Taggarkiv | mål

Vätternrundan!

För ca två år sedan kunde jag knappt gå 300 meter. Nu har jag cyklat 300 kilometer!

Det blev kommentaren till speakern efter att jag rullat i mål i Motala i lördags kväll, efter 17 timmar och 9 minuter på sadeln.

Kära vänner, Vätternrundan 2015 är avklarad!

Glad i hågen några timmar innan start.

1. Laddar inför Vätternrundan 1

Alright, så låt mig berätta om denna resa på velociped!

Mil 1-5:

Det tog 15 minuter så kraschade jag.

Jag hade åkt 5 kilometer när jag blev prejad rakt ner i asfalten. Yippie kay yay, mother%#*!(§@!…

What the hell?!

…hann jag tänka, när en kille körde rätt in i mig, och vips låg jag på marken och fick slänga upp armarna som skydd för huvudet och rulla ihop mig till en icketaggig igelkott eftersom det var fler cyklister på ingång. Det var en så kallad kedjeeffekt (ha ha). En som körde på en annan som körde på en annan som körde på mig. Vi var väl fem-sju stycken som drog oss i.

Mitt framljus åkte av (hittade det med en gång), kedjan snodde ihop sig som kablar bakom TV’n, bakre drevet till bakväxeln var nästan inne bland ekrarna, styret var snett och jag hade jävulusiskt ont i handled, armbåge och höger höft.

Jahapp, tänkte jag. Första gången jag stuper med Haibike’n och det är nu. Det var la typiskt.

Första depån med reparation och sjukvårdare var efter fem mil. Det var bara att vackert trampa på och be till cykelgudarna att bakväxeln inte skulle ta en detour in i bakhjulet och välta mig på näsan. Så med snett styre och svidande armbåge kom jag till depån och bad om lite hjälp. När jag rullade därifrån var styret rakt, drevet försiktigt böjt ut igen, växlarna var dubbelkollade (blev tillsagd att inte använda de lättaste växlarna på stora framväxeln – ja, det är så jag håller koll på vad som är vad, det står inte växel 1, 2, 3 någonstans…), och jag hade ett plåster på armbågen, blåbärssoppa och bulle i magen.

Det började också så sakteliga att ljusna.

Innan start

2. Innan start Vätternrundan 1

2. Innan start Vätternrundan 2

2. Innan start Vätternrundan 3

GPS’en ska på, så att Birger hittar mig längs vägen.

2. Innan start Vätternrundan 6

Jag heter tydligen Supra och är en drever..

2. Innan start 8

Good to go!

2. Innan start 7

Starten

2. Starten

Taggad som tusan!

2. Innan start Vätternrundan 4

sportograf-63005720_lowres

3. Start Vätternrundan

sportograf-63006566_lowres

Första milen klar. Bara 29 kvar.

4.2 290 km kvar

4.3 Soluppgång

Första depån.

4.7 Första depån

Reparation…

4.5 Reparation i första depån

Lagad cykel!

4.6 Lagad cykel

Andra depån, efter drygt 8 mil.

4.8 Andra depån

sportograf-63144982_lowres

sportograf-62985308_lowres

sportograf-62945283_lowres

Mil 6-10:

Vi rullar, vi rullar, vi rullar, vi rullar! Tjohej vad det går! Mycket nedför mot Jönköping, med en magisk soluppgång, glittrande vatten i Vättern (holy shit, ska jag verkligen över till andra sidan, sjön är ta mej fan stor…!), och finfina vyer.

Jag märkte snabbt att det gick mycket fortare om man kunde smita in och lägga sig bakom någon annan. Ja, jag vet, det kallas klungkörning (när det är flera) och ja, jag har tränat på det innan – men har man ingen klunga att åka med får man ta rygg på lite vem som helst. Jag spanade in lite snygga rumpor längs med vägen och lade mig så nära jag tordes. Jag höll kanske 20-27 km/h när det var jag själv – det var förvånansvärt ändå vad fort jag kunde köra själv – men lyckades jag komma i en passande klunga ökade farten till 27-37 km/h, lätt!

