Taggarkiv | svag

En sjuk, sjuk vecka

Första dagen utanför dörren sen i söndags!

Jag har bokstavligt talat inte rört mig på hela veckan. Säng. Soffa. Säng. Soffa. Det var en hel dag. Och så börjar vi om. Säng. Soffa. Säng. Säng. Soffa.

Feberyra tisdag och onsdag. Lite bättre torsdag-fredag, men fortfarande inte mycket aktivitet på hjärnkontoret. Hur kan man vara så enormt seg och trög och trött? Allt jag gjort är att sova. Och hosta. Hostan går mig rejält på nerverna vid det här laget. Är det inte markant bättre på måndag får farbror doktorn får lyssna på lungorna.

Sjuk 1

Sjuk 2

Nyponsoppa och polkaglass – gör allting bättre!

Jag har inte duschat sen i tisdags, inte städat på över en vecka, inte diskat på flera dagar, och bara borstat tänderna på kvällen för att jag fastnat i soffan efter frukost.. Största utmaningen har ändå varit att hålla Trassel borta från alla plastiga halstablettsöverdrag. Stolliga katt. Äta plast. Suicidal much..?

Men idag kom viljan tillbaka.

Dags att aktivera musklerna! Halvvägs till Coop sjönk jag ihop på en bänk, dubbelvikt av hosta. Vilopaus, ja tack. Det är helt galet. Jag är vältränad. Muskulös till och med (eller på god väg). Och mina ben darrade efter trappan NED från lägenheten..

Första gången utanför dörren på en vecka

Okej, på plussidan – det blir ett minor set back, jag får ta det jäääävligt lugnt när jag ska börja träna igen – men Vätternrundan är om en dryg månad. Jag hinner skynda långsamt. Sett ur den synvinkeln gjorde det inget att jag blev sjuk just nu.

Och för att ändra perspektiv helt och hållet: En som jag känner fick nya lungor för några veckor sedan, men ligger fortfarande sövd på intensiven i respirator och kämpar för sitt liv mot en infektion. Ingen vet hur det kommer att gå. Sett ur den synvinkeln ska jag inte säga ett jävla pip..

3

Hundra år och spyfärdig

Core på Optimal Träning innan frukost. Skulle nog ha bunkrat upp och käkat mer än en uppladdningssmoothie. Det var ju ändå styrka jag skulle köra, inte kondition. Ja, jag skyller på det. Blandade olika övningar från pass 1 och 2. Flest från pass 2. De går lättare.

Carro kollade läget. Jag behöver inte ha helt raka ben på benrotation med pilatesboll – yay – och tydligen var inte målet att jag skulle klara alla övningar fullt ut från början. Vilket jag hade trott. Jag orkar inte 3×20 av sidolyft plankan, men 3×15 (typ-ish). ”Vad bra, då är du ju snart där!!

Jag som tänkte jag var svag som inte redan ”var där”.

Höll på att somna i soffan, men väckte mig själv med dammsugaren. Höll på att börja gråta när teknisk support inte kunde supporta tekniken att få mitt fiber att fungera med routern. Höll på att jubla – gav upp ett litet glädjetjut åtminstone – när jag löste det hela all by myself. Åh ljufva internet, whad skola jag göra utan Dig?

Kvällens Krav Maga-pass tog musten ur mig. Jag kände mig som en urkramad tvättsvamp. En som ändå var fylld med vatten, för hela kroppen är tung och trög.

På vägen hem undrade en av mina yngre träningskompanjoner hur det var. På min tid. Say what? ”Ja, jo, jag undrar hur det var på din tid när du pluggade. Fanns det Facebook och sånt som distraherade er?”

Öh, ja, det var bara några år sen jag läste.

”Ja men jag menar bara, jag har fått för mig att det inte fanns så mycket distraktioner på din tid.”

Vad är jag? Hundra? Ett till ”På min tid..” och det blir en hammer punch åt sidan – in your face – en regular kick i skrevet, en armbåge i nacken och för att top it all off – en rak höger. You little punk.

