Taggarkiv | TIVA

Tvåårskontroll!

Av Emma Dalman den 21 april, 2015 i Organdonation, Sjukhus

Ämne: Tvåårskontroll.
Tid: 20-21e april.
Plats: Sahlgrenska.

Undersökningar:
- Lungröntgen
- Ultraljud av hjärtat
- Arbets-EKG
- Njurfunktionsbedömning
- Läkarbesök
- Sköterskebesök

Hm? Ingen biopsi? What the..?

Jag ringde faktiskt Sahlgrenska för en vecka sedan för att höra så att de inte missat att skriva med biopsi på kallelsen. Men nej, nu görs inga fler biopsier. Ever. OM inte blodproven visar något skumt, eller att jag får symptom som kan tyda på en avstötning. Men annars – no more biopsier! YAY!

Det är lite läskigt samtidigt, det är ju enda sättet att säkert veta om jag har en avstötning eller inte. Fast det är underbart att slippa lägga sig under kniven varje gång.

Lite ska de karva i mig nästa år, då är det kranskärlsröntgen och hjärtkatetrisering. Men det är ett helt år till dess!

Och hur har det gått på årskontrollen då? Jo – lysande!

Resultat:
- Lungrönten: Prima.
- Ultraljud: Prima - läkaren noterade även att mitt hjärta har anpassat sig till min ökade träningsmängd, vilket är jättepositivt.
- Arbets-EKG: REKORD! (separat inlägg finns om detta, men det gick alltså bra)
- Njurfunktion: Inte fått svar på än.
- Läkarbesök: Ingen anmärkning – läkaren var imponerad över hur väl jag och mitt nya hjärta kommer överens. Det är inte alla som lyckas sänka sin vilopuls med bara träning, och sen komma upp så högt i puls som jag gör vid belastning. Det är med andra ord helt galet bra.
- Sköterskebesök: Ingen anmärkning – mer än att det är mysigt att träffa dem igen.

Hello Göteborg!!! (och en karavan med segway-people)

Frukosten på Panorama is amazing!

Taggad för årskontroll!

Here we go – gröna stråket 2!

Hälsade på hos TIVA – och Bengt var där!!

Och det var även Marie!!

Vilka härliga minnen jag har av Bengt och Marie – vi har dansat slow fox, rymt till 15:e våningen, infört ett teckenspråk kring vattenglas, haft hallucinationer (inte tillsammans), snackat övningskörning och biodling, tränat på att stå och gå, fått en hel del smällar av munskydd och ögonlappar, tittat i fotoalbum och pratat resor och katter.

Det var stunder som dessa (minus hallucinationerna) som gör att jag ändå ler när jag tänker på dagarna på intensiven. Bengt, Marie, Pia, Rosa och alla härliga, underbara människor som jobbar där – ni är fantastiska! Jag skulle vilja skicka er tusen röda rosor varje dag, ge er hundra kramar i timmen, och ge er ett SMILE varje sekund.

Men det blir lite svårt.

Så jag gör det jag kan. Jag hälsar på, jag kramar om när jag kan och hoppas att ni tycker det är lika kul som jag gör. Det var hos er som livet började på nytt. Mitt nya hjärta började slå, och det har inte missat ett enda slag sen dess.

Tack till all fantastisk personal – ni är hjältar!

Och tack till min egna hjälte. Min donator.

Träning

Måndag - räknas arbets-EKG? Kort, högintensivt pass?

Tisdag - aktiv vilodag med Krav Maga på kvällen.

Årskontroll!

Av Emma Dalman den 23 april, 2014 i Sjukhus

Ett år går både fort och långsamt. Det kändes som om det var igår som jag rullades in för operation. Men så mycket har hänt.

Första dagen på årskontrollen är avklarad. Två återstår.

Maj gaad vad jag har sovit idag.

08.00 Provtagning.
Sov lite.
10.00 Lungröntgen.
Hälsade på hos TIVA – äntligen var Bengt där! Så längesedan vi sågs! Tänk, båda hans döttrar har nu körkort. Jag kom ihåg när de övningskörde förra året och det var som Tom och två Jerrys.
11.15 Ultraljud – jag sov lite under tiden.
12.00 Lunch med Mona.
Sov lite.
13.45 Arbets-EKG.
Hem och sova lite.
16.00 Fika med Amanda.
Ska däcka nu ikväll och sova mycket.

Arbets-EKG’t gick lysande. 100 % är förväntad kapacitet. Det innebär att jag har samma fysiska förmåga som en vanlig frisk person. På halvårskontrollen hade jag 91 %. Idag hade jag 117 %.

