Taggarkiv | operation

Avslutad besiktning

Av Emma Dalman den 26 april, 2014 i Heartcore, Sjukhus

Phiu! Tack och lov att de senaste dagarna är över.

I torsdags var det dags för sista biopsin (ever!), hjärtkatetrisering och kranskärlsröntgen. Självklart krånglar allting när jag ligger på op-bordet. Efter fyra-fem försök att få in en ledare i pulsådern på höger hand får vi växla till vänster. Då tycker den andra läkaren att hon samtidigt kan börja bedöva och sticka och snitta i halsen, medan läkare nummer ett rotar i vänster handled.

Jag brukar sjunga istället för att skrika – jag tycker det är trevligare. Men det var knappt att jag hann med i svängarna så det var svårt att välja sång. Blev en hel del ynkliga gnyenden blandat med otydliga hummanden.

Det var svårt att få bra bitar från hjärtat, pulsådern sprutade blod och det var tungt att cykla. Jepp, en undersökning går ut på att se inifrån hur hjärtat arbetar under ansträngning. Och då måste jag ju anstränga mig.

Först kring 17-tiden kom jag till avdelningen och orkade sova en stund. Tryckförbandet över vänster handled ska successivt tas bort under fyra timmar (eftersom det är en pulsåder man varit inne i). Väl det togs bort kl 21 började det att störtblöda. På med plastförbandet igen. Ytterligare fyra timmars väntan. Halv två på natten var jag klar på Sahlgrenska. Kvart över två låg jag i min säng på Panorama.

Klockan 08.00 på fredag inleddes sista dagen på årskontrollen.

Det var njurfunktionsbedömning, läkarbesök och sköterskebesök. Mellan varven sov jag så mycket som möjligt i en säng på mottagningen. Heh, det känns som om det är allt jag har gjort den här gången. Sovit, sovit och sovit.

Lite social hann jag vara på fredag eftermiddag. Sushi och promenad med Emma, Arthur och lilla Ellinor. Pizza och TV med Brita, Anders och Emelie. Vet inte riktigt när nästa tripp till Götet blir. Så jag säger som Timo:

”För även om jag lämnar dig nu, för andra gator och torg
Är du aldrig långt bort ifrån mig, mitt Göteborg.”

Open your heart

Av Emma Dalman den 23 februari, 2014 i Bakgrund

När jag vaknar imorgon kommer jag ha ett nytt hjärta.

Så löd mitt meddelande till mina vänner under färden till Sahlgrenska. Boy, hade jag fel. Inte om att ha ett nytt hjärta. Utan om att vakna.

Det var en del komplikationer – som den lilla detaljen att det nya hjärtat inte ville börja slå. Alls. Det låg helt stilla. Jag har fått höra att det inte är särskilt vanligt men att det händer. Och det enda som finns att göra är att vänta och se. Oftast kommer det igång igen. Oftast.

Under tiden hölls jag vid liv via en hjärt-och-lungmaskin. Jag hölls också sövd. Och jag låg med öppen bröstkorg.

Att jag låg öppen underlättade när jag behövde opereras igen. Och igen. Och igen. Tre gånger efter själva transplantationen hamnade jag på operationsbordet. Det var blödningar som uppstod och behövde åtgärdas. Det är inget konstigt att det händer då det är stora kärl med höga tryck som ska sammanfogas. Men en gång visste de inte varför jag blödde. De hittade ingenting. Ändå fortsatte blödningen. När de för tredje gången gick ner med ultraljud i halsen såg de till slut vart felet låg. Det var en liten klammer till en av blodpåsarna som läckte. Phiu. Det var inte jag som blödde. Den gången.

Hjärtat behövde vila. Jag tror det anade vilken hyperaktiv person det hade hamnat i, så lite vila var kanske välbehövligt. Sen smög det igång. Till slut slog det så bra att läkarna vågade sy ihop mig. Fem dagar efter att jag sövdes. På sjunde dagen fick jag vakna.

