Taggarkiv | träning

Nya skor!

Av Emma Dalman den 6 juli, 2015 i Träning

Då så – då återstår ett enda lopp i Klassikern –> Lidingöloppet!

Så det blir till att springa, springa, springa i sommar.

Jag har fått en blåsa på höger lilltå de senaste gångerna jag varit ute och sprungit, som liksom inte ger sig. Nu var det över en vecka sedan jag sprang, så nu är den nästan borta, och jag vill gärna att den håller sig borta.

Lena rekommenderade att testa nya skor, så jag stack iväg till Löpex precis innan de stängde, och kom hem förut med en nyare och mer uppdaterad modell av de skor som jag har sen tidigare!

Det är så bra på Löpex, där kan man filma löpsteget så att man verkligen ser om det blir rätt eller fel. Vi diskuterade flera för- och nackdelar med lättare skor vs stabilare skor och jag fick mängder med tips på övningar och annat gällande löparknä. Så det blev en premiärtur i nya dojorna nu under sena kvällen – men bara fem kilometer, jag kände att det fick räcka för idag.

Även om jag inte ens kände mig trött efter Vansbro så är väl musklerna något mer slitna än vad jag tror.

Träning

Måndag - löptur på 2 km uppvärmning (gång) och 5 km löpning. Totalt 50 km.

Laddar inför Vansbro

Av Emma Dalman den 3 juli, 2015 i Träning

Imorgon är det dags! Snart mindre än 12 timmar till start!

Jag blir toanödig bara jag skriver det.

Det är faktiskt nervigt. Klassikerns kortaste lopp, men jag är pirrig i alla fall. Det är jag inför varje start. Jag har ju ingen aning om hur det kommer vara, och det är helt nytt allting varje gång.

- Inför Vasan oroade jag mig för spåren (visade sig vara onödigt – det fanns inga) eller att stavarna skulle gå sönder, eller att jag inte skulle hinna innan de drog repet.
- Inför Vättern undrade jag när det skulle bli jobbigt (det fick jag undra länge, först efter 23 mil började det bli trögt), om jag skulle ha några sittben kvar i baken eller om de skulle nötas bort, och om jag skulle krascha (det såg jag till att avklara efter fem kilometer).

Inför morgondagen tänker jag på hur kallt det kommer vara (just nu rapporteras 18 grader i vattnet), hur trångt det kommer vara – tänk om jag får panik? – och exakt hur mycket motströms det är sista kilometern.

Simning är det som jag har tränat minst och är minst haj på (!)… Men det ska nog gå bra!

Jag har laddat upp med ett utomhuspass igår i Hasseldalen, lite rörlighetsträning med Lena, och så två kvällar på PIP – Putte i Parken, Karlstads stadsfestival i Mariebergsskogen. Vi passade på att käka den nya glassen ”Ack Värmland” = korvglass.

Hasseldalen:

På väg hem från SATS Lamberget:

Hoffmaestro på PIP:

Korvglassen ”Ack Värmland” – marängkorv, tre olika sorters glass, grädde, vaniljkräm (senap) och hallonsylt (ketchup):

De glömde ha på chokladrippel som ”lök”, så vi fick extra:

Beatrice Eli på PIP:

Markus Krunegård på PIP:

Texas Longhorn-burgare, också på PIP:

Träning

Torsdag - utomhussimning i Hasseldalen, ingen aning om distans.

Fredag - kort pass med Lena på SATS Lamberget – gummisnodd för ben och armar, lite mage samt kålmasken.

Kroppkärrssunk

Av Emma Dalman den 27 juni, 2015 i Träning

Sista utomhuspasset för veckan igår morse. Kim och jag åkte till Kroppkärrssjön och övade teknik.

Jäklar vad det var sunkigt där jag hoppade i. Fullt med fågelskit. Doften var väl inte direkt peachy. Men det går bättre och bättre att simma utomhus. Och då menar jag inte teknikmässigt – det är tveksamt om jag hinner få in någon vidare teknik innan Vansbro – utan orosmässigt. Jag är inte lika rädd längre. Jag vågar till och med titta under vattnet utan att vara rädd för ormar, växter eller lik.

