Taggarkiv | Krav Maga

Första passet!

Av Emma Dalman den 16 september, 2014 i Heartcore, Media, Träning

Igår körde vi första passet på Optimal Träning, och kameran var med även denna gång (så också Birger, givetvis)!

Jag var livrädd i söndags då smärtan i axlarna började smyga sig på, precis på samma sätt som det har gjort fyra gånger i våras – varje gång jag har blivit inlagd. Nej nej nej nej nej nej nej. Inte igen. Så fan heller.

Fullproppad med smärtstillande, en rejäl massage senare och högläge med kuddar så gick natten bra. Hade det varit samma som i våras så skulle jag fått svårt att andas under småtimmarna och blivit inlagd någon gång under måndag morgon. Men då jag fortfarande var lite öm så skippade vi rodden idag.

Uppvärmning och pang på coreträning istället.

Medicinboll och balansövningar. Jäklar vad det tog på ländrygg, säte och magmuskler. Jag skulle ligga på mage på bollen, med bara tår och fingertoppar i golvet – och sedan lyfta ett ben i taget utan att mista kontakten med höfterna mot bollen, hålla balansen och inte rulla fram på armarna. Sedan blev det ett ben och en arm i taget. Sedan båda benen samtidigt. Och en övning där jag satt bakåtlutad med lyfta fötter och förde en mindre boll från sida till sida.

Ikväll på Kraven hade jag lite träningsvärk och jag längtar efter imorgon när det kommer göra ont på riktigt. Då vet jag att jag har gjort något. Då vet jag att kroppen funkar som den ska. Masochist? Javisst!

Riga

Av Emma Dalman den 10 september, 2014 i Organdonation, Träning

Att föreläsa på engelska. Hmmm, ja, jo, det var ju… UNDERBART ROLIGT! Mer mer mer!!

Sju tusan så peppad jag var – jag hade förberett min presentation in i minsta detalj, skrivit ut stödord (just in case), och fått allt genomläst av en tvättäkta amerikansk engelsklärare. Det var ju ändå lite pill att få klart en föreläsning som skulle vara i 90 minuter. But I was as ready as I could be.

Så döm om min förvåning när skärmen på golvet som ska visa hur många minuter man har kvar börjar räkna ner – inte från nittio minuter – utan från tjugo… Say whaaat?

Jag tyckte det hade varit lite konstigt att moderatorn hade inlett med att vi hade många intressanta föreläsningar under den här modulen. Vaddå många? Jag har ju hela tiden på mig, från 11 till 12.30?

Det visade sig att föreläsningarna som stod under mig i programmet INTE hölls i andra salar, utan vi skulle alla dela på 90 minuter. Jaha. Det var SÅ det var tänkt. Ja, um, jo, det var ju en miss. What now?

19.59. 19.58. 19.57. Tiden började ticka ner.

Think fast goddammit!

Okej, jag fick stryka min personliga berättelse som skulle tagit 12-13 minuter och köra 30-sekundersvarianten. Jag kunde inte hoppa över några bilder (liiite oprofessionellt och skulle säkert leda till att jag tappade tråden och kom på att det hade nog varit bra att visa den där som jag zappade förbi ändå), och jag kunde inte ta upp alla detaljer om vissa slides, jag fick skippa 4-minutersdokumentären i slutet, samt diskussions- och frågestunden, och prata JÄVLIGT FORT.

Drog över med två minuter.

Jepp. I’m that good.

Efteråt var jag helt slut och tänkte ta en tupplur. Den blev förskjuten med några timmar, då jag blev haffad av en man från Irish Kidney Association sekunden jag gick ut ur salen. Vi satt och snackade ett bra tag, innan nästa irländare tog vid. Vi två gick igenom våra olika presentationer, då han skulle hålla sin föreläsning nästa dag och ville ha lite pointers, och utbytte erfarenheter. Det hela var mycket trevligt, socialt och kul att höra hur andra arbetar med frågan i deras länder. Särskilt roligt var det att få höra hans föreläsning dagen därpå.

Efter en välbehövlig vila gick jag på upptäcktsfärd i Riga – eller ja, gamla stan. Den är ganska liten, och jag gick runt hela på ca en timme (gick då inte in i varje kyrka, museum etc, utan traskade på rätt raskt). Bärnsten är stort i östeuropa. Det fanns överallt. Samt en katt som verkar vara speciell för Riga. Så jag köpte en kylskåpsmagnet av katten, med bärnsten runt.

