Taggarkiv | inlagd

Så nära, men ändå så långt bort

Igår fick jag ställa in överlevnadslägret.

Fy fan helvetes jävla skit förbannade piss jädra fucking satanista perkelle.

Jag var ju så nära. Fysiskt, psykiskt, mentalt, kroppsligt. För tio minuter sedan skulle jag ha blivit upphämtad. Om en timme och en kvart skulle det varit samling i Fränsta och inackordering i militärtält. Ikväll skulle jag lyssnat på första ”lektionen” i överlevnad. Imorgon skulle jag lärt mig allt om nödsignaler, bivacker och förflyttning. På måndag om jakt, fiske, egenvård och eld. På tisdag förmiddag om växter, rötter och vatten.

Efter lunch på tisdag skulle vi gått ut i skogen och överlevt till fredag kväll. Enda utrustningen skulle varit kläderna på kroppen, regnjacka, kniv och eldstål.

Eftersom jag har problem att böja mig ner och få på mig strumporna, samt ta mig ner och upp från en vanlig toalett, så förstår jag rent konkret att det skulle blivit svårt. Och samma del av mig förstår också att det inte skulle blivit särskilt roligt om varje andetag är en pina. Likaså inser jag att det kommer bli mycket bättre att göra kursen när jag är helt fit for fight och att det smartaste är att vänta.

Men.. Åh. Det är verkligen inte synd om mig. Det finns de som har det så mycket värre än att de fått ställa in en kurs och istället bli omhändertagna på sjukhus. Det finns de som har det mycket kämpigare än att få personalen på ett nytt sjukhus att förstå att ens blodkärl är stenhårda och det spelar ingen roll att du är ”världsbäst” på att sticka – det är mig det går ut över – och jag vill verkligen att vi tar på emlakräm och bedövar först. Det är en fis i rymden att oförberedd behöva tömma höger lunga på vätska, eller att få en PVK insatt efter några misslyckade försök för att sen få veta att den är för liten för att klara av kontrastvätskan som behövs för skiktröntgen så vi får sätta en ny och större PVK – som i sin tur tar fem stick innan man hittar rätt och får den att fungera – för att direkt efter få beskedet att det blir nog ingen skiktröntgen eftersom det sliter så mycket på njurarna och ett blodprov räckte.

Nej då, jag ser positivt på tillvaron och är inte alls bitter över det faktum att jag är 55 mil hemifrån och inte får använda min mobil på den här avdelningen, att de serverar lunch så tidigt att jag knappt hunnit svälja frukostmackan och att jag nu ska bli flyttad till en 3-sal och behöva dela utrymme (och toa) med fisande, snarkande och ojande åldringar, när allt jag vill är att titta på serier (utan hörlurar) och försöka sova på nätterna (utan hörselproppar).

Det känns jättebra. Det kommer bli en underbar helg det här.

Kvällsmat Sundsvall

Kvällsmat.

IMG_4527

Utsikten från avd 27, HIA, mitt enkelrum.

Emlabedövning

Bedövad och redo för provtagning. Bäst att gardera sig.

0

To heck with it!

Att ligga på sjukhus men inte vara uppkopplad och uppnålad.

Det känns skumt.

Jag har inte haft nål sen i lördags och inte haft telemetrin (EKG-övervak) sen igår. Inatt sov jag som om jag sov hemma. Full rörelsefrihet. Det känns väldigt uppfriskande. Men weird. Nya prover tas imorgon – oavsett vad de visar så sparkas jag nog ut. Thank gaad.

Spenderade lite tid i Grums igår kväll också. Trassel måste tycka att jag är helt knäpp som kommer för att sen åka igen. Varför sover inte matte kvar? Inte lätt att förklara för lillen vart jag tar vägen. Djur är raka. Antingen är man där. Eller så är man det inte.

Vi spelade Heckmeck/Pickomino och åt kvällsmat. Pappa hade ingen tur med tärningarna men lyckades vinna andra omgången med en mask mer än mamma. Jag fick noll.