Jag simmade ut och tillbaka, enligt instruktioner från Kim. En gång skulle jag fokusera på armtagen, en annan gång mer på benen, sen på andningen – att ha hakan nära vattnet och inte lyfta huvudet för mycket när jag ska ta luft osv. Vi testade också dubbla armtag, dubbla bentag, bara andas varannan gång, och övade på att glida så mycket som möjligt.

Efter en stund i vattnet fick jag komma upp på land och torrträna teknik. Det kändes ungefär som att jag var 5-6 år igen, men oj vad nyttigt. Då fattar man verkligen vad det är man behöver jobba på.

Som avslutning fick jag simma från bryggan där vi var, till bryggan som är vid stranden. Kim tog tid. 4 min 31 sek. Kan vara intressant att se om jag slår den tiden någon gång.

Idag skulle jag ut och springa en mil, men det blev så dumt tidsmässigt – jag gillar ju att ge mig ut tidigt på morgonen eller sent på kvällen, och helt plötsligt var klockan ett på dagen. Det var alldeles för varmt, jag var för tung i kroppen och enormt törstig. Så det blev sju kilometer – springa, gå, lunka, spurta, gå, lunka, spurta, springa, gå.

Nu gäller det att ladda inför Almedalen!

Träning

Fredag – simning utomhus m Kim, ingen aning om distans med vi körde väl ca en timme.

Lördag – löpning 7 km, 1 timme. Totalt 45 km.

En mil!!!

Av Emma Dalman den 23 juni, 2015 i Träning

Ojojojoj, här sprängs rekord efter rekord!

En mil i ett svep – jeez louise! Det har jag bara sprungit en enda gång i hela mitt liv förut, och det var på ren vilja – med allvarlig hjärtsvikt – vilket jag givetvis inte visste något om. Jag är inte helt galen (även om många verkar tro det när jag berättar att jag gör Klassikern), men jag skulle aldrig gett mig ut och sprungit en mil om jag hade vetat att jag var så allvarligt sjuk.

Nu däremot – nu känns det så lekande lätt!

Okej, jag ska inte överdriva, det är klart att jag får kämpa för att springa en mil – vissa stunder dippade jag och tyckte det var enormt jobbigt (andningen blev tyngre, fick jag inte lite håll nu?, oj nu börjar det värka i knäet, aj min blåsa på lilltån), men de stunderna gick över.

Rätt var det var så kunde jag helt plötsligt inse att jag inte ens tänkte på andningen längre – den gick av sig självt, och var ganska lugn och fin. Vips så hade vi sprungit sex kilometer. Och sen åtta. Nio. Vad är det som händer?

Jag hade kunnat fortsätta springa. Men så fort jag nuddade tanken vid att springa tre gånger så långt så kändes det ganska trögt.

Tack och lov att det är ett tag kvar till Lidingöloppet i september!

En svettig mil senare.

Igår tränade jag med Lena på morgonen, första passet efter Vättern. Tror ni inte att det blev en variant av leg day? Dvs enormt mycket ben! Yikes! Jag vobblade ner för trapporna på vägen ut.

Vi körde tre intervaller med tre övningar i varje – här är en övning, sidohopp på bosuboll!

Träning

Måndag - morgonpass på SATS Färjestad med Lena – benintervaller med lite magintervaller som avslut.

Tisdag - löpning 10 km, runt Örsholmen, på ca 1 h 18 min. Totalt 38 km.

Simteknik – crawl och bröstsim med Kim!

Av Emma Dalman den 21 juni, 2015 i Träning

Andra utomhuspasset avklarat!

Och jeez vad bra det gick! Eller ja, teknikmässigt finns det oerhört mycket att träna på – men jag var inte så rädd för vattnet. Jag vågade till och med titta under ytan! Jag som varit så enormt rädd för öppet vatten..