Aftonen spenderades på TGI Friday’s med en bok, en lettisk öl och ribs – följt av en kvällspromenad i stadsparken och så lite mer socialiserande på konferensen.

Jag hade inga direkta förväntningar på Riga, trodde jag. Men tydligen så hade jag nog det ändå – för staden överträffade dem rejält. Det var fint (för det mesta), ståtligt (typ överallt) och riktigt tjusigt (om man tittade åt rätt håll). I en liten butik med mystiska tecken, apotekslådor överallt och mörka fåtöljer hittade jag Rigas godaste choklad. Den var magisk – black gold. And a butterfly.

Det var varmt, soligt och massor med mygg i parken.

Igår var det Krav-träning på schemat – hujedamig vad konditionen har blivit lidande! Men det ska det snart bli bot på! POW BANG TJONG!

Första träningsveckan (inofficiellt)

Av Emma Dalman den 29 augusti, 2014 i Träning

Då har jag överlevt mina två första träningspass den här hösten (höst och höst, det är fortfarande sommar). Två Krav Maga-pass, båda av den brutala sorten. Men då träningen inför Klassikern inte börjat än så räknas det ”bara” som en inofficiell start.

Igår fick jag träna med fortsättarna.

Dvs, på Den Andra Sidan av salen.

Wowawewa. Det var tufft. Men jäkligt skoj. Ingen fläskläpp den här gången, men mycket detaljgenomgång. Tränade strypning från sidan och bakifrån. Dima, P3 (graden, inte radiokanalen), instruerade mig. Efter ett tag frågade han ”Men, du har kört de här teknikerna förut, va?”. Nupp. ”AaHaa.”

Nu blir det till att vila i helgen, så att jag kan säga att jag tar det försiktigt och faktiskt ha ryggen fri

Inleder helgen med städning och dammsugning.

Vaddå? Ingen har sagt nåt om vardagsmotion…

Fare thee well

Av Emma Dalman den 8 juni, 2014 i Roligheter, Söt Likör

Ännu en helg i underhållningens tecken.

Fredagskvällen spenderades på Tempels uteservering tillsammans med my girl Therese, som var på snabbvisit från Örebro. Vi testade en jordgubb-mango-swirl-drink, beställde in vitlöksbröd för att kunna få sitta vid borden och hängde med en träningskamrat till mig, Claes D – snart instruktör i Krav Maga – och hans två vänner, P och D (inte lika imponerade av Krav Maga).

Lördagsaftonen bestod av grillning på Orrholmen och eventet ”Emmys sista kväll som Karlstadbo”. Även om sommaravslutningen vid Alster innebar att jag inte kommer träffa många av körflickorna och -pojkarna igen, så valde jag att inte inse faktum utan fortsätta leva i förnekelse. Det blev desto svårare ikväll. Ah, suck, det kommer bli så konstigt utan Emmy, Ruth och Sara.

Men är det något vi vet är ristat i sten så är det att saker och ting förändras. Jag har vid det här laget sagt hej då till så många vänner. Ibland har jag vinkat av dem, ibland har de vinkat av mig. Jag kanske har fått lite hårdare hud genom åren, men jag är inte längre särskilt emotionell av mig. Även om det fortfarande känns, givetvis. Första gången, gosh, då grät jag hela vägen till stationen för att säga farväl till Nico, och hela kvällen och nästföljande dag. Nu, nu vet jag att även om folk flyttar till andra sidan av jorden, eller 45 minuter bort, det spelar ingen roll. Vi kommer alltid vara en del av varandras liv. Vissa mer, vissa mindre.

And yo Emmy, vi ses i Stockholm och i Halland och i Spanien. Så det så!

Hörde jag skål? Toast!

Av Emma Dalman den 5 juni, 2014 i Träning

Det blev inte sista passet med Krav Maga’n tidigare i veckan. Utan vi körde ikväll också. Då det var utomhus i tisdags och det är prat på att köra lite utomhusträning då och då under sommaren (fri träning, bara för att hålla teknikerna igång), så var jag övertygad om att det var utomhus ikväll också.