Om jag bara inte mådde så illa.

Efter att ha undervisat unge herrn om tants vilda studietid med The Sims, GTA och MySpace – innan Facebook, Instagram och Twitter kom in i bilden – så stapplade jag mig sakta hemåt. Bananen fick jag tvinga i mig. Flaskan med O’boy smuttade jag på till och från. Ur någon annans perspektiv, vem som helst, måste jag sett stupfull ut. Långsamt, men ostadigt, vacklande framåt. Huvan uppdragen över huvudet. Och en flaska, som skulle kunna innehålla vad som helst. O’boy!

Fötterna är ömma klumpar. Benen är söndersparkade. Knäna viker sig. En ny höft kanske? Händerna är svaga och tappar greppet – om en halvlitersflaska. Blod på underarmen. Överarmarna orkar inte upp ovanför axlarna. Axlarna ska vi inte gå in på. Buken protesterar och vill inte ha i sig en droppe till. Den vill helst att jag hittar närmsta buskage.

Jag orkar inte hålla Trassel när jag ramlar omkull ner i soffan. Han får lägga sig till ro bäst han vill. Jag rör mig inte förrän, ja, när då? Lördag? Söndag kanske. Måndag låter bra.

Just det, ansiktet har jag inte nämnt. Glittrande ögon. Rosiga kinder. Ett stort leende från sida till sida. Jag älskar det här.

36.IMG_4098

0

Dokumentär Härifrån

Första hemmapasset. Har fått övningar från Carro. Yikes.

Jag log brett när jag såg att höftlyft stod överst. Det är min favoritövning. Särskilt med fötter på boll. Det här var utan boll, men ett ben i taget. Easy peasy tänkte jag och lade mig tillrätta.

WTF? Mina ben fungerar inte. De lyder inte. Baksidan av låren verkar inte finnas kvar. De försvann i tisdags på monster-squat-träningen-deluxe.

Resten av passet var en pina.

Den dynamiska plankan klarade jag bara inte. Gå upp och ner. En arm i taget. Från armbågar till sträckta armar. Ner igen. Upp igen. Hjärtat ville hoppa ut. 3×20? No way. 2×10. Knappt.

Crunchövningarna gick bra. Vanliga enkla och sida till sida. Att stå i armhävningsposition och dra in ett knä i taget mot motsatt armbåge fungerade också okej. Men sidoplankan och benlyften ville sig inte. Det som gick så bra i tisdags.

Var lite deppig. Hade sett mig som superstark i drygt ett dygn. Och nu orkade jag ingenting. Men men, Rom byggdes inte på en dag. I förhoppningen om att muntra upp mig gick jag på lunch på Söta Grodan med Birger Markusson. Det lyckades.

Birger är dokumentärfilmare med gedigen erfarenhet. Han har jobbat för Räddningsverket och dokumenterat räddningsinsatser i katastrofområden och krigzoner i stort sett över hela världen. Totalt har han arbetat för Räddningsverket i 28 länder. Han har fått internationella utmärkelser för flera av sina filmer. Och Birger är den som gjorde en dokumentärfilm om handikappsimmaren Anders Olsson, som visades på Sveriges Television inför Paralympics 2012. Han har ett eget produktionsbolag, Markus Film, med bas i Kil.

Vi pratade igenom mitt projekt och Birgers intresse i att dokumentera resan. För att det ska gå i lås behövs finansiering. På tisdag, om fem dagar, är det sista ansökningsdatum för samproduktion med Film i Värmland. Birger, störtskön och härlig, säger att det är bäst att det är han som lämnar in ansökan, eftersom han har ett produktionsbolag. Det är lättare att ansöka på så sätt, och lättare för Film i Värmland att ta ställning till om detta är något de vill stödja.

Jag, som inte har den blekaste aning om hur man skriver en ansökan om samproduktion, nickade tacksamt och instämde. Oh ja, det är nog bäst att du gör det (phiu). Då hörs vi av? Toppen!