Upptäckte också nyligen vilken oerhörd debatt det är angående skrivsättet ”igår kväll”. Mest korrekt är tydligen ”i går kväll”. Sen kan man få skriva ”igårkväll” (tydligen många journalister som använder sig av detta). Men ”igår kväll” är fel. Bara en massa löst folk på nätet som skriver så. Tänkte att då smälter jag ju väl in.

telemetri

IMG_4382

IMG_4386

IMG_4391

0

Inne fast ute, och ute fast inne

Det tog ända till klockan tre igår eftermiddag innan någon nämnde att jag hade lov till några timmars permission även på söndagen. Say what?! Hell to the no – har jag suttit inne hela dagen när jag hade kunnat vara ute?

Slängde mig på telefonen och ringde mamma.

En timme senare satt jag i bilen på väg till Grums. Det blev efterrätt före maten – min andra mjukglass i sommar. Den här gången – tuttifruttiströssel. Trassel och jag gosade ute i solen på altanen och var helnöjda med att bara vara.

Det var så skönt att komma ut fast jag egentligen ligger inne.

Det var också enormt härligt att vara utomhus, fast jag egentligen satt på en inbyggd altan. Men ni vet vad jag menar.

IMG_4335

IMG_4341

IMG_4342

IMG_4348

”Frihet” under ansvar.

0

Permission! Frihet, ljuva frihet.

Jag fick inte åka hem i helgen.

CRP hade inte gått ner (iofs har inga nya prover tagits sen i fredags), men jag hade tydligen onormalt hög puls hela natten fredag-lördag. Onormalt även för att vara jag. Vanligtvis har jag en vilopuls på ca 100, men plötsligt låg den på 130-140.

Skälet till att jag har så hög puls är för att jag inte har några nerver till hjärtat längre. Så det finns ingen vagusinnervering som det så fint kallas. Vagusnerven är den som lugnar ner hjärtat och kroppen. Jag har hela tiden mer eller mindre stresspåslag på hjärtat, och därav högre puls.

Det är diskussioner högt och lågt beroende på vilken läkare man talar med ifall nerverna kommer att växa tillbaka eller inte. Jag ställer in mig på att de inte kommer göra comeback, så kan jag endast bli positivt överraskad.

Jag lyckades dock, however, förhandla mig till en liten permission igår afton!

Ruth och jag hängde på Harry’s uteservering och drack (alkoholfria) Strawberry Daquiries och Mojitos. Vi njöt också utav deras nachos och friterad potatis med aioli, innan vi lugnt och sansat promenerade tillbaka ”hem” till CSK och spelade lite spel.

Det var oerhört skönt att få en kväll i frihet – ha på sig vanliga kläder, titta på folk, höra musik, gå längs Klarälven med en gassande sol på himlen och bara få lite miljöombyte.

67.IMG_4326

67.IMG_4327

2

CSK, kära CSK

Jag har någon form av inflammation i kroppen. Tydligen kan de se att det sitter i hinnorna. Vilka hinnor? Jag tror de menar hinnorna runt lungorna, och ev hjärtat. Det kan tydligen ge upphov till oerhörda smärtor, och det är inte ovanligt att det strålar ut i nacke och axlar.

Det tas prover. Febern kommer och går. Testade att ta smärtstillande på dagen igår. Spydde. Oops. My bad. Det har konfererats med läkarna på Sahlgrenska, vilka inte verkar vara oroliga alls, så då är inte jag det heller. Nu ska infektionsdoktorerna här få säga sitt, och om sänkan (CRP) går ner får jag komma hem imorgon. Om sänkan (CRP) inte gått ner så tänker jag gå hem imorgon.

Jag mår mycket bättre. Ingen behandling är insatt. De tar endast massa prover och har mig under observation. Well, observationen har inte visat något utöver vanligheterna, och provtagning kan jag komma in och göra fast jag är hemma.

Visst, jag kan ha det värre – absolut.
Men imorgon ska jag ju spendera tid med Ruth..!

66.IMG_4320

66.IMG_4322

0

Inlagd, igen..

