Hostan har mig fortfarande i sitt grepp. Ett tag vandrade den ner i lungorna och det rosslade för varje andetag jag tog. Så idag har jag varit på lungröntgen samt tagit blodprover. För säkerhets skull.
Det är väldigt mycket ”för säkerhets skull” nu när jag är transplanterad.
Givetvis tycker jag det är bra. Kör på bara – hängslen och svångrem – hela faderullan. Hellre ett stick för mycket än ett hjärta för lite. Jag har dock en oerhörd tur när det kommer till provtagning på lab. De har en stickspecialist, Emin, som vi fått tillkalla några gånger. Jag har stenhårda kärl som rullar iväg och gömmer sig. Jämt. Utan undantag. Men Emin klarar alltid av mina kärl.
Efter de första gångerna jag tog prover här så har jag lyckats få Emin varenda gång. Vad är oddsen för det? Idag exempelvis, så plingade det till ena sekunden ”Nr 49, rum 3″ (vilket var jag) och nästa sekund ”Nr 50, rum 4″. När jag öppnar dörren till rum 3 – vem står där om inte Emin? Hade han tryckt två sekunder senare så hade jag hamnat i rum 4 och den andre patienten i rum 3.
”Hur lyckas vi?” var det första Emin utbrast när jag kom in.
Röntgen och provsvaren såg bra ut. Avdelningen får Dagens Ros då de bjöd mig på lunch när jag fick vänta länge på doktorn och endast hade en banan med mig. De vet hur en hungrig Emma ska tas.
Aydin undersökte mig och hörde att det var lite slem i lungorna men inget som behövde behandling. Så nu sitter jag på vår inbyggda altan och läser om organiseringen av volontärer samt börjar bli nervös inför morgondagens gradering.
