Taggarkiv | organdonation

Söndagsstök

Av Emma Dalman den 23 november, 2014 i Organdonation, Roligheter, Träning

Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hade en lugn helg sist.

Föreläsningen gick finfint i fredags – jag och Ewa-Britt var en bra kombo på AnIVA-kongressen (narkos- och intensivvårdspersonal) i Upplands Väsby. Och vilket tjusigt hotell! Efter föreläsningen hade vi lite tid att ha ihjäl, så vi lekte staty och hade photo shoot.

$Emma Dalman Heartcore hotell Scandic Infracity 1$ $Emma Dalman Heartcore hotell Scandic Infracity 2$

Fem minuter efter att jag gick av tåget i Karlstad satt jag i en bil på väg till Torsby – det var längddags!

Den här gången var Birger med och filmade. Vi var där lite senare, men hade inte räknat med de bulgariska skidskyttarna som drog fram i spåren som.. ja, som bulgariska skidskyttar! Jeezuz vad fort det gick!

Många var det som vände på huvudet när Birger kom gående i tunneln, men kameran på axeln. Självklart fick han med min enda klumpighet (so far), när jag skulle öva på att köra om. Jag åkte rakt över Henriks ena skida och rätt in i tunnelväggen. Skrikandes ”Mamma!” för full hals. Jepp. Så bra kan det bli.

Vi övade också på utförsåkning, så att jag vågar släppa på mer i backarna – dvs sitta på huk hela tiden och riktigt få upp farten. Inte ställa mig upp. I två av backarna går det bra. I den tredje går det så långsamt att jag måste stå och sparka ifrån för att inte få stopp. I den fjärde är det inte en chans att jag hukar mig. Fy satan så brant den är, och tvärsvänger gör den också. Där fick jag öva på att åka utanför spåret och ploga.

I övrigt går det bättre. Tekniken börjar sitta mer och mer. Fast jag har ett fasligt sjå med stavarna. När jag åker utan stavar går det finfint. Så fort pinnarna är i händerna blir det ett moment för mycket och jag kan inte koordinera ben och armar – alls. Bentekniken fallerar då också. Det är lite tungt. Jag kanske blir första hjärttransplanterade att åka Vasaloppet utan stavar

Gårdagskvällen var full med skratt. Det var nääääämligen dags för show med Al Pitcher!

Fy faaaaan vad bra han var! Jag skrattade så jag grät. Och med i showen kom vi också. Först fick Per en gurka, sen fick vi byta gurkan mot kattmat. När Al fick reda på att min katt heter Trassel blev det ett enormt kattskämt (Seriously, your cat is named Trassel? Were you drunk when you named him?) (No, I adopted him), som handlade om att Trassel läspade och försökte säga att han ville ha tryffel (trussels), men jag missförstod och trodde att han sa att han hette Trassel.

Hmm. Svårt att beskriva så det blir rätt. Det var roligare på plats.

(notera den oerhört glada personen i bakgrunden, jämän grabben, du kom med)

Idag har vi städat. Och städat. Och städat.

Det har varit en mamma-emma-dag. Vi hann med hela köket (nu får ingen komma in i mitt kök, inte ens jag, för nu har jag så bra ordning att inget får röras), och fick upp hyllorna i nya bokhyllan. Det tar sig, sa pyromanen.

Träning

Fredag - längdskidor i Torsby Ski Tunnel, närmare tre timmar.

Lördag - nada…

Söndag - njet…

Kraschat donationsregistret x5

Av Emma Dalman den 20 november, 2014 i Media, Organdonation

Igår stod vi som sagt på Stockholms Central och informerade om organdonation tillsammans med TV4 Nyhetsmorgon – och det gjorde vi så bra att donationsregistret kraschade – inte en, inte två, inte tre och inte fyra – utan fem gånger!

Det var helt galet! Folk kom hela dagen för att skriva upp sig – det finaste var nog en kvinna som sa ”Jag har gått in från Årsta för att komma hit och registrera mig.”

Vi stod på stationen i tolv (!) timmar. Från 05.30 på morgonen, till 17.30 på eftermiddagen.

Gissa om mina ben värkte mot slutet.

Nu chillar jag på hotellet i Upplands Väsby, efter en mycket trevlig middag med Ewa-Britt som jag ska föreläsa med imorgon. Det verkar inte bättre än att jag har lite UVI, så jag flörtade med restaurangpersonalen så att jag fick lov att dricka min medköpta tranbärsjuice. Snart har jag hinkat en liter och ätit en halv påse torkade tranbär.

Och det är fotobevis på att jag (kors i taket) har plattat till mina kläder inför morgonens föreläsning.

Träning

Onsdag – stått upp i 12 timmar och registrerat flera hundra i donationsregistret.

Torsdag - inte ett jota.

Imorgon blir det längdskidor igen – och nu ska Birger med!

TV4 Nyhetsmorgon Centralen

Av Emma Dalman den 18 november, 2014 i Media, Organdonation, Träning

Åtta dagar i följd, med start i söndags, så lyfter TV4 Nyhetsmorgon ämnet organdonation! Varje dag är det nya personer som medverkar, nya vinklar som tas upp, fakta, spännande möten och livshändelser.