Jag kan berätta why. För tre år sedan skulle jag göra en klassiker (innan jag visste att jag var sjuk, och trodde att jag ”bara” hade fått dålig kondition), och Vansbro var först ut. Jag skaffade en liten våtdräkt på Clas Ohlson och skulle simma en eftermiddag efter jobbet (bodde och arbetade i Arvika at the time). Vid lunchen pratar jag med kollegorna om att ”NU ska jag ut, idag inviger jag våtdräkten!”. Varpå en läkare kläcker följande:

När jag flyttade hit förra året var jag mest rädd för att pojken som drunknade och som de inte hittade skulle flyta upp, när jag var ute och simmade..

Say what?

Jag har verkligen inte lust att simma med lik.. Panik, panik, panik… Men sen blev det, ja inte värre, fast nästan..

Men nu oroar jag mig inte för det längre – nu är det huggormarna jag är rädd för! Det är jättemånga!

Ormar är något av det värsta jag vet.

Det hjälper inte att folk har förklarat att de inte kan hugga i vattnet, för då drunknar de, jag är livrädd i alla fall. Snacka om att det simpasset inte gick så bra. Jag var jätteskakis när jag skulle i. Min kompis Elin stod på bryggan och försökte peppa mig. Det gick sådär. Jag kom i, jag simmade lite, jag sprang på ytan upp. Och jag ställde aldrig upp i Vansbrosimmet. Jag stukade foten och fick en månad senare diagnosen grav hjärtsvikt. Ja, alltså, jag fick inte hjärtsvikt pga en stukning i foten (duh), men vilken jäkla tur att jag inte ställde upp. Läkarna tror att jag kanske hade drunknat om jag hade försökt.

Så det är inte konstigt att det här har suttit som en spärr inombords, och kanske varit ett skäl till att jag skjutit upp simträningen så länge (även om jag officiellt sett skyller på förkylningen i början av maj)..

Men som sagt – nu går det prima! Det känns väldigt roligt, även om det i simningen – som med alla dessa sporter som ingår i Klassikern – är så oerhört mycket mer att tänka på än vad jag inbillat mig från början.

Teknik, teknik, teknik.

Birger är med och dokumenterar!

Träning

Söndag - andra utomhuspasset, med Kim, mycket teknik – ingen aning om distans, men vi var i ca en timme!

Vätternrundan!

Av Emma Dalman den 14 juni, 2015 i Heartcore, Media, Okategoriserade, Organdonation, Träning

För ca två år sedan kunde jag knappt gå 300 meter. Nu har jag cyklat 300 kilometer!

Det blev kommentaren till speakern efter att jag rullat i mål i Motala i lördags kväll, efter 17 timmar och 9 minuter på sadeln.

Kära vänner, Vätternrundan 2015 är avklarad!

Glad i hågen några timmar innan start.

Alright, så låt mig berätta om denna resa på velociped!

Mil 1-5:

Det tog 15 minuter så kraschade jag.

Jag hade åkt 5 kilometer när jag blev prejad rakt ner i asfalten. Yippie kay yay, mother%#*!(§@!…

What the hell?!

…hann jag tänka, när en kille körde rätt in i mig, och vips låg jag på marken och fick slänga upp armarna som skydd för huvudet och rulla ihop mig till en icketaggig igelkott eftersom det var fler cyklister på ingång. Det var en så kallad kedjeeffekt (ha ha). En som körde på en annan som körde på en annan som körde på mig. Vi var väl fem-sju stycken som drog oss i.

Mitt framljus åkte av (hittade det med en gång), kedjan snodde ihop sig som kablar bakom TV’n, bakre drevet till bakväxeln var nästan inne bland ekrarna, styret var snett och jag hade jävulusiskt ont i handled, armbåge och höger höft.

Jahapp, tänkte jag. Första gången jag stuper med Haibike’n och det är nu. Det var la typiskt.

