Taggarkiv | organdonation

Ny sponsor – Kalhyttan!

Av Emma Dalman den 22 januari, 2015 i Träning

Snön börjar äntligen falla – även över Karlstads tidigare så gråa gator och torg – en månad och drygt tretton dagar till Vasaloppet, så det var banne mig på tiden.

I november-december var det skidtunneln i Torsby som var mitt andra hem under många kvällar och helger, men nu är det till Filipstad som jag styr kosan, och Kalhyttans sport- och fritidsanläggning. Härliga spår, bra backar både uppför och nedför (wiiiihaaa!), längre sträckning och fin miljö – helt enkelt superbt!

Och det är väldigt roligt att de nu har gått in som Heartcore-sponsorer!

Jag fick två fina säsongskort hemskickade till mig förra veckan – ett till mig och ett till Henrik. Det gör så mycket att kunna vara utomhus och åka – även om det är lite tyngre. Birger var även med och filmade sist jag var där, då fick jag verkligen nöta på i backarna, för att han skulle få lite olika vinklar och mer material att välja från. Då Birger går till fots med kameran skulle det bli aningens tungt om han skulle hänga med på alla 3.8 kilometer runt – utan då får jag vackert åka upp och ner, och upp och ner, och upp och ner – i samma backe om och om igen. Men det gör inget – då finns det ju en chans att någon tagning faktiskt blir bra. Om han nu inte väljer ut de gånger då jag ramlar, stapplar och gör mig till allmänt åtlöje.

Hmm. Jag kanske ska be att få vara med någon gång när han klipper och redigerar.

Jag är jätteglad att Kalhyttan valt att ställa sig bakom projektet, att de stödjer organdonation och alla som står på en väntelista tillbaka till livet. Tack!

Vasaloppet, look out!

Träning

Tisdag - Vo2max-pass på cykel på morgonen, 3x 3 min intervaller på puls 170. På kvällen var det gradering med Krav Maga – stenhårt krigande mellan kl.18.00-21.00. Jag gick från P1 till P2! Yay!

Onsdag - träningspass med Lena på SATS Färjestad. Då jag var ganska trött i kroppen efter tisdagens dubbelpass körde vi inga intervaller, däremot ett lugnare pass med fokus på djupare muskler och uthållighet.
- Rörlighetsträning med käpp: marklyft, knäböj (olika varianter), good morning (böjer sig framåt med överkroppen, käppen på axlarna), utfall (också olika varianter).
- Bosuboll – djupa knäböj.
- Balans, en-bens-träningar. ”Draken” och ”Blomman”.
- Coreboll – ländryggsövningar. En som kallas ”Diagonalen” och sen gjorde vi samma fast med vikter.
- Bål- och stabilitetsövningar. Fyra stycken, några med vikter, några med bosuboll.

Torsdag - aktiv vilodag. Krav Maga-pass ikväll. Kommer satsa mest på teknik och mindre på fys.

Fiasko på Hovfjället

Av Emma Dalman den 19 januari, 2015 i Träning

Jag tar tillbaka allt jag har sagt om hur lätt och härligt det är att åka skidor.

Det är ett rent helvete.

Eller ja, nästan.

Gårdagens totala misslyckande kanske, kanske, kunde ha något att göra med att jag knappt sov någonting natten mellan lördag och söndag. Jag fick stanna flera gånger på väg upp till Torsby för att sova några minuter, innan jag kunde fortsätta köra. Jag har aldrig varit så trött bakom ratten. Jag försökte sjunga för full hals. Drack vatten så att allt jag hade med mig tog slut. Örfilade mig själv. Knackade på huvudet. Pratade högt om hur jag, efter allting jag har varit med om, vägrar att avsluta mina dagar på E45:an en gråmulen söndagsmorgon på väg till Hovfjället.

Efter flertalet pauser (och en mycket nödvändig visit på ICA’s kundtoalett) var jag framme. Nu du, nu hade jag minsann vaknat till så nu skulle det ut och åkas tillsammans med Henrik! Fyra mil var dagens mål! Men ack, så fel jag hade… Jag hade noll fäste (igen..), och på en-mils-varvet var det så isigt att jag lyckades dra mig i backen gång på gång på gång. Svanken strök i rejält vid ett tillfälle, när jag slant på isen i hög fart nedför och studsade flera gånger på rumpestumpen innan jag till slut hade stannat.

Aj.

