I förmiddags stod EKG och läkarbesök på schemat. Allt såg bra ut. Ingen har ännu någon förklaring till varför jag blivit dålig fyra gånger på raken. MEN det visade sig att ett prov som reumatologerna tog var positivt.
SLE. Systemisk lupus erythematosus. Även kallad den röda vargen.
1177 beskriver SLE med följande ord: ”En autoimmun inflammationssjukdom som innebär att immunförsvaret angriper den egna kroppen. Besvären kommer och går i perioder. Oftast är det lederna, huden, blodet och njurarna som blir inflammerade, men även nervsystemet, lungorna och hjärtat kan påverkas.”
Nu förklarade Aydin att bara för att provet var positivt så betyder det inte automatiskt att jag har SLE. Det betyder bara att jag kan ha det.
Det som talar för SLE är att jag upplever problem med mina leder samt att jag har haft upprepade inflammationer det senaste halvåret som har slagit bland annat på lungorna.
Det som talar emot – i alla fall det som talar emot att det just är SLE som orsakat mina returer in och ut på sjukan – är att de som har SLE och sen ställs på immunosuppressiva läkemedlen blir bättre och får mindre besvär.
Det säger sig ju egentligen självt. Har man en sjukdom där immunförsvaret angriper den egna kroppen och sen sänks immunförsvaret med olika mediciner så minskar också problematiken. Voilà liksom.
Vi kom i alla fall fram till att reumatologerna får fortsätta sin utredning i lugn och ro och vi fortsätter med inaktivitet, telefonuppföljning om en månad, ny provtagning och sen (äntligen) en långsam upptrappning av träningen från och med slutet på augusti.
För att fira detta (i förskott) gav jag mig ut och paddlade kanot i fem timmar med Per.
Vi tog det lugnt. Jag satt fram och hade det mycket lättare, vilade ofta och när vi var inne i lummiga, lugna kanaler bara drev vi lätt fram och spanade in en falkattack på en ankfamilj, näckrosorna och tusen kvadratmeter vass som vi envisades med att köra in i (kanalen fortsätter nog, vi kör på, lite till, fan också.. vänd!).. Väl ute i hamnen tog vi fika nummer två och vinden gjorde jobbet.
Men visst, jag var öm i axlarna på slutet – men kroppen måste förstått att detta var rekreation och inte träning, för jag har ingen träningsvärk. Alls. Go figure.