Jag har frågat efteråt vad de skulle gjort om det nya hjärtat inte hade kommit igång. ”Då hade vi bara transplanterat om dig.” Huh? Bara?? Jag såg framför mig hur jag hade fått ligga sövd i flera månader i väntan på ett nytt hjärta. Men nej, försäkrade läkaren, då hade jag blivit placerad högst upp på Sverige/Norden-listan. Varit sövd i max 10 dagar. Kanske tre veckor.

Jag kan inte ens föreställa mig vilket levande helvete den här veckan måste ha varit för mina föräldrar. För mig var det som att släcka ljuset, och tända det igen.

Man drömmer ingenting under narkos. Tidsperspektivet saknas. Ni vet när man vaknar på morgonen och kan känna i kroppen om man har sovit längre än vanligt, eller väldigt kort tid. När man sövs stängs den funktionen av. Du har ingen aning om ifall det har gått 10 minuter eller 10 år. Ena stunden är du här. Nästa inte. Och så är du här igen.

Nu var jag här igen. Maj gaad om jag kände mig… lurad.

Rätt fokus

Av Emma Dalman den 21 februari, 2014 i Bakgrund

Mamma och pappa hann precis ner till Sahlgrenska. Vi fick lite tid tillsammans mellan lungröntgen och den bakterieavdödande duschen. Den tiden spenderade vi med en snabbkurs i hur min systemkamera fungerar. Jag ville att de skulle ta bilder. Fota allt. Jag ville komma ihåg.

Personalen sa att jag skulle klara det själv med en gång.

Men jag hade tre skäl till vår fotosession:

1. På något sätt visste jag att jag inte skulle klara av så mycket efteråt.

2. Det underlättade vår lilla tid med varandra. Det var lättare att göra något praktiskt istället för att prata om vad som komma skulle.

En av läkarna frågade mig om jag förstod att det var en allvarlig operation, och vilka risker som fanns. Han verkade inte tro att jag tog det hela seriöst. Det var först några veckor senare, när han besökte mig på avdelningen, som jag tror han insåg till fullo just hur mycket jag förstod.

3. Om det skulle gå åt helvete ville jag att det skulle finnas bilder – för mamma och pappas skull, men också för att MOD och de som följt mig där skulle få ta del av precis allting. Följa mig även de sista stegen.

Minuterna innan jag kördes iväg till operation ryckte jag åt mig mitt lilla anteckningsblock och sprang in på toaletten. Jag var tvungen att skriva ner det som jag ännu inte förmått mig själv att göra. Jag inledde med orden

”Jag har ett konto på Vita Arkivet. Men jag har inte fyllt i något.”

Sen formulerade jag mitt egna lilla vita arkiv. Jag skrev hur jag ville ha min begravning. Att jag vill kremeras. Minneslund. Ingen gravplats. Att det skulle vara roliga bilder och glad musik. Att mina föräldrar skulle ta hand om Trassel. Och att de skulle donera valfri summa från mina fonder till MOD – så att Peter och Martha skulle kunna fortsätta jobba med frågan.

Jag gömde anteckningsblocket i min ryggsäck. Och innan dörrarna slogs upp till operationssalen högg jag tag i Kalles arm. Om jag inte vaknar upp, så ska mamma och pappa läsa det som står sist i anteckningsboken.

Här tittade läkaren länge på mig. ”Du hade verkligen tänkt igenom det här, eller hur?”. No shit, Sherlock. Bara varje dag jag stod på väntelistan.

Man reagerar aldrig som man tror att man ska reagera. Min livliga fantasi som ett halvår tidigare målat upp hur jag skrek och grät när jag rullades iväg – den fick på nöten. Klart att jag var nervös. Och som texten ovan avslöjar, så var en liten del av mig inställd på att det kunde sluta illa. Men notera att det var en liten del.

Mitt största fokus var inställt på triathlon i Argentina 2015. Och för att det skulle gå i lås, så var transplantationen tvungen att gå i lås.

Så det så.

Navigation

Taggarkiv | operation