Fast det gällde att välja rätt klunga. Lät det som att det kom en bil, då fick man passa sig, för då var det riktigt snabba boys and girls som var på ingång. Men rätt vad det var så kom en större klunga (lite mer oorganiserad) som innehöll ”vanligt” folk, och då kunde man smita in och sugas med. Hej och hå, vad det kan gå!

sportograf-62991834_lowres

sportograf-63004690_lowres

Mil 11-15:

Depån i Jönköping bjöd på köttbullar, mos och lingonsylt – som jag lyckades förstöra genom att även ha på ketchup. Ingen aning om hur jag tänkte där, klockan var strax innan sex på morgonen och jag var lite omtumlad över hur lätt de första tio milen hade gått. Men note to self för framtiden: Blanda inte ketchup och lingonsylt…

Här passade jag på att ta av mig några lager kläder och lägga in i Birgers bil. Jag hade sjukt många lager på mig de första timmarna, men det var rätt gött. Jag frös bara när jag stannade till i depåerna och stod still, annars var jag toasty warm. Och väl i Jönköping hade solen gått upp rejält och värmen kom på riktigt.

Nu var jag lite nervös. Alla hade sagt att Vätternrundan börjar först i Jönköping. Från Motala och söderöver så går det verkligen bara ner, men sen, sen så är det uppför hela vägen tillbaka. Det hade jag hört. Och visst, backarna upp till Bankeryd var väl ganska rejäla, men inte så himla farliga ändå.

Jag började fundera:

Blir det inte värre än så här? Kom igen nu, när blir det jobbigt? Det ska ju vara plågsamt detta… eller?

Jag hade inte ens ont i baken. Huh, jag var nästan lite besviken. Här hade jag ställt in mig på timmar av plågor (i stil med Vasaloppet), med avdomnande händer, värkande axlar, molande rygg och stel svank, för att inte tala om trötta ben, sovande fötter, smärtande knän och en brännande ändalykt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, så jag fortsatte att trampa på.

4.9 Mat i Jönköping

Stationen i Jönköping – sist jag var här fick jag samtalet att det fanns ett nytt hjärta till mig..

4.9 Stationen i Jönköping

Mil 16-20:

Det läskigaste med Vätternrundan var alla ambulanser.

Jeez Louise vad det skedde olyckor. Min lilla krasch var just det – liten. Jag såg tre-fyra ambulanser med blåljus, högvis med cyklar i dikena, folk som låg vid sidan av vägen och höll hårt om huvudet, armbågen, knäet eller andra kroppsdelar (som turligt nog verkade sitta kvar hos allesammans).

Det var framför allt den här sträckan, eller ja, från Bankeryd och upp mot Karlsborg, som jag såg flest skadade. Det verkade främst vara de stora klungorna där folk kraschade. Det går ju så ini helvitti fort, och de är så sjusärdeles många. Sen vet jag inte hur många fler de drog med sig i fallet..

”OMKÖRNING!” skrek de när de kom. I full galopp. Stora klungor på kanske 30 pers. De verkade förvänta sig att bara de ropade se-upp-i-backen typ så fick alla andra hålla åt sidan och släppa förbi dem. De smet förbi läskigt nära och ibland fick man vara med och bromsa in när en supercyklist hastigt och lustigt bara pekade med handen (meaning: Här ska jag in) och sen helt sonika svängde in framför mig. Jag tänkte hela tiden på vad som skulle hände om jag strök i backen igen – på vissa ställen var det plant och gräs intill vägen, men på andra ställen var det betong- eller vajerräcken, eller rakt ner i ett dike…

I Hjo efter 17 mil var det lagad mat i depån – lasagne! Jag tror jag spenderade 30-40 minuter bara i Hjo. Sjönk man ner på en stol var det ju kört.

Fagerhult, efter ca 15 mil – längsta jag har cyklat någonsin tidigare!

5. Depå i Fagerhult efter 15 mil

5. Depå i Fagerhult efter 15 mil 2

Depå i Hjo, nu är det mat!

sportograf-63004783_lowres

Lasagne!

