En dag på sjukhuset fick jag en folder om hjärtsvikt.
Det absolut första stycket avslutades med meningen:
”Prognosen är ofta sämre än för flera cancerdiagnoser.”
Då tog jag in att det här var nog inteså bra. Och att det gällde mig. Det var som att köra in huvudet i en betongvägg. Om och om igen. Fatta, din tröga jävel. Det här är allvarligt. Dina klacksparkar gör sig icke besvär. Inse, inse, inse. I min värld var cancer det värsta jag kunde drabbas av. Och här var ett häfte som sa ”Lurad! Det är det inte alls det. Det HÄR däremot… Det du! Nu fick du nåt att bita i, va!”
Hela munnen kändes som om den var full med sten. Det var första, men verkligen inte sista, gången jag bröt ihop totalt. Jag grät, jag hulkade, jag skrek, jag hick-andades, jag snörvlade och jag försökte hälsa på de nya sköterskorna som kom in och skulle ha kvällspasset. ”Hee.. eehh.. åå.. hej, snyft, treehee – inandning – vligt aahhtt … BRÖL … trähähähäffas..!”
Det var kaos. Upp och ner. Jag sov ingenting. Dagen därpå fick jag veta att jag inte skulle ha fått den foldern. Den var avsedd för äldre patienter, informationen var inte uppdaterad, och det som verkligen inte stämde var just prognosen. Men det var försent. Meningen var redan fastklistrad på min näthinna. Och flera därtill. Sida efter sida virvlade förbi i mina tankar – hjärtstopp, plötslig död, procentuell överlevnad efter 1 år, 5 år, 10 år, procentuell dödlighet efter 1 år, 5 år, 10 år, medicin på medicin och förväntad livskvalitet. Siffror, statistik, data.
Jag skulle skrivas ut och frågade omedelbart efter tre saker:
- Att få träffa kurator – och göra det nu.
- Att få kontakt med sjukgymnastiken och kunna träna igen – helst igår.
- Och, ni skulle inte skriva ut mig om hjärtat kan stanna när som helst, eller hur?
Det tog lång tid innan jag sov okej igen. Jag satt uppe om nätterna och stickade en huvhalsduk (fortfarande inte klar), läste om jag orkade, gosade med Trassel. Den fallande känslan som ibland kommer precis innan man somnar – den skrämde nu livet ur mig. Var det hjärtat som sa tack och hej? Lever jag fortfarande? Föll jag rakt ner (upp?) i himlen?
Jag var livrädd.