Asså det här är ta mej fan inte sant.

Gissa tre gånger vart jag är?

Huh, bara för att ni är så j#*%a smarta. Ja det är klart att jag är på akuten. Och snart inlagd. Som vanligt. När är det dags för en paus från det här?

Igår vid lunch började det värka kraftigt i framför allt vänster nacke och axel. Jag cyklade som en tok till sjukhuset – inte för lite värk, nej lugna ner er nu – utan för att jag var sen till ultraljudet av hjärtat. Värken i nacken tilltog när jag låg raklång och spred sig även till höger sida. Det började kännas i bröstkorgen när jag andades djupt. Efter ultraljudet kunde jag sitta upp och komma ner lite i varv innan det var dags för arbets-EKG’t.

På ett arbets-EKG ska jag cykla i ett visst tempo där motståndet hela tiden ökas, men hastigheten ska hållas på samma nivå, tills jag inte orkar längre. Med jämna mellanrum svarar jag på om jag upplever någon bröstsmärta, hur andfådd jag är och hur hög ansträngning jag upplever. Det tas blodtryck och pulsmätning samt att jag är kopplad till elektroder som mäter EKG. Allt för att se hur min hjärtrytm med mera svarar på ökad belastning. Det är psykiskt ansträngande, då det inte finns någon specifik tid som ska klaras av. Det är ingen som säger ”Kom igen, det är bara fem minuter kvar! Fyra minuter. Tre. Snart där!”

Nope. Du avgör själv när du inte pallar längre. Orkar jag mer nu? Ska jag ge mig? Har jag klarat det bättre än förra gången? Hur länge har jag hållit på?

Det var mina knän som till slut satte stopp. De var helt slut efter mina 15 kilometers vandrande igår. Men resultatet var ändå bra. Min förväntade kapacitet är någonstans mellan 113-169 watt (de har inte procent här som på Sahlgrenska), och jag klarade 150. Läkaren sa också att ultraljudet såg fint ut.

Är det då någon som klandrar mig för att jag drar på lite extra på cykeln ut till Södra Råtorp (fika med två vänner och en minimänniska) och hem igen?

Allt såg ju bra ut.

Igår kväll ökade smärtorna och jag har knappt sovit inatt. Pallade upp mig mot alla kuddar jag har. Varje andetag hugger i bröstkorg, nacke och rygg. När jag ringde 1177 och berättar:

A) Jag är hjärttransplanterad, och
B) Jo, ja, det har varit lite tryck över bröstet, på vänster sida, nej jag känner inget i vänster arm, va – vad sa du? Ambulans?

… så resulterar det i en styck ambulansfärd till CSK och en enkel incheckning på avdelning 57. Home, sweet home?

65.IMG_4306

65.IMG_4315

0

”Release Me”

Det är toppen att alla är så engagerade och vill komma fram till vad som är fel. Men nu mår jag bra och vill hem. Känner mig som en liten tjurig barnunge. Men mamma – jag viiiiiill! Jag vill heeeeeeem!!

42.IMG_4134

Under helgen har inte mycket hänt. Inga nya provtagningar. Inga undersökningar. Inga nya tankar, misstankar, idéer, uppenbarelser.

Jag har mest varit deppig och spelat gitarr. Snart spricker blåsorna på fingrarna och då kommer jag inte kunna spela på länge. Försöker hålla mig från att plinka men det är svårt. Igår spelade jag till och med in en ironisk musikvideo för att symbolisera hur jag mår. ”Release Me”.

Jag älskar hjärtkliniken och dess nybyggda avdelning. Jag kan sjunga, gapa och vråla för full hals, men så länge dörren är stängd så hörs det inte ut i korridoren. Om det hörs till grannen? Ingen aning.

Huh, jag ville ju ha ett meditationsläger på avstånd från alla. Så jag ska väl inte klaga. Det finns många som har det värre än serverade måltider och en ställbar säng. Mycket värre.

Jag får ju till och med leka Miss Dracula och sörpla i mig blod titt som tätt. Inte fel det heller. Tack alla blodgivare! Det var, slurk, delicious!