6. Mat i Hjo

Jag har det rätt gött, Hjo men visst!

6. Depå i Hjo efter drygt 17 mil

sportograf-63056755_lowres

Mil 21-25:

Okej. Här var det tungt. Hujedamejen så tungt.

Efter mil 23 började det. Fram tills dess – inga problem. Efter det – problem. Det gick bara uppför (typ). Det fanns inga klungor att haka på. Terrängen var tråkig. Det började blåsa och bli kallt. Jag var trött. Så in i norden trött. Ja, vad hade jag väntat mig, jag hade nu cyklat i över 12 timmar.

Jag tittade konstant på cykeldatorn, som för att tvinga den att gå fortare, att visa att ytterligare en mil hade gått. Nu då? Nu måste jag åkt en mil till? Nähä, två kilometer.. Jag visste att det skulle komma regn på kvällen, och ville väldigt gärna in i mål innan dess. De riktigt snabba grupperna, som skulle köra på under sju timmar, hade startat i Motala klockan 12, och om jag inte skyndade mig skulle de hinna ikapp. Det var inget jag önskade – att bli omkörd i regnet av Sub7-grupper.

7. 90 km kvar

Depå i Karlsborg

7. Karlsborg depå 1

7. Karlsborg depå 2

7. Karlsborg depå 3

7. Längs med vägen 1

7. Längs med vägen 2

Det ser kanske inte så aptitligt ut, och just då var det inte det heller…
Men vad gör man inte för lite energi?

7. Powerbar

När man har tråkigt längs vägen kan man räkna får…

7.1 Räkna får

7.2 Räkna får

Mil 26-30:

Vid depån i Stora Hammar trodde jag att jag skulle somna. Jag var så fruktansvärt trött, och hade ont i magen, och var så trött, och mådde illa, och var så trött. Jag ville lägga mig i gräset och sova, men visste att jag nog inte skulle ta mig upp efter det, så jag satt ihopsjunken på marken och nickade till tre-fyra gånger. Det var nu fyra mil kvar. Ungefär två timmar. Det kändes oöverstigligt.

Det tar aldrig slut…

Det var enbart tjurskallighet som fick upp mig på cykeln igen. Jag var uttråkad, småfrusen, lite öm i baken (okej, jag erkänner, det är klart att det kändes) och ville verkligen bara i mål.

Mil 26-28 var nog värst. Vi körde på motorväg, upp och upp och upp. Bilar överallt. Och motvind. Men sen blev vi inledda på en liten mindre väg i drygt en mil, och här gick det mycket lättare. Nu kom krafterna tillbaka, likaså solen. Jag tror jag träffade Hasse Alfredsson precis när vi svängde av.. Iaf någon som verkligen liknade Hasse Alfredsson på cykel och i hjälm. Men snabbt efter det hakade jag på två tjejer och en kille som började prata med mig – wowawewa!

Det var det här jag hade saknat under alla mil innan, att det inte var någon gemytlig stämning – jag hade trott att man skulle kunna cykla runt bland olika grupper, snacka med folk, få tiden att gå, men icke sa nicke – folk pratade med sina cykelkompisar/klungkompisar, eller så pratade man inte alls utan fokuserade järnet på att köra. Så det var väldigt trevligt att få töla lite – vi peppade varann i backarna och jublade när vi såg 10 km-skylten. Mindre än en mil till mål!!

När vi kom ut på motorvägen igen släppte jag dem, de skulle försöka öka sista biten vilket jag inte riktigt var upplagd för, men efter en stund kom det tre grabbar som höll ett riktigt bra tempo så jag tog rygg på dem hela vägen in i mål – wihaaaaa!

MÅÅÅÅÅL!

sportograf-62946055_lowres

sportograf-62948580_lowres

8. Målgång 1

8. Målgång 2

Målfoto med Richard!