Jag har alltså 17 % bättre kondition är vanliga dödliga. Yippie-kay-yay-mother-lover!

Kan jag få tillbaka min hjärtsvikt tack?

Av Emma Dalman den 25 februari, 2014 i Bakgrund

Uppvaknandet var en mardröm.

Och med det menar jag att jag hade en mardröm precis när jag vaknade.

Jag drömde att jag var patient på 20-talet och låg i en stor sal med vita sängar – ni vet, precis så som det ser ut på alla bilder från sjukhus förr i tiden. En kvinnlig sköterska i stärkt förkläde, och med vit hätta ovanpå de blonda, permanentade lockarna, stod på ena sidan av sängen. På andra sidan stod en manlig sjukgymnast i vit uniform. De pratade om mig. Över mitt huvud. Som att jag inte fanns.

Folk surrade omkring i rummet. Plötsligt var mamma och pappa vid min sida. Med tårfyllda ögon hälsade de på mig. ”Hej Emma, hej Emma, hej Emma.” Jag kunde inte svara dem. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte ens blinka.

Jag tror hela förloppet varade i kanske 45 minuter, max 1 timme. Sen började det om. Igen. Och igen. Och igen. Jag upplevde samma sak som i ”Groundhog Day”. Och varje gång det började om fick jag panik. Neeeeej! Inte en gång till. Det här måste vara 20:e gången.. Jag vet redan vad som kommer att ske. Och jag kan inte göra ett skit.

Sedan vaknade jag på riktigt.

Och det var precis som i drömmen. Ungefär. En sköterska lutade sig över mig och förklarade att jag var på intensiven och hade varit med om en hjärttransplantation. Really? Det var det jag var på väg att göra sist jag kollade. Var skulle jag annars vara? You need to get your shit together, lady.

Men inga ord kom över mina läppar. Folk surrade omkring in och ut ur rummet. Plötsligt var mamma och pappa vid min sida. De hade tårar i ögonen och upprepade ”Hej Emma, hej Emma”. Jag kunde inte svara. Jag kunde inte röra mig.

Det går otroligt fort att förlora muskelmassa och min var long gone efter sju dagars skönhetssömn. Det är väldigt orealistiskt att Törnrosa bara kunde resa upp när prinsen väckte henne efter 100 år. Hela hon borde ha förtvinat vid det laget.

Respiratorn hade också gnagt en del på mina stämband under veckan som gått. De ville vila och hade ingen som helst lust att samarbeta. De första dagarna väste jag fram ett ord i taget. Jag blev arg som ett bi om ingen förstod vad jag menade från ett enda läte. ‘Huvud…’. ”Har du ont i huvudet? Ska jag hämta en tablett? Värker det?”. Nej. Nytt försök. ‘Huvud…’. ”Ligger du konstigt med huvudet? Ska vi flytta upp dig lite? Vrida åt något håll?”. Nej och nej. Igen. ‘Huvud…’. ”Har du feber? Är du varm? Värker det?”.

Nej men för i helvete, är det så svårt att förstå att det kliar på huvudet precis bakom höger öra, och nu när det har hållit på ett tag så kliar det faktiskt i pannan också, och jag håller på att bli vansinnig! Hallå!

Just där och då reflekterade jag inte över särskilt mycket. Jag brydde mig inte att jag hade varit sövd en vecka. Jag funderade inte på varför. Jag kände mig mest lurad. Snuvad på konfekten.

Alla jag hade pratat med berättade hur de hade vaknat några timmar efter transplantationen. Upplevt en omedelbar förbättring. Känt sig kraftfulla, starka, fyllda med energi. Ringt sina nära och kära samma dag. Käkat kvällsmat och läst tidningen.

Hela tiden på intensiven, och till och från på avdelningen, så tvivlade jag starkt på om jag någonsin skulle bli bra. Detta var inte bättre. Detta var sämre. Ärligt talat, var inte hjärtsvikt bättre än det här?

…

Åh, när jag läste mina anteckningar senare den sommaren kunde jag inte låta bli att le. Jag hade ingen omedelbar förbättring. Den kom smygande. Sakta och försiktigt. Det tog sin tid. Plötsligt, en dag, när jag hade varit hemma i några veckor så slog det mig. Jag är frisk. Det är så HÄR det ska kännas.

Allting – från den första nedräkningen till narkosen, mitt itusågade bröstben, mina tre re-operationer, kämpandet för att kunna sitta på toaletten utan att ramla, till den sista slangen som drogs ur min kropp och min väntan på att åter kunna sova på mage – det var värt det. Allt och mer därtill.

Navigation

Taggarkiv | TIVA