Så med andra ord är det full rulle på jobbet at the mo!

Just nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm för att medverka vid ett event på Centralstationen imorgon bitti. MOD kommer att stå på stationen mitt i morgonruschen, tillsammans med TV4 Nyhetsmorgon. Vi har några härliga volontärer med oss som alla har olika anknytningar till frågan, samt att vi har med oss vår torsodocka Morgan, en ny vepa och massor med information!

Kom gärna förbi och säg hej! Vi är på plats från 05.30 och hela förmiddagen!

—

En av de historier som belystes av TV4 Nyhetsmorgon var berättelsen om Kevin, som donerade sina organ, endast 6 månader gammal. Läs hans hjärtevärmande historia här:

Post by MOD – Mer organdonation.

—

Och glöm inte att titta på inslagen som redan varit – det här är från imorse när min kollega Martha medverkade tillsammans med Mikael Söderlind, Mr. Fråga Doktorn-himself.

—

Träning

Måndag – crunch, rygglyft, armhävningar, knäböj, axelpress, tricepsträning med hantlar = 2 set x 15 rep. Plankan 41 sek (…)

Tisdag – crunch, rygglyft, armhävningar, knäböj, axelpress, triceps m hantlar = 2 set x 20 rep. Plankan 57 sek (det tar sig).

Peter Jihde unt rollerblades

Av Emma Dalman den 7 oktober, 2014 i Media, Organdonation, Träning

Donationsveckan är här!!

Det drog igång med råge igår – jag inledde veckan i TV4 Nyhetsmorgon (favorit i repris) tillsammans med Kristina Hambreus. Tillsammans betonade vi vikten av att donera och ta ställning, vi skickade en hälsning till Jenny som inte kunde vara med oss och ja, vi fick väl med kanske en tiondel av vad vi hade velat få ut.

Vilade från träningen under måndagen. Var totalt utpumpad efter förra veckan och helgen. Så idag gav jag mig ut igen på inlines. Själv. Det blev totalt 8.5 km, vilket kändes rätt gött. Durandet i benen slutade mycket snabbare idag, men i gengäld var jag lite öm i baksidan efter söndagens utflykt.

Jag måste sett väldigt rolig ut på några broar – när det började slutta nerför så tog jag spjärn vid broräcket för att sakta ner och i stort sett släpade mig fram på vingliga ben.

But I don’t do nerförsbackar. Uh-uh.

Riga

Av Emma Dalman den 10 september, 2014 i Organdonation, Träning

Att föreläsa på engelska. Hmmm, ja, jo, det var ju… UNDERBART ROLIGT! Mer mer mer!!

Sju tusan så peppad jag var – jag hade förberett min presentation in i minsta detalj, skrivit ut stödord (just in case), och fått allt genomläst av en tvättäkta amerikansk engelsklärare. Det var ju ändå lite pill att få klart en föreläsning som skulle vara i 90 minuter. But I was as ready as I could be.

Så döm om min förvåning när skärmen på golvet som ska visa hur många minuter man har kvar börjar räkna ner – inte från nittio minuter – utan från tjugo… Say whaaat?

Jag tyckte det hade varit lite konstigt att moderatorn hade inlett med att vi hade många intressanta föreläsningar under den här modulen. Vaddå många? Jag har ju hela tiden på mig, från 11 till 12.30?

Det visade sig att föreläsningarna som stod under mig i programmet INTE hölls i andra salar, utan vi skulle alla dela på 90 minuter. Jaha. Det var SÅ det var tänkt. Ja, um, jo, det var ju en miss. What now?

19.59. 19.58. 19.57. Tiden började ticka ner.

Think fast goddammit!

Okej, jag fick stryka min personliga berättelse som skulle tagit 12-13 minuter och köra 30-sekundersvarianten. Jag kunde inte hoppa över några bilder (liiite oprofessionellt och skulle säkert leda till att jag tappade tråden och kom på att det hade nog varit bra att visa den där som jag zappade förbi ändå), och jag kunde inte ta upp alla detaljer om vissa slides, jag fick skippa 4-minutersdokumentären i slutet, samt diskussions- och frågestunden, och prata JÄVLIGT FORT.

Drog över med två minuter.

Jepp. I’m that good.

Efteråt var jag helt slut och tänkte ta en tupplur. Den blev förskjuten med några timmar, då jag blev haffad av en man från Irish Kidney Association sekunden jag gick ut ur salen. Vi satt och snackade ett bra tag, innan nästa irländare tog vid. Vi två gick igenom våra olika presentationer, då han skulle hålla sin föreläsning nästa dag och ville ha lite pointers, och utbytte erfarenheter. Det hela var mycket trevligt, socialt och kul att höra hur andra arbetar med frågan i deras länder. Särskilt roligt var det att få höra hans föreläsning dagen därpå.