8.1 Målfoto med Richard

sportograf-63027916_lowres

sportograf-63027956_lowres

sportograf-63027957_lowres

Målgång

Fy fasiken vad gött! 17 timmar 9 minuter. Vätternrundan. I did it!

Birger fick tag på speakern och vips var det intervju, medalj, hälsa på Richard (den jäveln körde om mig efter några mil #skyllerpåkraschen) och krama om teamet. Ca tio minuter efter att jag gick i mål kom första Sub7-gänget. De slog rekord. De körde på 6 timmar 33 minuter (tidigare rekord 6 h 37 min). Jag var ute nästan elva timmar längre. Jaja, jag tror jag har hunnit se lite mer. Njuta av utsikten liksom..

9. Medalj

10. Diplom

sportograf-63174623_lowres

8. Målgång 4

8. Målgång 3

 

0

Vasaloppet

Då var det över.

Vasaloppet 2015.

Vilket lopp. Vilken dag. Vilken in i allra glödhetas tur att jag klarade det!

Det var sååå nära att jag hade tvingats bryta vid Oxberg. Och igen vid Hökberg. Och nästan också vid Eldris. Att jag hade hamnat bakom repet och fått åka hem. Visst, jag hade Engelbrektsloppet med mig i bagaget, så skidmomentet i Klassikern var egentligen redan avklarat, jag behövde inte Vasan per se, och ingen hade klandrat mig om jag hade brutit loppet självmant eller hamnat bakom repet. Det största var som sagt att stå på startlinjen.

Men…

När jag nu hade en startplats så ville jag så gärna även vara med om målgången.

Här kommer en recap mil för mil, över det nittioförsta Vasaloppet, från en hjärttransplanterads synvinkel:

Starten Vasaloppet 3

Starten

Så otroligt mycket folk. Och så mycket lera. Och vatten.

Vi var på plats 04.30, och medan jag fortsatte sova i bilen – sött nedbäddad med täcke, kudde, öronproppar och ögonskydd – så gick Per ut och började köa för att jag skulle få en så bra startplats som möjligt. Det var tur – jag hamnade nästan längst fram i sista startledet. Det blev en lite halvstressig stund innan starten när det var lång kö till b-majorna, men jag visste att går jag inte nu så går jag inte alls.

Jag hann också träffa Birger och få GPS-sändaren fäst runt magen, så han skulle hitta mig längs med spåret. Några frågade mig sen vad det var, det liknade tydligen en spårningsGPS som jakthundar brukar ha under älgjakten..

Starten Vasaloppet 4

Starten Vasaloppet 2

Starten Vasaloppet 10

Starten Vasaloppet 6

Start Vasaloppet 1

Själva starten gick förvånansvärt smärtfritt ändå, och vips så var vi en bra bit före de som stod i startled nio! Det kan ha haft att göra med den sjö som uppstått i mitten av startfållorna, där inte många ville stå, så det bildades rätt rejäla köer på sidorna.

Min farhåga om att bli ståendes två timmar på ett och samma ställe innan man ens kom iväg var således obefogad. Fast.. Det visade sig att jag hade uppfattat det hela fel. Det var ju backen som väntade där de flesta blev ståendes. Inklusive yours truly. Jag höll mig allra längst till höger, så man hade ena sidan fri (eller ja, det var skog). Sen var det bara att hänga på stavarna och ta sig uppåt ett steg i taget.

Jag tror det tog ca en timme. Bara i backen. Som var två kilometer.

Första milen

Jag tog i som bara den och gav mig iväg väl det gick att börja staka. Det fanns absolut inga spår. Det var bara gröt. Alla bytte spår hela tiden. Jag antar att alla tänkte som jag: ”Men nu ser det bättre ut på höger sida, nej nu var det nog bättre på vänster” osv osv osv. Till slut höll jag mig i mitten, då fick jag ett fält för mig själv.

Jag kom till Smågan, första kontrollen efter 11 km, kl.09.54. Det var den kontrollen jag varit mest rädd för att inte klara, eftersom det kunde ta så förbenat lång tid i backen. Men jag var där 36 min innan repet drogs! Det kändes enormt skönt!