Mina byxor har spruckit i grenen så de är nu utmärkta för att träna realistiskt självförsvar i, utan att jag ska behöva vara ”rädd om dem”. Jag anlände således iklädd vanliga skor, jeans, sport-bh och linne + tröja. Visade sig att vi skulle vara inne… Jag kan informera om att det är oerhört tungt att träna i jeans. Maj gaad vad osmidig man är. Men det var också nyttigt. Blir jag attackerad på stan så har jag troligtvis inte träningskläder på mig. Om jag inte ska lägga mig till med en ny stil, vill säga.

Har varit en sväng i Stockholm och träffat vår nye supertrevliga kollega, Joakim (det var ett smart drag att skjutsa mig hela vägen till Danderyd, me like), stått i tältet på Blodomloppet, haft ett möte med Volontärsbyrån samt slaggat hos Martin och Hanna. Vi käkade kycklingpaj, pratade hemsida (min webmaster) samt bröllop. Jag och Ricki Tan ska vara toastmadame respektive toastmaster på Martin och Hannas bröllop i september.

It’s gonna be legend-wait for it-dary!!

Richard – toastmaster

Gradering

Av Emma Dalman den 1 juni, 2014 i Träning

När man hälsar på hos vänner som har barn, så är det lätt hänt att följande uttryck dyker upp. ”Tant Emma”. Idag stämde det till punkt och pricka vid min visit hos Jenny och lille Lukas.

Jag har sådan olidlig träningsvärk sen graderingen för Krav Maga’n igår. Det är knappt att jag kommer ner på toaletten, och jag får dra mig upp med hjälp av handfatet. Trappor kan vi bara glömma och tar jag mig ner på en stol tar det lång tid att komma upp igen. Nej Lukas, tant Emma kan inte sitta i gräset. Vi tar med en stol till tant.

Men kul var det. Igår alltså.

Jag graderade med Tobias. Vi körde hårt. Fast jag försökte ta det lugnt så var det svårt att låta bli att ge järnet. Man dras in i våldet, i kämparglöden, i don’t-fuck-with-me-känslan. Våldet, oj, nu låter det lite väl.. Men det är så som det är. Pungsparkar, strypningar, slag mot ögon, huvud, näsa. Det kan inte klassas som annat än våld. Förutom att hela syftet med Krav Maga är att undvika det.

Vi ska tillämpa precis så mycket ‘våld’ som behövs för att ta oss ifrån en farlig situation. Hade man haft tävlingar inom Krav så skulle vinnaren vara den som inte dyker upp.

Vi klarade oss alla genom graderingen och jag kan nu stolt titulera mig P1, Practioner 1. Det finns upp till P5, sen Graduate G1-5 och Expert E1-5. Innan detta har jag alltså inte varit någonting alls. En liten nolla.

För att avrunda dagen mötte jag upp med flickorna från både Göteborg, Stockholm och Karlstad för Elins möhippa. Vi åkte ut till en stuga på Bomstads camping, blåste såpbubblor, klippte och klistrade, käkade ostar och spelade spel. Framåt midnatt stapplade jag och Ingrid hem till Herrhagen. Nu så, nu är ”semestern” i Grums över för denna gång. Karlstad, here I come.

Panik!

Av Emma Dalman den 27 maj, 2014 i Okategoriserade

Helt slut. Totalt slut. Alldeles enormt slut.

Då jag fortfarande hostar så att jag nästan får upp både lungor och revben tänkte jag att det inte var en så bra idé att vara med på Krav Maga’n ikväll. Men jag har redan missat en hel del. Och på lördag är det gradering. Så jag och min träningspartner Marie (may you rest in peace i Norge dit du ska fly(tta)), som också hade the sniffles, satt bara och tittade på. För att bli påminda om tekniknerna, komma ihåg att vara snabba med rekylerna, titta först och slå sen.

Efter en stund började jag känna en molande värk i mage och ryggslut. Tänkte att det var den ”kvinnliga tiden i månaden” som gjort sitt uppdykande. Men det blev värre och värre. Till slut kunde jag inte sitta still. Tarmarna slogs med varandra om att byta plats. I bilen på väg hem till Grums så skrek jag rätt ut. Hela vägen. 2.5 mil.

Jag skrämde slag på mamma när jag kom in och fortsatte skrika.