Till råga på allt så hade mensen brutit ut på väg norröver. Japp, alla fertila kvinnor lider unisont med mig nu, för ni vet vad jag pratar om. Värk, humör och tålamod är liksom inte riktigt på topp. Lägg därtill att jag såg ut och kände mig som en förvuxen Trötter med fler blåmärken än efter ett Krav Maga-pass, så börjar ni få ett hum om min dag.

Det blev inga fyra mil. Det blev 2,3.

Och jag fick stanna lika många gånger på hemvägen. Men jag tog mig till Karlstad, safe and sound. Och totaldäckade i soffan.

Men men, vi hade i alla fall tur med vädret.

De kan det här med annonsering på ICA i Torsby. Här super vi till.

Träning

Söndag - 2,3 djävulska mil på skidor, i Hovfjället (totalt 30,6 mil).

Måndag - vilodag (enormt välbehövlig).

Vallaservice i köket, valla i spåret, valla överallt

Av Emma Dalman den 17 januari, 2015 i Träning

Det blev ett kvällspass idag på en mil, bara för att komma ut lite.

Jag hade tänkt ta två, men klockan stack iväg och i morgon ska vi till Hovfjället och köra fyra (!) mil, så jag kände att det räckte. Samt att jag inte hade något fäste. Alls. Det var Mattila i repris. Så de sista varven var det svordomarna som tog mig runt.

Ändå hade jag fått hemkörd vallaservice under eftermiddagen, då Henrik kom och lade på klister och visade mig hur det ska gå till. När jag la på själv använde jag nästan halva tuben (oops). Man kan säga att det var lite trögåkt i början.. Men då hade jag fäste så jag kunde gå uppför en lodrät vägg!

Det var en underlig känsla när jag åkte till spåret.

Jag kom på mig själv med att inse att jag hade saknat skidåkningen under veckan. Det var i söndags jag var ute sist. För sex dagar sedan. Ha! Jag hade väl aldrig kunnat tro för några månader sedan i november, när jag började stappla fram i skidtunneln, att jag skulle tycka att det var så skoj! Och stakningen går som på räls numera – eller, som på spår, i spår, ur spår – asch, ni fattar.

Så här kan det se ut när man inte har fäste,
och måste stanna i spåret och försöka lägga på mer.
FYI, det funkade inte.

Träning

Torsdag - intervallpass med Lena, på SATS Färjestad. Vi körde uthållighetsträning;
- knäböj med gummiband knutet runt knäna, 3x 30
- höftlyft på bosuboll med gummiband runt knäna, 3x 25
- armhävningar på bosuboll, 3x 20
- stå i plankan med armarna på bosuboll och rotera ett ben i taget in mot motsatt arm, 3x 20 per ben
- ländryggsövning: ligg på mage, händerna framför ansiktet, lyft benen så att låren hela tiden är ovanför golvet och så pressar man in fötterna mot rumpan och fäller långsamt ut dem igen, 3x tills man inte orkar längre
- stå i vanlig planka på armbågarna, fäll ner ena sidan mot golvet (håll emot!), och tryck upp igen, och så andra sidan, 3x tills man inte orkar längre
- stå i planka på händerna framför en step bräda, gå upp och ner med så raka och stilla höfter som möjligt, 2x 45 sek

Fredag - vilodag

Lördag - en mil på skidor, nu har jag åkt totalt 28,3 mil!

Ett lättat hjärta

Av Emma Dalman den 14 januari, 2015 i Media, Okategoriserade, Träning

Det har känts lite knas på sistone.

Jag har fått en del hugg i bröstkorgen lite då och då, varit öm i bröstet en längre tid och fått sura uppstötningar (milda, men ändå) när jag varit ute och åkt skidor. Och sura uppstötningar var precis det jag kände när jag hade hjärtsvikt men försökte att träna.

Inte så konstigt att man blir orolig.

Jag har blivit mycket bättre på att lyssna på min kropp. Det kommer liksom på köpet när man går igenom en hjärttransplantation och allt vad det innebär efteråt (som jag har fått lära mig). Man lyssnar efter signaler, känner efter lite mer, och jag har faktiskt blivit mer försiktig och backar hellre och tar det lugnt några dagar – än kör på och riskerar att ställa till med något. Faktiskt. Tro det eller ej, men äntligen lyckas jag balansera de stora komponenterna i mitt liv. Jobb, träning, socialt umgänge, äventyr. Visst, det får gärna bli mer äventyr..!