Mina armar protesterade högljutt på kvällens Krav Maga-pass där uppvärmningen bestod av plankan, armhävningar, plankan och mer armhävningar. Been there, done that. Sen slogs vi lite.

— ajaj, inga bilder? — de är på väg — kommer snart! –

0

Normalt och normalt

När jag kom hem till mina föräldrar efter ungefär en vecka på hjärtkliniken så klarade jag ingenting. Fysiskt var jag svag som en tändsticka. Att gå 10 meter var som att springa ett maraton. Inte för att jag någonsin sprungit en mara, men jag kan lätt föreställa mig. 100 meter tog en halvtimme. Tre trappsteg, sen tog det stopp. Att först duscha och sen gå upp till övervåningen kunde liknas med att köras genom en mangel för att sen bestiga Everest.

Jag förstod inte. För en vecka sedan cyklade jag en mil, gick på fest samma kväll, åkte på bröllop dagen efter och dansade till fyra på morgonen. Nu orkade jag knappt byta om. Jag hade fått en övning från sjukgymnastiken som bestod av att resa mig upp från en stol, sätta mig igen, och upprepa fem gånger. De sista två uppresningarna flåsade jag som en varg, som försökte blåsa, pusta och frusta omkull grisarnas hus.

Jag har hört flera berätta samma sak. Att när de kom in till sjukhuset – till slut – så var det som att kroppen kände på sig att nu, nu var det okej att braka samman. Nu sätts åtgärder in. Vätskedrivande läkemedel börjar göra sitt. Jag blir omhändertagen. Kroppen kan sluta vara tapper. Hjärnan insåg till slut det som kroppen sänt ut signaler om sedan länge.

För att kunna träna åt jag inget på 3-4 timmar innan, drack inget 60 minuter innan och pumpade mig full med Novalucol och Pepsid Duo precis innan jag gav mig ut. Jag tog det väldigt lugnt de första tre kilometerna, för att kunna bränna på de resterande sju, så att inte magontet kom igång. Det var inte normalt.

För att kunna festa fokuserade jag på att hela tiden prata med någon, dricka något eller äta någonting. Allt för att inte känna efter hur det egentligen sprängde i buken och hur ansiktet ville förvridas till The Joker. Det var inte normalt.

För att kunna gå på bröllop och dansa hela natten såg jag till att inte studsa som vanligt, utan hålla mig längs golvet. Sjunga med i alla sånger. Ta en drink till. Äta chips mot den brännande syran i matstrupen. Gå oerhört långsamt uppför backen till stugan vi bodde i, samt sitta upp och sova för att få luft. Det var inte normalt.

Det är dock oerhört skrämmande hur snabbt man anpassar sig till en ny situation. Det tog inte lång tid innan jag accepterade min snigeltakt som normal. Att benen försvann under mig om jag försökte gå raskt mer än tre meter. Ni vet i en mardröm där man springer och springer men det går inte fortare. Man står stilla på ett och samma ställe. Det är så trögt. Så tungt. Precis så var det. Jag gick framåtlutad, med sänkt huvud, och orkade inte sträcka på mig. När jag började ta mig några meter längre för varje promenad såg jag det som tecken på att medicinerna fungerade. Att hjärtat återhämtade sig.

På Kulturnatta i Karlstad en kväll i oktober 2012 märkte jag hur absolut inte återhämtad jag var. Mina vänner och jag skulle gå från teatern till muséet. Det var uteslutet att följa med i deras takt, och varje gång jag försökte gå snabbare straffade det sig som så att jag blev långsammare. Jag försökte prata samtidigt. Skoja bort och ursäkta min saktfärdighet. Det skrämde mig att se deras oroade blickar. Att se deras insikt i hur sjuk jag var. I mina ögon var jag inte sjuk. Jag var på bättringsvägen och gick faktiskt riktigt fort. Fattade de inte det? I slutet av kvällen fick jag åka bil till busshållplatsen, tre minuter promenad bort, för att hinna med bussen, som skulle gå om trettio.

3. buss

Bilden hämtad.

0