Andra milen

Det började kännas lite i armarna. Jag hade införskaffat ett par extrastavar, som jag använde mig av första delen, eftersom de var av tåligare material och alltså skulle hålla bättre i första backen – där många får sina stavar avslagna – men det betydde också att det var tyngre än mina vanliga. Och greppet på höger stav var tvinnat, så varje gång jag släppte staven och skulle fånga den igen hade den vridit sig… Jag messade teamet och sa att jag ville ha mina ”riktiga” stavar när vi möttes vid Mångsbodarna.

Vilken lättnad! Vi passade också på att valla om skidorna (noll fäste) och så fick jag ländrygg och nacke insmord med heat lotion.

Jag var vid Mångsbodarna (24 km)  kl.11.33, och fick då höra hur speakern ropade ut mitt namn.

Ja, här kommer ju en åkare som vi följer lite extra idag, åkare 18108, Emma Dalman – som åker för en god sak – nämligen organdonation. Hon fick själv ett nytt hjärta för knappt två år sedan och vi önskar henne all lycka i dagens lopp!

Efter lite bulle och blåbärssoppa bar det iväg igen!

Tredje milen

Minns inte så mycket. Mer än att det gick helt okej. Det var fortfarande roligt, även om det inte fanns så mycket till spår. Ibland kom spårmaskinen och gjorde två stycken fina spår på ena sidan – då samlades alla i ett lämmeltåg just där, och det drog ner hastigheten en hel del när det blev stopp efter långsamma åkare (faktiskt inte efter mig, jag fick istället åka om hur många som helst, det var en ny erfarenhet).

Sen gick det uppför. Och uppför. Och uppför. Det gick inte att åka, utan alla gick. Verkligen gick på skidorna. Tramp, tramp, tramp. Det var nu inte så långt kvar till Risberg, men en vän hade sagt att det var dryga uppförsbackar innan Evertsberg som det var bra att vara mentalt förberedd på. Jag hoppades såå att han hade blandat ihop Risberg och Evertsberg, för jag ville verkligen inte ha fler dryga uppförsbackar efter den här.

Jag kom till Risberg (35 km) kl. 12.56, hoppade upp på staketet hos mor och far och Per och tog en Mars + mer heat lotion.

Fjärde-femte milen

Ja, det var mer av samma sak. Staka. Byta lite spår. Staka. Bita ihop. Försöka komma direkt efter spårmaskinen och få lite oförstörda spår en stund. Staka. Åka i gröt. Staka.

Nu började ryggen ge sig rejält till känna, och det gjorde mer eller mindre ont överallt.

Men att se den här skylten gjorde ändå sitt till. Nu var jag halvvägs.

Halvvägs genom Vasaloppet 1

 

Jag kom till Evertsberg (48 km) kl.14.45. Kontrollen stängde 15.00, så jag började känna mig aningens stressad. Jag föll ihop i snön och hann få skidorna omvallade och lite mer heat lotion.

And on it went.

Sjätte milen

Aj. Aj. Aj.

Ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten och hela jävla dan.

Det gick lite utför efter Evertsberg, men snart kom Lundbäcksbackarna upp mot Oxberg. Alltså seriöst, alla som har sagt till mig att Vasaloppet är så lättåkt och mest nedför, ni kan ta och stoppa upp… ja, jag vet inte vad, men något taggigt och trasigt och vasst i lämplig kroppsöppning och bara hålla tyst. Det gick ju bara upp. Upp. Upp. Upp.

Jag hade vid det här laget ingen aning om tiden. Jag fick ett sms ganska snart efter Evertsberg att Oxberg stängde 16.30 så det skulle bli tajt. I en av de förmorskade uppförsbackarna (var tacksamma att jag inte svär ännu mer, ni skulle hört mig i spåret), frågade jag en påhejande man vad klockan var.

16.21.

Det var nio minuter kvar. Och ca två kilometer.