Så nu kände jag att jag ville kolla upp mig. Jag ringde och frågade om vi kunde ta prover den här veckan istället för längre fram, för jag vågade inte vänta längre. Det har varit vissa träningar då jag inte har vågat ta i riktigt fullt ut, för jag har varit rädd att jag skulle överbelasta hjärtat.

Hellre safe than sorry.

Lämnade blodprover igår och fick besked idag.

Allt är lugnt.

Jag har ingen begynnande hjärtsvikt på gång, allt ser fint ut, jag kan fortsätta träna, det är ingen fara, det är bra att jag är aktiv och det är ännu bättre att jag har lärt mig att lyssna på kroppen. Vi vill inte ha någon repris av förra våren. Då var det sjukhus på sjukhus på sjukhus på sjukhus.

Den lättnaden när Aydin ringde och intygade att allt är okey-dokey – phiu! Den var jävligt najs!

Jag har ändå försökt tänka logiskt: Det är inte särskilt udda att bli öm i bröstet när man åker så mycket skidor som jag gör nu. Och med träningsvärk kommer det lite hugg i musklerna. Och sura uppstötningar kan jag få lite när som – det innebär inte ett likamedstecken med hjärtsvikt. Men som sagt, det är ibland svårt att låta bli att oroa sig. Thank gaad för all denna utmärkta sjukvård som jag får, för att de tar mig på allvar och att de håller koll på mig.

Så nu kan jag fortsätta köra på – Klassikern, here I come!

Är med i senaste numret av SOLO (finns ute till den 20e januari)!

Träning

Tisdag - funktionell träning på SATS. Gjorde bara 2 x 20 reps av varje övning (förutom biceps, där orkade jag 2 x 9 i red cord), eftersom det var träning på kvällen också. Krav Maga’n har dragit igång igen! Det blev ett lugnt pass med lite styrka i början, sen drillning av tekniker.

Onsdag – Vo2max-pass på cykel på SATS. Tjugo minuter uppvärmning, sedan 3 x 4 min på 170 i puls.

Valla, filma, intervju. YOLO.

Av Emma Dalman den 13 januari, 2015 i Media, Träning

Då har man vallat själv för första gången.

Helt själv. Fästvalla.

Och det funkade!

Det var dags att filma lite igen. Jag och min favoritfilmare, Birger, åkte till Kalhyttan i Filipstad på söndag förmiddag och spenderade några härliga timmar i spåren. Eller, jag hade det rätt gött i alla fall. Kan tro att det måste varit lite kyligare för Birger som inte rörde på sig riktigt lika mycket..

Fast först fixades fästvallan fiffigt, finurligt & fabulöst.

Henrik var sjuk, så det blev till att bli guidad på telefon på morgonen, för att sedan inte alls göra som han sa utan istället fråga på plats vad de rekommenderade för dagen. Violett i botten och Blå Extra ovanpå. So be it.

Jag hade ett underbart bra glid, och precis tillräckligt med fäste! Tänk vad nördig jag börjar bli som tycker det här är jätteintressant med burkvalla, klister (hujedamejen), paraffin, glid- och fästzoner.

Lyckades även hinna med en intervju – helt spontant.

Jag hade precis sagt hej då till Birger, satt igång musiken i lurarna och börjat hiva mig iväg – när han ringer.

”Hej igen – du, jag har en journalist här som gärna pratar med dig.”

Hur fasiken ordnade han en journalist så fort?, tänkte jag, och vände om.

Personalen på Kalhyttan hade givetvis sett att vi var där och filmade, och frågat en reporter som var där för att skriva om anläggningen om det var hennes kamerateam. Hon blev i sin tur nyfiken (who wouldn’t?) och haffade Birger precis när han kom till bilen.

Så nu ska jag vara med lite kort i en tidning som kombinerar mäklarinfo och motorsport. Varför inte liksom.

Frilansjournalist AnnaCarin Windh.

Träning

Söndag - 3 mil längdskidor på Kalhyttan, tillsammans med Birger och kameran.

Måndag - vilodag.

Mountainclimb.

Av Emma Dalman den 10 januari, 2015 i Träning

Så här kan det se ut när man tränar i red cord.

Det är ändå skapligt, kanske att baken skulle lite längre ner, så att jag hade varit helt rak (planka) i överkroppen.