Efter en välbehövlig vila gick jag på upptäcktsfärd i Riga – eller ja, gamla stan. Den är ganska liten, och jag gick runt hela på ca en timme (gick då inte in i varje kyrka, museum etc, utan traskade på rätt raskt). Bärnsten är stort i östeuropa. Det fanns överallt. Samt en katt som verkar vara speciell för Riga. Så jag köpte en kylskåpsmagnet av katten, med bärnsten runt.

Aftonen spenderades på TGI Friday’s med en bok, en lettisk öl och ribs – följt av en kvällspromenad i stadsparken och så lite mer socialiserande på konferensen.

Jag hade inga direkta förväntningar på Riga, trodde jag. Men tydligen så hade jag nog det ändå – för staden överträffade dem rejält. Det var fint (för det mesta), ståtligt (typ överallt) och riktigt tjusigt (om man tittade åt rätt håll). I en liten butik med mystiska tecken, apotekslådor överallt och mörka fåtöljer hittade jag Rigas godaste choklad. Den var magisk – black gold. And a butterfly.

Det var varmt, soligt och massor med mygg i parken.

Igår var det Krav-träning på schemat – hujedamig vad konditionen har blivit lidande! Men det ska det snart bli bot på! POW BANG TJONG!

Pass. Pass. Pass.

Av Emma Dalman den 6 september, 2014 i Organdonation, Roligheter

Tre dagar i rad har jag befunnit mig utanför polisen innan de har öppnat på morgonen. Första dagen var jag nummer tre i kön. Andra dagen nummer ett. Tredje dagen också nummer ett – men folk som kom sist gick före!

Det är fanimej dödsstraff på det.

Varför var jag hos polisen tre dagar i rad? Har jag fått flipperspel och blivit kriminell? Inga kommentarer.

Nej då. Fick i tisdags frågan om jag kunde åka till Riga i helgen och hålla en föreläsning om MOD’s arbete på en internationell konferens. Eller ja, fråga och fråga – är det en fråga om svaret är självklart? Tror sjutton att jag åker!

Yabba dabba… oops. Mitt pass har gått ut. I januari. Förra året.

Onsdag morgon: Förnya passet.
Onsdag kväll: Bekräftat att jag ska åka.
Samma kväll: Inser att passet inte hinner komma.
Torsdag morgon: Tänkte skaffa provisoriskt pass…
Hos polisen: Får reda på att jag kanske hinner få mitt riktiga pass. Åker hem igen.
Fredag morgon: Nope, jag var ute en dag för sent. Får skaffa provisoriskt pass ändå.

För 980 spänn.

Äh, det är lärpengar. När passet går ut – förnya. Man vet aldrig när man ska iväg någonstans. Det är en av många saker jag älskar med mitt jobb. Det händer otroligt mycket spännande.

Så nu har jag förberett en 90 minuter lång föreläsning. På engelska. Åkt till Stockholm. Varit på möhippa. Fick lämna möhippan mitt i (lite småtrist). Åkt till flygplatsen. Checkat in. Hittat gaten.

Nu sitter jag och ska lära mig föreläsningen utantill. Piece of cake.

Imorgon smäller det.

EDTNA/ERCA International Conference, Riga, Lativa – look out.

Emma is coming to town.

Från Radio Metropol till en annan metropol

Av Emma Dalman den 26 juni, 2014 i Media, Överlevnadsläger

Kl.08.00 var det dags för Radio Metropol att ta upp ämnet organdonation. Givetvis fanns jag i studion tillsammans med Gurgin och Martin, och Martha var med på länk från kontoret.

En halvtimme hade jag fått höra att vi hade på oss. Ha. Det blev en timme och femton-tjugo minuter. Inte illa pinkat.

Efter att ha kånkat på mina väskor och min sovsäck installerade jag mig på tåg 572, med destination Sundsvall. Nu började axeln och ryggen göra sig påminda och morgonens lugn inför överlevnadsveckan var som bortblåst.

Hur tusan kommer detta gå om jag mår som jag mår nu? Hur bra hinner jag bli innan lördag? Om jag bara vilar och tar det lugnt, går det över då? Kommer jag kunna sluta sova sittandes rakt upp och ner som en pinne?

Jag har alltså i stort sett samma smärtor som de tre senaste gångerna jag blivit inlagd. Det gör ont utav bara f*n i nacke och axlar. Att ta djupa andetag är uteslutet. Ibland går det inte att andas allt. Nu har smärtorna vandrat ner i ryggen och dominerar skuldror och ländrygg. Jag kan inte luta mig tillbaka. Jag sitter stilla, med ståtlig hållning – eller halvt lutad över datorn som en förvuxen chimpans.

Det är tyst avdelning också så jag kan liksom inte sitta och oja mig.

Varför gör jag då detta? Varför åker jag inte hem? För jag vill ge det ett seriöst försök. Jag vill så gärna kunna vara med hela veckan. Jag har sett fram emot det här i över ett år, och blir det inte nu måste jag vänta två år till. Kalla mig idiotisk, dumdristig eller rent av galen – men märker jag att det inte går så får jag helt enkelt avbryta.

De har väl bra sjukhus i Sundsvall också..

← Previous 1 … 10 11