Första depån med reparation och sjukvårdare var efter fem mil. Det var bara att vackert trampa på och be till cykelgudarna att bakväxeln inte skulle ta en detour in i bakhjulet och välta mig på näsan. Så med snett styre och svidande armbåge kom jag till depån och bad om lite hjälp. När jag rullade därifrån var styret rakt, drevet försiktigt böjt ut igen, växlarna var dubbelkollade (blev tillsagd att inte använda de lättaste växlarna på stora framväxeln – ja, det är så jag håller koll på vad som är vad, det står inte växel 1, 2, 3 någonstans…), och jag hade ett plåster på armbågen, blåbärssoppa och bulle i magen.

Det började också så sakteliga att ljusna.

Innan start

GPS’en ska på, så att Birger hittar mig längs vägen.

Jag heter tydligen Supra och är en drever..

Good to go!

Starten

Taggad som tusan!

Första milen klar. Bara 29 kvar.

Första depån.

Reparation…

Lagad cykel!

Andra depån, efter drygt 8 mil.

Mil 6-10:

Vi rullar, vi rullar, vi rullar, vi rullar! Tjohej vad det går! Mycket nedför mot Jönköping, med en magisk soluppgång, glittrande vatten i Vättern (holy shit, ska jag verkligen över till andra sidan, sjön är ta mej fan stor…!), och finfina vyer.

Jag märkte snabbt att det gick mycket fortare om man kunde smita in och lägga sig bakom någon annan. Ja, jag vet, det kallas klungkörning (när det är flera) och ja, jag har tränat på det innan – men har man ingen klunga att åka med får man ta rygg på lite vem som helst. Jag spanade in lite snygga rumpor längs med vägen och lade mig så nära jag tordes. Jag höll kanske 20-27 km/h när det var jag själv – det var förvånansvärt ändå vad fort jag kunde köra själv – men lyckades jag komma i en passande klunga ökade farten till 27-37 km/h, lätt!

Fast det gällde att välja rätt klunga. Lät det som att det kom en bil, då fick man passa sig, för då var det riktigt snabba boys and girls som var på ingång. Men rätt vad det var så kom en större klunga (lite mer oorganiserad) som innehöll ”vanligt” folk, och då kunde man smita in och sugas med. Hej och hå, vad det kan gå!

Mil 11-15:

Depån i Jönköping bjöd på köttbullar, mos och lingonsylt – som jag lyckades förstöra genom att även ha på ketchup. Ingen aning om hur jag tänkte där, klockan var strax innan sex på morgonen och jag var lite omtumlad över hur lätt de första tio milen hade gått. Men note to self för framtiden: Blanda inte ketchup och lingonsylt…

Här passade jag på att ta av mig några lager kläder och lägga in i Birgers bil. Jag hade sjukt många lager på mig de första timmarna, men det var rätt gött. Jag frös bara när jag stannade till i depåerna och stod still, annars var jag toasty warm. Och väl i Jönköping hade solen gått upp rejält och värmen kom på riktigt.

Nu var jag lite nervös. Alla hade sagt att Vätternrundan börjar först i Jönköping. Från Motala och söderöver så går det verkligen bara ner, men sen, sen så är det uppför hela vägen tillbaka. Det hade jag hört. Och visst, backarna upp till Bankeryd var väl ganska rejäla, men inte så himla farliga ändå.

Jag började fundera:

Blir det inte värre än så här? Kom igen nu, när blir det jobbigt? Det ska ju vara plågsamt detta… eller?

Jag hade inte ens ont i baken. Huh, jag var nästan lite besviken. Här hade jag ställt in mig på timmar av plågor (i stil med Vasaloppet), med avdomnande händer, värkande axlar, molande rygg och stel svank, för att inte tala om trötta ben, sovande fötter, smärtande knän och en brännande ändalykt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, så jag fortsatte att trampa på.

Stationen i Jönköping – sist jag var här fick jag samtalet att det fanns ett nytt hjärta till mig..

Mil 16-20:

Det läskigaste med Vätternrundan var alla ambulanser.

