Vad var det jag sa, att de säkert hade bra sjukhus i Sundsvall också? Höh, ja det får jag verkligen inspektera på nära håll.
Jag hann hälsa på Matt och Jennifer i exakt 6.5 timme innan det var dags att åka till akuten.
Men det var trevliga sex och en halv timme. Vi åt en traditionell engelsk söndagsmiddag (fast det var torsdag), åkte ut till Birsta City som är Nordens största köpcentra och tog en fika, smet upp till Södra Stadsberget och kollade på utsikten, och slutligen tog Jennifer och jag en liten promenad runt Sidsjön. Vi fick ta det väldigt lugnt, stanna flera gånger och i sista backen upp gick jag baklänges.
Det påminde alldeles för mycket om hjärtsvikten för att ens vara det minsta lustigt.
Jag skrek rakt ut när jag satte mig i bilen. Ingen ställning var bekväm. Ont, det gör ont, det gör ont. Vi hade redan pratat om att jag skulle försöka få en tid hos en av läkarna på vårdcentralen där Jennifer jobbar dagen därpå, men vi insåg att ingen primärvårdsläkare skulle våga ta i mig med tång – utan jag skulle ändå bli skickad till akuten. Då åker vi dit direkt på fredagsmorgon, bestämde vi. Men när Matt hämtade oss efter promenaden undrade han varför vi inte åkte in direkt. Ja, jo, det lär ju knappast bli bättre under natten.
22.30 plingade vi på hos Sundsvalls akutmottagning. 22.36 fick jag komma in. Ordet ”transplanterad” har lika stor effekt i Västernorrland.
Natten spenderades på AVA. Akutvårdsavdelningen.
The stuffing was to die for!
Birsta City – allt du behöver förpackat under ett och samma tak.
Utkikstornet på Södra Stadsberget.
Utsikten från Södra Stadsberget.
Nya bron som byggs för att leda om E4′an från Sundsvalls centrum.
Jennifer in tha car.
Promenad vid Sidsjön.
Sidsjön.
Sundsvalls akutmottagning.