Det hjälpte inte att gå på toaletten. Värmekudden verkade nästan göra det värre. Uppallad på kuddar orkade jag inte ligga still. Till slut låg jag på rygg, med benen runt mamma och huvudet utanför kanten av sängen. Det lanade. Det blev värre. Det avtog. Det tog i. Efter tre timmar försvann det helt. Kvar är en mör kropp, en trött hals och en Emma som är alldeles totalt och helt enormt slut.

Lite motgång

Av Emma Dalman den 28 april, 2014 i Heartcore

Årskontrollen visade att allt såg bra ut. Men det blev ändå lite backlash.

Eftersom jag har haft en inflammation i lung- och hjärtsäck så får jag inte träna hårt på ett tag.. Måste ta det väldigt lugnt i maj, sen smyga igång i juni och full fart från juli. Läkaren i Göteborg satte också stopp för Lidingöloppet i september. Det blir för kort om tid att träna upp mig om jag inte får börja på riktigt förrän i juli. Resterande lopp var han inte orolig för, men just löpningen är riktigt tuff.

Jag lyckades förhandla mig till att få träna Krav Maga i maj, men jag får inte ta i på uppvärmningen eller få upp pulsen särskilt mycket. Hehe, min doktor verkade inte ha stött på Krav Maga förut.

”Jaja, självförsvar kan du väl få träna. Det är ju inte ansträngande.”

Hmm. Okey. Visst. Om du säger det så.

Detta betyder att jag inte kan göra några fysiologiska tester den här veckan, vilket var inplanerat. Och jag får göra Lidingöloppet sist nästa år istället. Det vi drar igång med är således Vasaloppet i mars. Det ger oss lite mer tid, vilket är bra. Det gör också att jag inte får löpningen avklarad, vilket är tôlitt. Ser verkligen inte fram emot Lidingöloppet. Hade varit så skönt att göra det nu och sen kunna fokusera på resterande lopp. Men jag förstår absolut varför jag inte ska hitta på något dumt nu.

Det som drar ner mig är insikten att det fortfarande inte är jag som bestämmer över min kropp. Utan min kropp som bestämmer över mig. Detta är något jag måste lära mig att leva med. Verkar det som. Men ingenting som jag tycker om.

Vad är det man säger? Jag behöver inte gilla läget, men jag måste acceptera det.

Hundra år och spyfärdig

Av Emma Dalman den 3 april, 2014 i Kost, Träning

Core på Optimal Träning innan frukost. Skulle nog ha bunkrat upp och käkat mer än en uppladdningssmoothie. Det var ju ändå styrka jag skulle köra, inte kondition. Ja, jag skyller på det. Blandade olika övningar från pass 1 och 2. Flest från pass 2. De går lättare.

Carro kollade läget. Jag behöver inte ha helt raka ben på benrotation med pilatesboll – yay – och tydligen var inte målet att jag skulle klara alla övningar fullt ut från början. Vilket jag hade trott. Jag orkar inte 3×20 av sidolyft plankan, men 3×15 (typ-ish). ”Vad bra, då är du ju snart där!!

Jag som tänkte jag var svag som inte redan ”var där”.

Höll på att somna i soffan, men väckte mig själv med dammsugaren. Höll på att börja gråta när teknisk support inte kunde supporta tekniken att få mitt fiber att fungera med routern. Höll på att jubla – gav upp ett litet glädjetjut åtminstone – när jag löste det hela all by myself. Åh ljufva internet, whad skola jag göra utan Dig?

Kvällens Krav Maga-pass tog musten ur mig. Jag kände mig som en urkramad tvättsvamp. En som ändå var fylld med vatten, för hela kroppen är tung och trög.

På vägen hem undrade en av mina yngre träningskompanjoner hur det var. På min tid. Say what? ”Ja, jo, jag undrar hur det var på din tid när du pluggade. Fanns det Facebook och sånt som distraherade er?”

Öh, ja, det var bara några år sen jag läste.

”Ja men jag menar bara, jag har fått för mig att det inte fanns så mycket distraktioner på din tid.”

Vad är jag? Hundra? Ett till ”På min tid..” och det blir en hammer punch åt sidan – in your face – en regular kick i skrevet, en armbåge i nacken och för att top it all off – en rak höger. You little punk.

Om jag bara inte mådde så illa.