41.IMG_4123

41.IMG_4124

0

Min gitarr är inte en sak. Den är en förlängning av mig själv. Den är jag.

Efter att antibiotikan börjat kicka in så har jag gjort följande för att fördriva tiden:

Tisdag-torsdag:

- Fått besök av Emmy i sydväst.
- Utfört magitricks för personalen.
- Fått besök av Pamela med tidningar, Cola och choklad.
- Spelat gitarr sex timmar i sträck.

Fördelar:

- Socialt, glatt och skoj.
- Personalen äter ur min hand för att få se fler korttrick.
- Choklad och Cola hjälper mot allt (annars finns inget hopp).
- Jag har gjort en egen version av ”Somliga går med trasiga skor” och lärt mig flera andra låtar utantill.

Nackdelar:

- Längtar bort härifrån, det är trevligare att umgås med folk på hemmaplan.
- Det börjar ta slut på korttrick som jag kan, vågar jag öva nya på usk’an Agne?
- Chokladen är uppäten och Colan får mina tänder att skrumpna.
- Jag har rejäla blåsor på fingrarna efter allt gitarrspelande…

”I sing and play the guitar, and I’m a walking, talking bacterial infection”, Kurt Cobain.

41.DSC_0356

41.DSC_0357

41.DSC_0362

0

Inlagd…

Jamen det här var ju trevligt.

Det var inte konstigt att kroppen sa ifrån i söndags. Men den hade ju inte behövt gapa och skrika nåt så förbannat.

På söndag kväll fick jag mer och mer ont i axlarna. Det spred sig till skuldrorna. Jag kunde inte luta mig tillbaka i soffan. Jag satt böjd framåt över datorn och masserade nacken febrilt. Det blev svårare att andas. Varje andetag högg som en kniv. Framför allt i bröstkorg, rygg och axelparti. Jag mumlade ”Nej, nej, nej, sluta, sluta, sluta…”. Till slut kröp det i hela kroppen. Jag blev varm och helt iskall. Febern grep tag i mig och jag somnade av utmattning någon gång kring fyra-tiden på morgonen. Uppallad på ca åtta kuddar för så fort jag lade mig fick jag ingen luft och det gjorde så ont.

Trögfattad som jag är gjorde jag inget under måndagen, mer än att svara på mail och vänta. För det skulle ju gå över.

När det blev sen eftermiddag insåg jag att det här påminde allt för mycket om infektionen i januari. Precis samma förlopp. Jag ringde Sahlgrenska. En timme senare hade jag packat (det är standard) in mig och en väska i mammas bil. Efter ytterligare en timme hade vi avklarat akuten, provtagning, samtal med läkare, lungröntgen och jag var på väg till ett eget rum på hjärtkliniken.

Ordet ”transplanterad” på akuten har samma effekt som Ali Baba’s ”Sesam öppna dig”.

Och här är jag nu.

De vet fortfarande inte vilken infektion jag har. Ultraljudet idag höll på att skrämma slag på mig. Tjugo-trettio minuter. Läkaren sa inte ett ord. Hon hummade lite då och då. Noterade olika värden. Mina tankar rusade. Man hinner tänka en hel del på tjugo-trettio minuter.

Har jag fått tillbaka hjärtsvikten? Kommer det gå att häva med mediciner? Nej just det, det funkar ju inte på mig. Men kanske på det nya hjärtat? Om det inte går.. Tänk om jag behöver byta igen? Gå igenom allting igen? Vänta igen? Det har inte ens gått ett år…

När läkaren var klar och verkade gå fick jag tvinga mig själv till att fråga hur det såg ut. ”Har jag fått hjärtsvikt igen?” Det var knappt att jag fick fram orden. Hon tittade på mig.

”Nej då. Det har du inte. Men du har vätska i lungsäcken och kring hjärtsäcken. Så vi ska kolla upp lite mer saker.”

Kolla på.

40.IMG_3924

40.IMG_3907

40.IMG_4121

0