Jeez Louise vad det skedde olyckor. Min lilla krasch var just det – liten. Jag såg tre-fyra ambulanser med blåljus, högvis med cyklar i dikena, folk som låg vid sidan av vägen och höll hårt om huvudet, armbågen, knäet eller andra kroppsdelar (som turligt nog verkade sitta kvar hos allesammans).

Det var framför allt den här sträckan, eller ja, från Bankeryd och upp mot Karlsborg, som jag såg flest skadade. Det verkade främst vara de stora klungorna där folk kraschade. Det går ju så ini helvitti fort, och de är så sjusärdeles många. Sen vet jag inte hur många fler de drog med sig i fallet..

”OMKÖRNING!” skrek de när de kom. I full galopp. Stora klungor på kanske 30 pers. De verkade förvänta sig att bara de ropade se-upp-i-backen typ så fick alla andra hålla åt sidan och släppa förbi dem. De smet förbi läskigt nära och ibland fick man vara med och bromsa in när en supercyklist hastigt och lustigt bara pekade med handen (meaning: Här ska jag in) och sen helt sonika svängde in framför mig. Jag tänkte hela tiden på vad som skulle hände om jag strök i backen igen – på vissa ställen var det plant och gräs intill vägen, men på andra ställen var det betong- eller vajerräcken, eller rakt ner i ett dike…

I Hjo efter 17 mil var det lagad mat i depån – lasagne! Jag tror jag spenderade 30-40 minuter bara i Hjo. Sjönk man ner på en stol var det ju kört.

Fagerhult, efter ca 15 mil – längsta jag har cyklat någonsin tidigare!

Depå i Hjo, nu är det mat!

Lasagne!

Jag har det rätt gött, Hjo men visst!

Mil 21-25:

Okej. Här var det tungt. Hujedamejen så tungt.

Efter mil 23 började det. Fram tills dess – inga problem. Efter det – problem. Det gick bara uppför (typ). Det fanns inga klungor att haka på. Terrängen var tråkig. Det började blåsa och bli kallt. Jag var trött. Så in i norden trött. Ja, vad hade jag väntat mig, jag hade nu cyklat i över 12 timmar.

Jag tittade konstant på cykeldatorn, som för att tvinga den att gå fortare, att visa att ytterligare en mil hade gått. Nu då? Nu måste jag åkt en mil till? Nähä, två kilometer.. Jag visste att det skulle komma regn på kvällen, och ville väldigt gärna in i mål innan dess. De riktigt snabba grupperna, som skulle köra på under sju timmar, hade startat i Motala klockan 12, och om jag inte skyndade mig skulle de hinna ikapp. Det var inget jag önskade – att bli omkörd i regnet av Sub7-grupper.

Depå i Karlsborg

Det ser kanske inte så aptitligt ut, och just då var det inte det heller…
Men vad gör man inte för lite energi?

När man har tråkigt längs vägen kan man räkna får…

Mil 26-30:

Vid depån i Stora Hammar trodde jag att jag skulle somna. Jag var så fruktansvärt trött, och hade ont i magen, och var så trött, och mådde illa, och var så trött. Jag ville lägga mig i gräset och sova, men visste att jag nog inte skulle ta mig upp efter det, så jag satt ihopsjunken på marken och nickade till tre-fyra gånger. Det var nu fyra mil kvar. Ungefär två timmar. Det kändes oöverstigligt.

Det tar aldrig slut…

Det var enbart tjurskallighet som fick upp mig på cykeln igen. Jag var uttråkad, småfrusen, lite öm i baken (okej, jag erkänner, det är klart att det kändes) och ville verkligen bara i mål.

Mil 26-28 var nog värst. Vi körde på motorväg, upp och upp och upp. Bilar överallt. Och motvind. Men sen blev vi inledda på en liten mindre väg i drygt en mil, och här gick det mycket lättare. Nu kom krafterna tillbaka, likaså solen. Jag tror jag träffade Hasse Alfredsson precis när vi svängde av.. Iaf någon som verkligen liknade Hasse Alfredsson på cykel och i hjälm. Men snabbt efter det hakade jag på två tjejer och en kille som började prata med mig – wowawewa!