Träning

Lördag - funktionell träning på SATS Färjestad, exempel på en red cord-övning ser ni ovan. (för utförligare beskrivning av det funktionella passet, läs här)

Aningens mör i kropp och knopp

Av Emma Dalman den 9 januari, 2015 i Okategoriserade, Träning

Intervallpasset igår med Lena – maj å maj…

Jag trodde att mitt nya hjärta skulle hoppa ut ur kroppen på mig. ”Nähä du, det här tänker jag inte vara med om! Någon måtta får det vara!”, tyckte jag att det ropade mellan pumpningarna.

Vi körde ett litet cirkelintervallpass, med fem olika stationer à en minut vardera:

1) Swing med kettlebell + knäböj.
2) Utfall med käpp uppsträckt över huvudet.
3) Sandsäck – hiva upp och håll emot på nervägen.
4) Rodd med en arm i taget, hållandes i elastiskt snöre.
5) Slamball – dunka ner bollen i golvet HÅRT, och fånga på studsen. *

* slamballs studsar inte.

Eller okej, några millimeter.

Vi körde fyra varv. Jag orkade inte fullt en minut på de två sista varven. Jag blev ta mej tusan åksjuk på station tre med sandsäcken. Weird.

Nu är jag på väg hem från en härlig längdtur i Forshaga på sisådär två mil.

Det är helt knasigt att jag nu kan säga att jag sticker iväg och åker två mil på skidor – bara så där. Som att det inte är något särskilt. Nu börjar även tre mil kännas okej. Nästa vecka ska jag testa fyra. Hu.

Finfina spår på Sisu-gården i Forshaga.
1.45 km om man tog hela åttan.

Träning

Torsdag - intervallpass på SATS Färjestad med Lena – se beskrivning ovan.

Fredag - två mil längdåkning i Forshaga.

Youtubefilmer från Filipstad, egenproducerade.

Av Emma Dalman den 7 januari, 2015 i Träning

Igår blev det ytterligare en tur till Kalhyttan i Filipstad, denna gång tillsammans med min käre far.

Som nu har hjärtsvikt.

Ja, familjen Dalman går inte av för hackor de inte. Jag tycker kanske att han kunde kommit på nåt eget. Hjärtat är min grej.

Men med ut skulle han. Och då han inte har samma sorts hjärtsvikt som jag hade så ska det (tydligen) inte vara någon fara att anstränga sig. Men vi hade båda fått tydliga instruktioner från mamma. ”Ingen kappåkning nu, hör ni det!”, samt ”Bryter du minsta lilla ben nu Lars så får du flytta in hos farmor”.

Han följde med fyra varv runt (12,8 km) och jag tog två varv till (totalt 19,2 km).

Försökte även mig på att filma i den härligaste nedförsbacken – ja, ni får väl se själva..

Träning

Måndag - vilodag.

Tisdag - 19.2 km längdskidor på Kalhyttan, Filipstad.

Onsdag - vilodag igen (tar igen’et resten av veckan, you’ll see).

Mattila och Filipstad

Av Emma Dalman den 4 januari, 2015 i Träning

En helg på längdskidor – check!

Och det gick galet mycket bättre än det gjorde i Sälen före jul. Något har hänt. Antingen har tekniken satt sig bättre, eller så har jag fått upp mer ork, eller så var det aningens mer utförsåkning som underlättade. Eller allt på en gång.

För jag kan inte säga att det var bättre vallat.

Igår, lördag, hade jag inget fäste över huvud taget. Det var ren is i spåren uppe i Mattila och enormt svårt att åka. Nedför gick det prima, men uppför och plant – yikes..! Jag tror jag ramlade flest gånger när jag var på väg UPP i en backe än nerför. Fast jag slog mig mest de gånger jag stöp going down. Och när det är så isigt är det ingen mjuk snö man landar i, utan rakt på stenhårt underlag. Vid ett tillfälle var jag säker på att jag hade knäckt näsan, slagit ut några tänder och hade blod överallt. Men det syntes ingenting förutom en liten fläskläpp.

Trots svårigheterna lyckades jag och Henrik ta oss runt tre mil. Det kändes jäkligt gött!

Jag får se många vackra soluppgångar på helgerna.

Ett av många fruktlösa försök att ge mig lite mer fäste.

Hemfärd från Mattila. Månen lyser magiskt över Fryken.