Jag fick panik. Det var inte sant. De fick inte dra repet. Det fick inte vara slut här. Jag skulle ju till Mora. Jag drog på alla växlar jag hade (vilket inte är många när det går uppför, Henrik vet), och skrek mig hela vägen till Oxberg. Vid ett tillfälle vände sig en annan åkare om och frågade:

Why are you crying?

Jag hade ingen energi till att svara ”We’re not gonna make it”, utan jag brölade på och sprang förbi honom. ”Nej! Nej! NEJ! De får inte, de får inte, de får inte dra repet! BRÖÖÖÖL!”

Alla runt omkring mig undrade nog hur jag mådde egentligen.

Nästan framme i Oxberg skulle man runt en liten krök, och det var inte snö längre som vi åkte i. Det var risgrynsgröt. I kurvan var alla spår borta, det fanns ett halvt på vänster sida. Där höll jag på att åka rakt in i en annan åkare, men jag lyckades bromsa och lägga mig bakom honom. Då började han sakta in, så jag skrek:

Men kör för faaan!

Han hoppade räddhågset åt sidan, och jag dundrade på. Här kunde jag höra speakern säga ”Välkomna till Oxberg! Det är en bragd att ha tagit sig så här långt”. Va? Har de dragit repet? En funktionär kom mot mig:

Vill du åka buss eller skidor?

Förvirringen var enorm. Hade de dragit repet? Var det försent? Var det hans sätt att säga ”Vill du åka buss till Mora, eller vill du åka lite till, men it’s over for you”? ”Nej”, sa jag, ”Jag vill fortsätta!” ”Jamen då så, varsågod!” sa mannen. Phiu!

Pappa skrek från andra sidan blåbärssoppeutdelarna och undrade vart repet drogs, om jag hade klarat mig eller inte. Jag bara fortsatte åka.

Jag kom till Oxberg (60 km) kl.16.31.

De drog repet 16.35. De bjöd alltså på fem minuter extra då det inte fanns några spår.

Phiu igen.

Sjunde milen

Det tog emot något så oerhört att staka vid det här laget. Men jag är starkare i stakning än i diagonalåkning, och det går mycket fortare. Jag vet ärligt talat inte riktigt hur jag gjorde det, men det var ett staktag i taget. Jag gjorde ljud vid varje utandning – antingen en högljudd andning, ett bröl eller ett gnyende. Alla tittade. Jag brydde mig inte ett jota.

Jag skulle bara framåt, så enkelt var det.

Och gissa vad? Det gick uppför igen. Helvetes jävla skit. Jag HATAR uppförsbackar.

En sjukvårdare på skoter stannade och pratade med en man, och jag passade på att fråga om tiden. Och med den snorkigaste rösten jag hört, ever, svarade hon:

17.35. Du har fem minuter.

Neeeeeeej! Inte igen! Precis då såg jag skylten. En kilometer kvar till Hökberg.

And here we go with the bröling. Jag skrek, jag tjöt, jag tog i med krafter som jag inte visste att jag hade. När jag var 300 meter från Hökberg såg jag en storbildskärm, där tiden visade 17.41. No, no, no. No way.

Jag var framme i Hökberg (71 km) kl.17.44.

De drog repet 17.45.

Jag hörde speakern ”Och här kommer åkare 18108, Emma Dalman, välkommen till Hökberg! Vi hurrar henne ända fram! Hon kämpar på för glatta livet och vi ska se om vi inte kan få några ord med henne här”. Huh? Jag, prata? Är han stollig? Som tur var skötte han större delen, jag tror jag sa ”Ja”, ”Nej”, och ”Nu ska jag i mål”.

Här fick jag min avkolsyrade ljumna Coca Cola. It. Was. Heaven.

Nu hade jag till 19.10 på mig att ta mig till sista kontrollen, Eldris. En mil. Det skulle jag klara.

Åttonde milen

Här fanns det äntligen spår! Hallelujah! Och det gick väldigt mycket nedför. Precis den sortens åkning jag gillar.

Jag kanske skulle bli störtloppsåkare.. Hmm..

