De första dagarna vägrade jag inse att telefonen kunde ringa när som helst. För det var ju inte sant. Jag väntade inte på ett nytt hjärta.
Efter att ha presenterat mig på Facebook-gruppen VIKING Hjärt Lung, så hade välkomstmeddelandena strömmat in. Där fanns de som berättade om att de nyligen gjort 1-årskontrollen. 7, 10, 14 och till och med 20 år. Att de mådde bra. Att de önskade mig all lycka. Att det skulle gå fint.
Många berättade också hur länge de fått vänta.
18 månader. 13 månader. 1 år. Åtta månader. Fem. Sju veckor. Tre. En vecka. Sex dagar.
Det var då jag freakade ut. Sju dagar tidigare hade jag satts upp på väntelistan. De kunde ha ringt igår. De kan ringa imorgon. I natt. Tänk om de väcker mig fyra i natt. Eller på lördag. Jag ska träffa Therese på lördag. Jag har inte packat min beredskapsväska – med ombyte, böcker, extraladdaren till mobilen, tandborsten. Jag måste hinna förbereda allt. De får inte ringa än. Jag är inte redo!
Maniskt försökte jag få allting gjort som jag var tvungen att få gjort innan samtalet kom. Göra iordning väskan. Bränna cd-skivor med min favoritmusik. Skriva en text om mig till intensivvårdspersonalen, så de visste vem jag var, vilken mat jag gillade, att jag måste ha det svalt när jag ska sova och att jag hatar Peps Persson-låten ”O’boy!”. Göra ett fotoalbum med motiverande bilder. Skriva instruktioner om vart kattmaten finns, hur mycket mat Trassel får per dag, hur man klipper klorna och numret till veterinären. Lista alla mina utgifter, kontonummer, lösenord så att räkningarna kan betalas. Och skriva upp alla kontaktuppgifter till hjärtmottagning, läkare, sköterska, kurator, sjukgymnast, sjukhusprästen, kören.
Jag fick för mig många knepiga saker. Att jag måste hinna köpa nya stödstrumpor. Att jag måste hinna hälsa på hos pappersbruket, mitt gamla sommarjobb. Att jag måste hinna måla klart tavlan jag börjat på. Att jag måste hinna ha fest. Att jag måste hinna läsa ut de tre låneböckerna jag hade hemma. Att jag måste hinna ha riktigt fredagsmys med mamma och pappa.
Jag inser nu att det var en helt naturlig reaktion. I en situation där du inte kan kontrollera någonting, du har inget att säga till om när telefonen ska ringa eller hur det kommer att gå, då försöker varje människa att kontrollera det som kontrolleras kan. Yttre saker. En väska. En tavla. Ett par strumpor.
Jag planerade också att skriva avskedsbrev till alla nära och kära. Hell, jag tänkte även på att filma ett personligt farväl med kameran till var och en. Men det klarade jag aldrig av.
Min inställning utåt och inför mig själv var att allting kommer att gå bra. Men en liten röst viskade att det fanns en risk att det kunde sluta illa.
Det var en surrealistisk tid. Känslorna svallade. Jag kunde pendla upp och ner flera gånger per dag. Ena stunden redigerade jag bilder som aldrig förr, i nästa stund låg jag handlingsförlamad på sängen, för att sen ta upp en hantel och visualisera mig själv tävlandes i WTG – frisk och stark – för att i nästa stund gråta floder, för att i femte stunden trycka Trassel mot bröstet och le utav att känna hans päls mot min kind och hans sträva tunga i mitt öra.
Det var lätt att reagera. Det var svårare att agera. För det fanns inget jag kunde göra.
Måleri med Elin H.