötta. Armhävningarna var inte särskilt snygga… Jag kände mig som en ostbåge…

Idag blir det ingen träning – idag fokuserar jag på att sitta rak i ryggen med stolt hållning. Jag laddar inför kvällens supé med Prins Carl Philip och Prinsessan Sofia!

Jag har ju lite blåmärken på armarna sen Oslo (förvånansvärt få faktiskt) och jag försöker smörja in dem lite med Arnica för att de värsta ska lägga sig. Har ju av någon anledningen valt en klänning där det inte passar med långärmat.. Om inte annat så kan ju blånaderna bli ett intressant samtalsämne.

Har ni hört talas om Krav Maga?

Hehe, det roliga är när jag håller på att smörja in armarna och ser en utbuktning som inte är blå, och jag tänker ”Oops, där kommer det bli en bula..” och börjar smörja in den också. Efter några sekunder inser jag att det inte är någon bula. Det är en muskel.

Oops, håller jag på att bli vältränad?

Muskler

Nej, det är inte jag. Än.

Träning

Måndag - vilodag (tror fan det, efter nio dagars träningsläger). Behandling på Svealandskliniken.

Tisdag - Krav Maga + Flower när jag kom hem, orkade typ bara på knäna och till slut var magen i golvet..

Onsdag - vilodag – ska försöka få in lite Flower innan supé på Residenset.

0