Det var det här jag hade saknat under alla mil innan, att det inte var någon gemytlig stämning – jag hade trott att man skulle kunna cykla runt bland olika grupper, snacka med folk, få tiden att gå, men icke sa nicke – folk pratade med sina cykelkompisar/klungkompisar, eller så pratade man inte alls utan fokuserade järnet på att köra. Så det var väldigt trevligt att få töla lite – vi peppade varann i backarna och jublade när vi såg 10 km-skylten. Mindre än en mil till mål!!

När vi kom ut på motorvägen igen släppte jag dem, de skulle försöka öka sista biten vilket jag inte riktigt var upplagd för, men efter en stund kom det tre grabbar som höll ett riktigt bra tempo så jag tog rygg på dem hela vägen in i mål – wihaaaaa!

MÅÅÅÅÅL!

Målfoto med Richard!

Målgång

Fy fasiken vad gött! 17 timmar 9 minuter. Vätternrundan. I did it!

Birger fick tag på speakern och vips var det intervju, medalj, hälsa på Richard (den jäveln körde om mig efter några mil #skyllerpåkraschen) och krama om teamet. Ca tio minuter efter att jag gick i mål kom första Sub7-gänget. De slog rekord. De körde på 6 timmar 33 minuter (tidigare rekord 6 h 37 min). Jag var ute nästan elva timmar längre. Jaja, jag tror jag har hunnit se lite mer. Njuta av utsikten liksom..

High på Haibike

Av Emma Dalman den 12 juni, 2015 i Heartcore

Med bara några timmar kvar till start laddar jag för fullt – med att pyssla om min bike – och att sova..

Jag vet vissa som var oroliga att jag skulle cykla Vättern runt på min Ferrari, min hybridcykel – vilket var tanken från början. Tills Mikael rockade loss med grabbarna på Karlstad Cykel- & Sportcenter, som tillsammans med Haibike sponsrade mig med en ultralätt och supersexig karboncykel!

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra efter loppet, när den ska tillbaka. Jag har typ haft den i sängen de senaste månaderna. Det kommer bli separationsångest utan dess like.

Nu börjar jag bli lika nördig som cykelproffsen jag lärt känna under resans gång, och köper karbonpump för att den väger minst (samt för det smidiga handtaget), pillar av ventilhattarna för att det är onödig vikt, och smörjer kedjan med fyra lager.

30 mil. 300 kilometer.

Start kl.01.12. Startnummer 13738.

Följ mig på appen ”Vätternrundan” (gratis app, att få uppdateringar om vart jag är kostar 9 kr).

Snabbkurs i däckbyte

Av Emma Dalman den 11 juni, 2015 i Träning

Jahapp. Kvällen före Vätternrundan.

Dags att lära sig att byta däck. Punktering händer ju liksom.

Mikael – the bike savant – bjöd åter in mig till the Man Cave, för en kurs i mek och pill. Och gissa vad? I’m a freakin’ natural!

Micke är glad.
Dock instämmer jag inte med hans förkläde.

Däckelidäck, nu ska du väck!

Steg 1: Få av hjulet.

Lossa och veva tills hjulet är löst.

Tryck till lite och hjulet lossnar!

Få av däcket med hjälp av ett däckverktyg
- för in det under kanten (akta slangen) och dra längs hela däcket.

Så där – nu har hela däcket lossats:

Då tar vi ut slangen – tips, börja där ventilen sitter

Take it out, take it out.

Det är bare å dra.

Trasig slang bort – ny slang in.

Pumpa i lite luft i slangen så är den lättare att få in:

Och så ska däcket in innanför kanterna igen
- kör med händerna tills det inte går längre, använd två däckverktyg och bänd in
- akta slangen!

Pumpa däcket.

