Det var nära att jag hoppade av tåget i Mullsjö. Vad fan skulle jag ha gjort om jag hade gått av i Mullsjö? Finns det någonting i Mullsjö? Finns ens Mullsjö? Det låter påhittat.
Men jag var tio minuter från Jönköping. Där väntade mina vänner. Jag fick inte äta eller dricka något mer från och med nu innan transplantationen. Min sista måltid bestod alltså av kolanappar, Djungelvrål och Loka citron.
Undrar om någon dödsdömd fånge någonsin beställt det som sin sista måltid?
Räddningstjänsten var på väg. De skulle hämta upp mig inom kort. Ingrid och jag började med att ladda min mobil utanför Pressbyrån på Jönköpings centralstation. När Madelene anlände sa jag att allt var bra men magen sa annorlunda. Kombinationen av nervositet, upprymdhet och min väldigt näringstäta måltid tidigare får mig att springa fram och tillbaka på toaletten. Till slut tror jag tarmen kommer följa med ut nästa gång.
Jag ringer hem. Nu mamma. Det är nu det händer. Det här är det, det här är det samtalet. Ja, jag vet. Andas.
Transporten var en mörkblå Volvo med blåljus på taket. Jag kramar Ingrid och Madelene. Det är en strålande aprildag, solen skiner och bilen åker snabbt genom sydvästsvenska skogar. Men jag ser ingenting. Jag ringer. Jag sms’ar. Jag skriver. Jag pratar. Så fort jag lägger ner mobilen i knäet, höjer huvudet och ser ut genom fönstret bankar hjärtat som en stångjärnshammare. Nope, uh-uh, njet. Jag måste hålla mig sysselsatt. Vem har jag inte fått tag på?
Jag undrar också vad som har hänt. Vem som har gått bort. Vems släktingar nås av ett helt annat budskap just nu? Det är en stark tudelad känsla. Jag rusar mot livet igen, men jag vet att det precis tagit slut hos någon annan.
Framme. Jag var precis här. Hade de ringt en timme och fyrtio minuter tidigare så hade jag fortfarande varit i Göteborg. Men det var ju kul att se stationen i Jönköping. Och en roadtrip är aldrig fel. Jag visste att det var bråttom. Hjärtat är det organ som är mest tidskänsligt och kan bara vara utanför donatorn i max 4 timmar innan det behöver vara inopererat och slå hos mottagaren. Mig.
Jag måste ladda. Jag måste peppa mig själv. Intala varje cell i kroppen att detta kommer att gå bra. Det finns inte utrymme för något annat nu. Så när vi går ut ur bilen stegar jag fram mot hissarna. Räddningstjänstkillarna står handfallna kvar med en rullstol borta vid dörren. Inne på avdelningen kommer Kalle, en sköterska, emot mig. Jag lyfter armarna mot taket och ler så stort jag kan med blåa syrefattiga läppar.
Jag ska få ett nytt hjärta idag!