Nej, det var dags att fokusera, jag ville inte att det skulle bli så nära repet igen – och särskilt inte vid sista kontrollen. Varje gång jag tänkte tillbaka på starten, och den långa, sega uppförsbacken, höll krafterna på att sina. Har jag verkligen hållit på så här länge? Fy fasiken. Och jag tänkte mer än en gång:

Hur tusan ska jag orka 30 mil på cykel?

Då ska jag åka 21 mil till…

Någonstans här fick vi pannlampor, för nu var det så mörkt att man inte såg spåret längre.

Jag kom fram till Eldris (81 km) kl.19.01, och frågade andfått när målet i Mora stängde. Nej då, fick jag till svar, det stänger inte. Har du klarat dig hit så är du safe, de väntar in alla er som har kommit förbi den här kontrollen. Utmattad sjönk jag ihop på en bänk, med bulle och sportdryck. Alla runtomkring mig såg halvdöda ut. En tjej bredvid på bänken satt med tom blick och öppen mun, och verkade inte veta hur hon skulle släppa stavarna. Jag messade teamet att jag hade klarat mig till Eldris, och att nu skulle jag ta det lugnt eftersom Mora inte stängde.

Till slut reste jag mig upp igen – ytterst plågsamt – och började i sakta mak ta mig ta mig an de sista nio kilometrarna mot mål.

Nionde och sista milen

Efter en stund piper det till i mobilen.

Jag hade hela dagen blivit ganska stressad så fort jag fick ett sms, för jag kände inte riktigt att jag hade tid att stanna och titta (än mindre svara). Varför jag inte hade på ljudlös? No idea. Men nu tänkte jag att det kanske vore en bra idé att kolla ändå.

Målet verkar stänga kl.20.15, så du får åka på igen! Men det klarar du!

Gaaah!

Där tog vilostunden slut och jag hävde mig iväg. Min trötta, nedbrutna kropp fick en adrenalinskjuts utan dess like och jag åkte ikapp några som också hängt på repet tidigare. ”Vet ni om Mora stänger kvart över åtta?!?!” ”Nej, men det borde vi väl hinna”, tyckte de.

Sju kilometer kvar, och 45 minuter.

Det kunde bli tajt igen, och jag tänkte inte ta några risker. Jag stakade, och stakade, och stakade, och stakade. Till slut kom en funktionär, en av de som utgjorde slutpatrullen, och vi frågade alla om Mora verkligen stängde. ”Nej då, inte alls – ni kan komma i mål precis när ni vill. Förra året kom de sista in kvart över nio.”

Då gick musten ur mig.

Där och då ville jag lägga mig ner och aldrig röra mig igen. Jag behövde inte skrika mer. Kroppen skrek åt mig. Sluta-sluta-sluta-sluta-sluta-bara sluta-sluta-snälla sluta-sluta-sluta-sluta-sluta. Funktionären frågade hur jag mådde, och när jag berättade att jag var hjärttransplanterad kallade han åt sig en kvinna som också tillhörde slutpatrullen. Hon råkade även vara sjuksköterska. Så hon följde mig de sista fyra kilometrarna i mål. Det kändes väldigt tryggt faktiskt, och jag var glad att ha sällskap sista biten.

Hon hade sett mig på TV4 veckan innan, och här var jag nu – svag, och trött och skakig – men på väg in i mål!

Vid sista raksträckan sa vi hej då, och jag kom så – äntligen! – in på målrakan.

Stjärnorna stod högt på himlen, det var en hel del publik kvar som hejade och ropade, speakerns röst ekade och musiken – den mäktiga, mäktiga musiken – välkomnade mig till Mora. Vilken känsla! Vilken fantastisk känsla!

Någonstans ifrån väcktes musklerna till liv igen och jag kunde staka på för allt jag var värd in i mål.

Jag kom till Mora (90 km) kl.20.27.

Sluttid 12 timmar 27 minuter 39 sekunder.

Jag klarade det.

Målgång Vasan 12

Målgång Vasan 1

Målgång Vasan 6

Målgång Vasan 9

Målgång Vasan 8

 

3