Idag var jag till Filipstad och Kalhyttan. Jeez Louise vilka enormt fina spår! Det var konstsnö, dubbla klassiska spår och ett brett skatespår, belyst på kvällen, och med riktigt roliga backar (nerför). Efter varje jobbig uppförsbacke (som ändå var helt manageable) väntade en härligt lång och snabb utförsåkning. Men min valla… Maj åh maj…

Jag lade på silverklister här hemma, och hade blivit instruerad att ha på ett ganska tjockt lager. Så jag bredde på. Det var klister tamejfan överallt. Och när jag skulle börja åka så gick det inte. Det tog tvärstopp. Jag försökte ha på lite V60-burkvalla ovanpå klistret, vilket inte var det lättaste, och sen fick jag släpa mig fram – meter för meter. Jag kunde ju inte bara ge upp och åka hem. Jag hade ändå åkt en timme i bil för att komma dit. Ett varv kunde jag väl iaf försöka, för att se om det blev bättre.

Och det blev det ganska snabbt. Vips så hade jag helt okej glid, nerför gick det superfint och uppför – ja, hmm, jag skulle kunnat ha gått uppför en lodrät vägg. Så bra fäste hade jag.

Så jag åkte på. Fem och ett halvt varv, vilket blev lite drygt två mil.
#rättstolt #nöjd

Har man ingen vallabod får man göra sin egen.

Konstsnöbanan till vänster? No shit, säger du det..

Träning

Lördag - skidåkning i Mattila, 3 mil, med Henrik. Mycket stakträning (nada fäste).

Söndag - skidåkning i Filipstad, Kalhyttan, 2 mil. Det blev också mycket stakträning, då spåren var underbara och lättåkta. #pleaselåtVasaloppetvarasåhär

Vo2testcenter och en bock

Av Emma Dalman den 29 november, 2014 i Träning

Igår var det dags för tester hos Vo2testcenter – maxpuls, maximal syreupptagningsförmåga, mjölksyratröskel och ultraljudsmätning. Baseline för att kunna lägga upp ett effektivt träningsschema inför Vasan.

Snacka om att jag var nervös.

Tänk om det inte gick bra? Tänk om testerna visade att jag är i usel kondition och inte kommer kunna genomföra loppen? Tänk om Lena och Richard säger ”Ha! Trodde du..? Att du skulle..? Med de här resultaten..? HA! Det kan du glömma!”

Och så Birger som filmar allting.

Det hela började bra. I cirka fem minuter. Ultraljudsmätning på triceps, höftkam och mage. Sen kom vi till låret. Hum. Jag hade stått och tänkt medan Richard mätte hur jag skulle föra fram det hela. Det fick bli rakt på.

”Ja, jo, nu är det ju så – att jag har inga trosor på mig.”

Tystnad.

Eftersom jag skulle göra ett cykeltest så ville jag undvika skavande sömmar, samt att de enda rena par jag hade var av den nyfikna sorten – dvs de vill upp, upp, upp. Så jag körde commando.

Det blev Lena som fick göra lårtestet, så gick grabbarna och kameran ut.

Efter det kändes det inte lika nervöst att cykla. Jag menar hur mycket mer kunde jag göra bort mig?

Testet: Cykla med samma hastighet (70 RPM) samtidigt som motståndet ökar successivt i intervaller, med en mask runt ansiktet som mäter syre och koldioxid. Innan varje motståndsökning tas även ett blodprov i fingret för att mäta laktatnivåer (mjölksyra). När Richard såg att jag hade kommit över mjölksyranivån och nått en platå gällande andningen, så gick vi på max. Cykla så långt jag orkade med motstånd som ökade och ökade.

Efteråt darrade benen okontrollerat. Resultaten var inte så nedslående som jag hade fantiserat ihop. Jag låg på en average/medel/acceptabel/healthy nivå för de flesta parametrar. Men det finns saker att jobba med, och till veckan ska jag och Lena sätta ihop en detaljerad träningsplan från nu till Vasan, med målet att klara av loppet på 7-8 timmar. Eller nio. Tio kan funka det också..

SATS-Lena och Vo2testcenter-Richard

Idag tog jobbet mig till Gävle där jag föreläste för ca 140 anställda inom landstinget – IVA, narkos, operation, administration. Jag fick en bock som de tyckte att jag skulle bränna upp. Imorgon tar dagen mig till skidtunneln i Torsby och tredje träningspasset med Henrik. Det blir inga sju-åtta timmar då inte.

Men kanske fyra!

Träning

Torsdag - Tester på Vo2testcenter

Fredag – ingenting.. rask promenad hem från tåget.

← Previous 1 … 9 10 11 Next →