Så kom den. Dagen då jag fick telefonsamtalet. Jag satt på tåget på väg till Jönköping och hade precis lämnat Göteborg där jag hade varit på läkarbesök. Jag var så otroligt trött på att bara sitta hemma i soffan, så jag hade beslutat mig för att se Sverige.
När man står på väntelistan får man inte lämna landet. Inte ens åka en helg till Oslo eller över dagen till Köpenhamn. Och man måste hela tiden rapportera vart man är. Det gällde så länge jag inte var i Karlstad eller Grums. Såvida jag inte hade informerat något annat, så utgick transplantationskoordinatorerna från att jag var i någon av dessa två orter.
En donator kan rädda upp till åtta liv. Och för att dessa åtta liv ska kunna räddas krävs en stor och omfattande apparat som innefattar otroligt mycket logistik. Alla de mottagare som bedöms lämpliga och i störst behov av organ ska snabbt transporteras till sitt transplantationssjukhus. Team med kirurger och koordinatorer tar sig under tiden dit som donatorn finns för att ta hand om organen. Ett team för hjärtat, ett för levern, ett för njurarna and so on. Det är alltid samma team som tar ut respektive organ som transplanterar in det i mottagaren.
Så jag hade berättat för koordinatorerna att jag skulle vara i Jönköping i helgen. Jag hade förberett allt. Mina vänner bodde på bottenvåningen. De hade bil. Jag hade färdtjänst för hemresan. Vi skulle umgås och ha det trevligt. Jag åt kolanappar och såg fram emot helgen.
När jag upptäcker att jag har missat samtal från dolt nummer.
Jag tänker direkt ”Är det dem?”. Men nej. Det är det inte. Det har inte varit dem förut, bara någon annan inom vården, sköterska, sjukgymnast, min kurator. Eller telefonförsäljare.
Sekunden efter ringer det igen.
Medan jag svarar hinner jag tänka att det här, det kan vara det. Det kan vara nu. Och det var det. Jag reagerade precis som alla andra som får samtalet. Jag trodde inte det var sant. Du skojar. Du driver med mig. Näej, händer det verkligen? Är det sant? Du skojar inte? Det är.. det är nu? Oj. Oj! Ojojojojoj.
Förutom reflexen att säga ”Du skojar” om och om igen, så reagerade jag inte som jag trodde att jag skulle reagera. Jag fick inte panik. Jag var mest lättad. Äntligen! Äntligen kan jag börja gå framåt igen, istället för att stå och stampa på ett och samma ställe. Nu kan jag trycka på Play. Livet är inte längre pausat. Nu händer det som jag har väntat på. Det är det här jag har laddat inför.
Jag hade min packade väska. I garderoben hemma. Jag hade mina cd-skivor med min favoritmusik och mitt fotoalbum. I väskan. I garderoben hemma. Jag hade mjukiskläder och fler böcker. I väskan. I garderoben hemma.
Det var bara att gilla läget.
Jag var så redo som jag kunde bli.