Efter att ha undervisat unge herrn om tants vilda studietid med The Sims, GTA och MySpace – innan Facebook, Instagram och Twitter kom in i bilden – så stapplade jag mig sakta hemåt. Bananen fick jag tvinga i mig. Flaskan med O’boy smuttade jag på till och från. Ur någon annans perspektiv, vem som helst, måste jag sett stupfull ut. Långsamt, men ostadigt, vacklande framåt. Huvan uppdragen över huvudet. Och en flaska, som skulle kunna innehålla vad som helst. O’boy!

Fötterna är ömma klumpar. Benen är söndersparkade. Knäna viker sig. En ny höft kanske? Händerna är svaga och tappar greppet – om en halvlitersflaska. Blod på underarmen. Överarmarna orkar inte upp ovanför axlarna. Axlarna ska vi inte gå in på. Buken protesterar och vill inte ha i sig en droppe till. Den vill helst att jag hittar närmsta buskage.

Jag orkar inte hålla Trassel när jag ramlar omkull ner i soffan. Han får lägga sig till ro bäst han vill. Jag rör mig inte förrän, ja, när då? Lördag? Söndag kanske. Måndag låter bra.

Just det, ansiktet har jag inte nämnt. Glittrande ögon. Rosiga kinder. Ett stort leende från sida till sida. Jag älskar det här.

Dokumentär Härifrån

Av Emma Dalman den 23 mars, 2014 i Heartcore, Media, Träning

Första hemmapasset. Har fått övningar från Carro. Yikes.

Jag log brett när jag såg att höftlyft stod överst. Det är min favoritövning. Särskilt med fötter på boll. Det här var utan boll, men ett ben i taget. Easy peasy tänkte jag och lade mig tillrätta.

WTF? Mina ben fungerar inte. De lyder inte. Baksidan av låren verkar inte finnas kvar. De försvann i tisdags på monster-squat-träningen-deluxe.

Resten av passet var en pina.

Den dynamiska plankan klarade jag bara inte. Gå upp och ner. En arm i taget. Från armbågar till sträckta armar. Ner igen. Upp igen. Hjärtat ville hoppa ut. 3×20? No way. 2×10. Knappt.

Crunchövningarna gick bra. Vanliga enkla och sida till sida. Att stå i armhävningsposition och dra in ett knä i taget mot motsatt armbåge fungerade också okej. Men sidoplankan och benlyften ville sig inte. Det som gick så bra i tisdags.

Var lite deppig. Hade sett mig som superstark i drygt ett dygn. Och nu orkade jag ingenting. Men men, Rom byggdes inte på en dag. I förhoppningen om att muntra upp mig gick jag på lunch på Söta Grodan med Birger Markusson. Det lyckades.

Birger är dokumentärfilmare med gedigen erfarenhet. Han har jobbat för Räddningsverket och dokumenterat räddningsinsatser i katastrofområden och krigzoner i stort sett över hela världen. Totalt har han arbetat för Räddningsverket i 28 länder. Han har fått internationella utmärkelser för flera av sina filmer. Och Birger är den som gjorde en dokumentärfilm om handikappsimmaren Anders Olsson, som visades på Sveriges Television inför Paralympics 2012. Han har ett eget produktionsbolag, Markus Film, med bas i Kil.

Vi pratade igenom mitt projekt och Birgers intresse i att dokumentera resan. För att det ska gå i lås behövs finansiering. På tisdag, om fem dagar, är det sista ansökningsdatum för samproduktion med Film i Värmland. Birger, störtskön och härlig, säger att det är bäst att det är han som lämnar in ansökan, eftersom han har ett produktionsbolag. Det är lättare att ansöka på så sätt, och lättare för Film i Värmland att ta ställning till om detta är något de vill stödja.

Jag, som inte har den blekaste aning om hur man skriver en ansökan om samproduktion, nickade tacksamt och instämde. Oh ja, det är nog bäst att du gör det (phiu). Då hörs vi av? Toppen!

Mina armar protesterade högljutt på kvällens Krav Maga-pass där uppvärmningen bestod av plankan, armhävningar, plankan och mer armhävningar. Been there, done that. Sen slogs vi lite.

— ajaj, inga bilder? — de är på väg — kommer snart! –

← Previous 1 2 3 4 Next →