Första dagen utanför dörren sen i söndags!
Jag har bokstavligt talat inte rört mig på hela veckan. Säng. Soffa. Säng. Soffa. Det var en hel dag. Och så börjar vi om. Säng. Soffa. Säng. Säng. Soffa.
Feberyra tisdag och onsdag. Lite bättre torsdag-fredag, men fortfarande inte mycket aktivitet på hjärnkontoret. Hur kan man vara så enormt seg och trög och trött? Allt jag gjort är att sova. Och hosta. Hostan går mig rejält på nerverna vid det här laget. Är det inte markant bättre på måndag får farbror doktorn får lyssna på lungorna.
Nyponsoppa och polkaglass – gör allting bättre!
Jag har inte duschat sen i tisdags, inte städat på över en vecka, inte diskat på flera dagar, och bara borstat tänderna på kvällen för att jag fastnat i soffan efter frukost.. Största utmaningen har ändå varit att hålla Trassel borta från alla plastiga halstablettsöverdrag. Stolliga katt. Äta plast. Suicidal much..?
Men idag kom viljan tillbaka.
Dags att aktivera musklerna! Halvvägs till Coop sjönk jag ihop på en bänk, dubbelvikt av hosta. Vilopaus, ja tack. Det är helt galet. Jag är vältränad. Muskulös till och med (eller på god väg). Och mina ben darrade efter trappan NED från lägenheten..
Okej, på plussidan – det blir ett minor set back, jag får ta det jäääävligt lugnt när jag ska börja träna igen – men Vätternrundan är om en dryg månad. Jag hinner skynda långsamt. Sett ur den synvinkeln gjorde det inget att jag blev sjuk just nu.
Och för att ändra perspektiv helt och hållet: En som jag känner fick nya lungor för några veckor sedan, men ligger fortfarande sövd på intensiven i respirator och kämpar för sitt liv mot en infektion. Ingen vet hur det kommer att gå. Sett ur den synvinkeln ska jag inte säga ett jävla pip..