Mitt lilla hemliga paradis går upp i rök imorgon. Då ska jag reveala mig själv för omgivningen igen – förutom de som redan sett mig på Optimal och Krav’en.
Men jag har verkligen passat på att bara vara de här dagarna. Och idag har jag passat på att vara flitig. Matlagning i sex timmar i sträck. 5 kg köttfärssås ligger nu infryst i portionsförpackningar i frysen. 12 portioner av tacopaj likaså.
Marina har ju sagt att jag behöver äta mer protein.
Som dietist förväntas jag vara lyrisk över matlagning. Men sanningen är att den vanliga day-to-day matlagningen tråkar ut mig något så oerhört. Så jag lagar egentligen bara mat en gång var sjätte vecka. Ungefär. Då har jag en matlagningshelg. Jag planerar vilka maträtter jag vill ha, går och handlar, går hem och lagar. 6-8 olika rätter. 4-5 portioner av varje. Passar också på att koka massvis med ris, quinoa, bulgur och matvete. Allting fryses in i påsar, märkes med vad de innehåller, och så sätter jag en lapp på frysen.
Köttbullar 1 2 3 4 5
Räkgryta 1 2 3 4
Ris 1 2 3 4
osv
Tar jag en portion (påse) köttbullar så stryker jag ett streck över femman. På så vis vet jag att jag har fyra portioner köttbullar kvar i frysen. Vissa tycker det här är överkurs. För mig är det absolut lättaste sättet. Jag är frusen av mig. Nu slipper jag rota genom frysen och undra vad för maträtt som gömmer sig i olika förpackningar. Eller leta ”Jag VET att jag ska ha en portion bulgur kvar – någonstans”… Jag är också bekväm av mig. Nu kan jag på kvällen kolla på lappen och tänka ut vad jag vill ha till lunch imorgon. Ta fram och tina över natten. Voilà – maten är serverad. Piece of cake. Mmm, cake.
Det verkar ha tagit mer på mig än jag trodde – att stå i köket hela dagen. Jag försökte träna core förut, men kroppen var inte med på noterna. Den sa blankt nej. Efter några minuter insåg jag att jag egentligen bara låg raklång på golvet. Jag tänkte inte på något, jag gjorde inte något, jag kände inte något. Exempelvis så kände jag inte för att träna.
Jag ger mig själv respit ikväll.