Hmpf, det är det här som tar tid.

Det händer ju för fan ingenting.

Aha! Rätt pumpteknik så går det som på räls (eller som på rull?)!

Montera på däcket (demobilder saknas, men det var lite trixigt):

Et voilà! Good to go!!

Det känns jävligt gött att veta hur man gör. Visst, det finns team längs med banan, men vem vet, jag kanske är helt solo, och då får jag ta till mina nyvunna kunskaper (alternativt ringa Micke och be honom guida steg för steg).

Jag gillar Mickes kommentar efteråt:

Fasiken vad bra du var på att byta däck.. Jag blir lite halvt förbannad. Det tog mig ett och ett halvt år att lära mig det där..

Jo men, så kan det gå!

Träning

Torsdag - simning 1,2 km på 35 minuter, i bassäng. Totalt 4.35 km.

P4 Värmland

Av Emma Dalman den 10 juni, 2015 i Media, Träning

Blev intervjuad av P4 Värmland imorse, mitt under pågående träningspass med Lena ute på Färjestad.

Hej multitasking!

Tyvärr finns inte klippet tillgängligt i efterhand (hela morgonprogrammet från idag är puts väck på sr.se), men vi snackade mycket träning, världsmästerskapen i Argentina, vad som skiljer mig från vanliga friska gällande fysisk aktivitet, hur man tar ställning och vad det här betyder för mig personligen.

Det är lite roligt. Ibland lyckas jag glömma bort hur otroligt fantastiskt det här faktiskt är.

Att jag om bara några dagar ska cykla Vätternrundan. Att jag har genomfört Vasaloppet. Att jag för ca två år sedan inte kunde bädda sängen utan att bli andfådd.

Jag gillade en mening jag fick till:

För två år sedan kunde jag knappt gå 300 meter. Nu ska jag cykla 300 kilometer!

Lämnade in min cykel på service hos Karlstad Cykel- & Sportcenter, och hämtade ut den i eftermiddags – nu ska inget kunna stoppa mig!! (och om jag får punka så har jag nu två extraslangar i packningen)(hur man byter däck? det lär jag mig imorgon kväll!)

Träning

Måndag - vila.

Tisdag - också vila, skulle sprungit lite på kvällen men värdesatte vila högre…

Onsdag - intervallpass med Lena på SATS Färjestad. Tiominutersintervaller – tuffa som satan.. Aj mina triceps!

Sista långpasset innan Vättern..

Av Emma Dalman den 7 juni, 2015 i Träning

Revansch!!

Tio mil racer idag, med Mikael – och vi tog exakt samma runda som med Team Rynkeby för ca en månad sedan. Till Skattkärr, upp mot Kappstad och Tågås till Molkom, runt sjön Lusten till Deje, Dömlevägen förbi Forshaga-Deje golfklubb, uppför den jävligaste av backar, ner till Apertin, sväng av mot Öjenäs, korsa 62:an (för andra gången) och ner till Skårevägen – follow that one, et voilà – Karlstad. Totalt 10 mil inalles.

För karta – lookie here.

Den gången var jag helt förstörd.

Jag var inte van tempot, jag hade aldrig cyklat längre än 6 mil tidigare, jag hade helt fel sittställning, jag fick push-hjälp i alla uppförsbackar, det började regna och hagla, jag frös och kände mig helt otillräcklig. Att behöva hjälp i alla backar – det var ju gött med hjälp, men det kändes jättejobbigt.

När vi kom till Skåre orkade jag inte mer, vi släppte resten av gruppen, stannade vid en mack och där bröt jag ihop.

Men idag! Jeez Louise vilken come back!

Jag tog alla backar själv! Ingen som helst hjälp från Micke öht – förutom lite hejarop. Och jag har äntligen lärt mig hur jag ska sitta på sadeln (visst, det gör ont efter ett tag ändå, men det går mycket bättre). Det kom lite regn vid några tillfällen men överlag var det en finfin dag, medvind upp, motvind hem.